GOTT NYTT

Gott nytt år alla vänner. må nästa bli bättre.

mitt 2011

Johanna på Lanzarote, År 2011



År 2011 var ett trasigt år. Det lämnade med så mycket tankar och olycka, sorg och stolthet ändå. Jag har bara varit på 67an två gånger i år…. Jag avbröt med psykologen i oktober och började hos en ny kurator som heter Birgitta. Känner inte att jag måste ha en psykolog, utan någon som lyssnar och förstår det jag säger. Det är ingen mening annars.

När jag var på sjukhuset i februari/mars var pga depression, var så djupt under ytan att jag var nära att drunkna. Men de drog upp mig ändå. Tillbringade nästan tio veckor där den gången. Minns hur jag öppnade mailen och läste att Josefine, en av mina bästa vänners, pappa hade gått bort. Blev så kall i kroppen, har försökt att stötta henne under året och jag hoppas att hennes år blir bättre.

Mamma och jag åkte till Kanarieöarna i mars. På kryssning. Underbart faktiskt. Var på Las Palmas, La Palma, Teneriffa, Lanzarote, Marocko och Madeira. Jag tog två xanor på hela resan och har knappt tagit något efter det heller Ny resa planeras redan igen, Turkiet blir det nog. Visst har jag ångest, mycket ångest, men jag plågar mig igenom det.

När vi hade kommit hem från resan åkte vi till Carina och valde ut Oskar. Oskar är en underbar hund, halvbror med Dexter. Men han har ett hemskt dåligt självförtroende. Men vi jobbar på det.

Dexter fick sitt championat i somras, i Svenstavik. Så jävla stolt över honom. Det var i början på sommaren Helena blev sjuk. De visste inte var det var, vilket mynnade ut i at hon hade cancer ÖVERALLT, hon dog i höstas endast 39 år gammal. R.I.P

Slutet på augusti blev jag inlagd igen. (nu rinner tårarna) Det var ett sådant nederlag. Panik. Jag hade eget rum och låg bara och grät. Det var mycket som gjorde att jag fick utbrott och bara skrek och ångesten var ihållande. Jag blev utskriven tillslut, det blir man ju alltid.

Jag kom i kontakt med Lars Nilsson och Glenn Nordling. Vi skall ha en kväll om psykisk ohälsa i vår. Planer för en bok finns också.

Nu sitter jag och skriver detta vid köksbordet hos mamma och pappa. Gråter över de som har lämnat mig, genom död och avståndstagande. Varför har ni övergivit mej? Ena stunden är jag mjuk, andra gången är jag hård. Panik och paranoia. Jag vill aldrig må dåligt igen, varför tänker jag ens tanken att sluta med clozapinet? Varför vill jag ens riskera att bli sjuk.
Ta hand om varandra och ha ett gott nytt 2012!

Puss & kram

Heroin

Jag vill till mörkret och tystnaden. Där det inte ekar i skallen och gnager inuti. Jag försöker förklara hur det känns, hur det låter. men det går inte. det blir stopp. Panik.

Någon frågade om nyårslöften, jag skall börja gå på heroin. nä. det är bara ett skal, bakom ögonen, fulla av liv, finns ingenting. det är som om jag aldrig hade gjort något, aldrig sagt eller skrivit något. orden är tomma och ekande. Jag lämnar kvar bladen med spretiga versaler. tror du att du förstår vad jag skriver? det gör du inte. Tror du att du förstår mig?! det gör du inte. slut på självömkande. År 2012 skall bli vändningen och det nya.

Skall hämta mediciner. Josefine kommer hit. Hon flyttar snart och jag vill ha så mycket kvalitetstid med henne som möjligt. har varit i på klubben och spårat, båda pojkarna. duktiga. har ont i huvudet. bajs på det.

sorgen och döden

Det är kallt inuti, utanpå och hjärtat är tomt. 2002, halv fem. Vill skrika och gråta,men iår skall jag försöka le lite. tänka på alla fina minnen och gräva mig in i sorgens borg.

Guja. R.I.P, Guja, jag tänker inte gråta mer nu. Vi ses någon gång, jag längtar dit, men nu släpper jag sorgen. Det betyder inte att jag glömmer dig, jag kommer alltid tänka på dig. varje dag.

GOD JUL

Jag säger God jul, till er alla, från oss alla här hemma. Julen kommer i år igen. Har spenderat halva dagen i skogen med pojkarna. Slagit in presenter, skall bada hundar och fira "lilljul" hos Inger och Lennart.

Mår som jag förtjänar antar jag. Haha, där fick jag för att jag vågade lita på någon!

KAOS

Jag på båten över till Danmark och världsutställningen, tjock och lycklig.



Tomheten är äcklig och jobbig. Mamma sa att jag skulle ge det tid, det tog ett tag att bygga upp allting och plötsligt bara allting rasar! Världen ter sig så jävla svart och det känns som om någon har stuckit en kniv i hjärtat och tagit ur en del av hjärtat. Vädret gör det ju inte roligare direkt:/

På lördag kommer iaf Åsa!!!! Trevligt, känns som om det var evigheter sedan vi sågs. Minns inte om hon var på avdelningen och hälsade på i sep/okt. Var rätt väck i skallen då. tuggummi och konstig knastrig bomull. Huvudet var kaos, allting var kaos. nu är det kaos, och kommer kanske alltid vara kaos i den tomma delen. Men kanske går det att finna en stig ur mörkret igen, jag har gjort det förut.

ikävll:
JULBORD med klubben

Panic

Fan. nu dog en del av mig.
kände hur jag blev alldeles kall,
hur jag började skaka och satt med luren i handen och kände hur livet rann ur mig, hur det kändes hur någon stack en kniv i hjärat och skar ur en del och lämnade mig kvar, sårad och otroligt skyldig. Jag är anledningen till "att".

Nu vill jag ingenting längre. jag orkar knappt andas

vård

Fruktansvärt. Läser boken just nu... tur att jag har fått den vården jag har fått!!!

Har kommit hem från Göteborg nu. Satt i första klass hem för att det var fullt. värsta lyxen. Har avklarat Liseberg med tomten och kaninerna. stan med idolerna, som vi inte visste. slapp och mys.

sluta älta

Jag är trött på tårar. Jag är trött på att ha ont. I själen, bara mörkt och vetskapen om att jag inte kommer bli som jag var förut. Jag har missat hela min tonårstid, jag får inte igen den. Jag önskar att någon hade sett. Det är därför jag nu går ut med min berättelse. Utan för nätet, den trygga identitet som det har blivit att skriva och vara den jag är. Människor som bor här i Mellerud har hört rykten! De tror massor, men nu skall jag berätta och hoppas att mina mörka år blir till något bra och kanske kan rädda någon som håller på att falla, att rädda någon från att bli helt söndertrasad och ångestfylld.

Jag vet att någon skrattar när de läser dethär! För jag skriver väldigt öppet, men utåt sett, har jag fortfarande den där jävla masken! Det finns mycket jag inte har berättat, för någon! inte ens Peter eller mamma och pappa, eller dr Per. Det finns hemligheter som ingen har tagit del av. Hatar mig själv så för det, för det känns som om jag har satt ihop en person som inte är äkta. Vill ni veta? Vill ni försöka förstå och hjälpa? Eller är det något man bara säger för att det låter bra?

Vill slå huvudet i väggen, skrika. Peter frågade varför jag inte gjorde det? Varför rinner det bara tårar när jag är ensam? Varför fastnar skriken i kudden eller stannar innanför dörrarna i lägenheten. Kramar så hårt kring handleder och viskar, det blir bra, ångesten går över, paniken försvinner, just nu låter det i huvudet, men det går över. Det blir bra!!! Men då känns det som om jag ljuger för mig själv. Hur kan jag lura mig själv så???? Jag hade varit död i dag om det hade varit vad jag ville. Men jag valde att stanna här på jorden, men längtar upp/ner/nagijala.... till alla. Till farmor och farfar, till Guja och Toker. Till Helena..... ni var vackra på jorden, jag har sett hur ni har förvandlats, från att ha haft så mycker smärta och lida så fruktansvärt... nu har ni inte ont mer. det är vad som skänker kraft att tänka på att de har det bra nu.

Det är mörkt ute. Mörkt inne. Sluta älta!!!

ont.

aj. det gör ont inuti.

älsklingar

BLÄ. är usel i kroppen och psyket hänger inte med. Känns som om jag har stått på huvudet! Det är stökigt här. Har haft boendestöd och varit i skogen i flera timmar under fm-em. Monica och Morten har förgyllt min dag:)

Funderar på att ta panodil och snart gå med hundarna. Krypa i säng och imorgon skall Dexter vara hos veterinären vid elva. Fått igång Handin iaf. På fredag åker jag till göteborg, skall bli skönt att komma bort.

Nu skall jag kramas med de små lurviga yrvädren<3

vad skall jag säga till de som lyssnar på mig i mars?

Första advent!!! Älskar det, men vädret är uselt. Höll på att blåsa bort, att inte hundarna lyfte var ett under. Var är snön?!?!?!? Säger som Mia, "hörru Pohlman, var är snön?" Men det är väl för att han har gått i pension? Den där nya grabben på fyran, vet nog inte hur man kramar en snöboll;)

Jösses. tror att taket lyfter. Vi hade tänkt att gå ut i skogen sen, men det blir nog inget av det. Tror att vi får hålla oss på säker mark.

Sov länge. Jag är så trött. Konstig i skallen. Känns som om den var full av bomull. Det är trångt. Har det senaste fått kontakt med flera med samma diagnos. Känns så skönt att kunna säga saker som annars får folk att höja på ögonbrynen och hummma lite. Men dessa tjejer förstår mina texter, känner igen sig(tyvärr). ÄS-noveller och självskadebeteende-noveller är jag inte så förvånad drar till sig uppmärksamhet.

Blev både ledsen och arg förut, när jag läser om vänner som blir inlåsta med tjugo andra med samma problematik. Och tro mig, ÄS och självskadebeteende är smittsamt. På "min" avdelning är alla ofta väldigt sjuka, inbundna. Men deras röster triggar inte mig, och mina röster triggar inte dem. Vi pratar sällan/aldrig om röster. Klart att det bor ångest i väggarna även här och naturligtvis(!) går det sönder glas här. Men att sätta personer med andra destruktiva tjejer i samma ålder, så lovar jag, att det pratas om skärsår och antal överdoser. Är jag orättvis? Kanske....

Jag skall hålla en föreläsning i mars. Jag måste tänka ordentligt för att säga saker som triggar. Typ hur många kilon. Hur många skärsår, trycka på att den sanna smärtan, den förbannade smärtan, ändå hos alla, med den problematiken sitter djupt inuti.

Har ni något tips vad jag inte skall glömma att säga??????

lilla kråkan

Jag klarade inte begravningen! Jag FIXADE INTE att gå på en god väns begravning. Det känns som om världen har stämplat "MISSLYCKAD" i pannan. Jag grät hela natten mellan torsdag och fredag. Var halvt medvetslös när Boendestödet var här. Gick och la mig igen direkt, hade inga hundar hemma. RIngde mamma och sa, jag fixar det inte.
Pratade med Peter idag och han sa att det nog trots allt var ett moget beslut. Han sa att han gärna kommer på föreläsningen, det är ju först i mars så han hinner ju planera.

Det gör ont inuit. Känns så meningslöst att skriva detta. Patetiskt. Men så är det. Dexter mår inte 100 heller. Han skall sövas på tisdag och jag hoppas att han mår ok tills dess. Orolig för honom.

Den novellen jag skrev för ett par dagar sedan har verkligen känts som ett strippande av lager. Lager av hud och försvar. Men det är det närmaste en förklaring vad som pågår inuti. Jag tror inte att jag skulle kunna förklara på något annat sätt?! Jag känner hur medicinen försvinner ur kroppen. jag vill vara hemma. jag vill inte vara ensam. jag vill inte må såhär.

Det lyser adventsljusstakar i fönstren. Jag åker till Göteborg på fredag. Min fantastiska kusin kommer med sin familj. Och jag och Mimmi ska åka "fafa-bilarna"=) Det är lycka. Lilla kråkan.

jag vill veta.....

Jag kommer alltid att sakna dig
Jag kommer aldrig glömma dig

Jag ser ditt ansikte
jag hör din röst
jag känner dina fingrar,
snudda min kind

säga,
jag älskar dig, knas
hur kunde jag tro?
varför övergav du mig,
varför finns du inte kvar

kanske dyker du upp någon dag
ha världens bästa ursäkt
och säger det där som jag vill höra

att du har saknat mig
att du har tänkt på mig
som jag har tänkt på dig
som jag har saknat dig

utanför är det mörkt,
jag undrar om du har någonstans att bo?
om du har varma kläder så du inte fryser
att du har ett tak över huvudet

jag vill inte bli uppringd och att någon säger att du är död
men jag vill veta!

Soldaten och tjänaren

Inuti mitt bröst har de byggt ett slott utan fönster. Tjänaren sitter i källan och därinne hörs bara hans röst som en viskning. Det är tjänaren som säger de fina sakerna. Det är han som viskar som en liten mus när jag inte riktigt vet hur jag skall hantera verkligheten. Men han kommer alltid vara fast där nere i källaren eftersom slottet är igenmurat.

Soldaten bor längst upp i tornet. Inte heller där finns det några fönstret, men det är ett ständigt eko och det är soldaten som skriker och är arg. Det är den elaka rösten. Det är som om de hade byggt en pelare i min hjärna där deras viskningar, ord och skrik ekar ut i huvudet och jag håller om mig själv, så intensivt och skakar. Håll mig, vill jag skrika. Ta i mig, så jag känner mig verklig igen.

Soldaten och tjänaren dök upp i mig och bildade de två rösterna som var mest markerande. De bildade en cirkel. Ibland kommer det andra röster som jag inte känner igen. Ibland funderar jag om det är jag som har skapat dessa och att de därför bara är mina tankar. Men hör man manliga ”tankar” om man är kvinna?

En kväll när jag var ute och gick med hundarna i mörkret så trädde det fram en gestalt. Först trodde jag att det var en annan människa eller att det var en skugga av någonting. Men det var det inte. Han stod ungefär en meter bort och sa med skrovlig röst, att jag skulle röra vid honom. Jag ville vara rationell och tänka att han inte fanns, men han sa hela tiden som ett mantra att jag skulle röra vid honom. Min friska del, den riktiga Johanna, tänkte att man inte kan röra och eller känna något som inte finns. Men samtidigt var jag så övertygad, jag minns inte hur det slutade. Var det soldaten? Hade jag mött honom i hans mänskliga förklädnad?

Jag vet att soldaten och tjänaren kommer med mig när jag byter den miljö jag är i. En gång när jag var på sjukhuset, fanns de i min garderob. Där fanns det inte heller några fönster. Men det kändes ändå som om soldaten satt i sitt torn, mitt i huvudet på mig och skrek ut diverse saker.

Tjänaren är sammetslen. Jag vill ta i honom. Han viskar så fina saker. Det är han som ger mig kärleken, men även rädslan att verkligen våga älska någon. När man berättar som det är. När man säger att man är sjuk. Psykiskt sjuk. Att man är nästan som de där galningarna som fanns på Beckomberga under 1900-talet. Sådana som tillbringade hela sitt liv inlåsta. Det skrämmer folk, tror sjutton det, att de inte vågar.
Men tjänaren är snäll.

Ett ensamt liv. Men ändå så rikt. Jag är hungrig och rädd. För livet. Gång på gång. När skall det ta slut? Kommer jag bli frisk? Kommer jag leva mitt liv såhär? Vill jag leva då? De djupaste såren sitter inte utanpå, utan samlade tillsammans med alla fina minnen, jobbiga minnen, som jag vill komma ihåg, men ändå glömma. Dumma jävla pendeltåg som är så hårda, dumma jag, som mjuk trots soldaten och tjänaren, och FAN TA ER som frågar gång på gång hur jag mår, men inte vill höra svaret!

Begravning

Imorgon är det Helenas begravning. Skär i hjärtat och tårarna rinner redan. Hon hade skrivit ner precis som hon ville ha det och det känns som om det kommer bli vackert, men otroligt sorglig. Har beställt handbukett och var hos Elisabeth och Kjell och lämnade pengar, vi har satt in pengar på cancerfonden.

Jag har idéer om vad jag skall skriva om. "Den inmurade soldaten". Kan bli bra om jag bara sätter mig och gör DET!

Pysslat här hemma. Fick ett ryck igår och skurade badrummt. Lagade mat åt mamma och pappa idag, kantarell och västerbottenost-risotto. De var nöjda och jag är nöjd.

Det närmar sig jul. All mat!!!!!

början till slutet?

Jag har varit hos världens bästa doktor Per idag. Samtalet lämnade mig kvar ovissheten och domen. Jag vet inte hur det kommer att bli i framtiden, kanske är det bra. Annars hade jag nog inte orkat med all ovisshet och olika beslut som tas över mitt huvud. GUD, jag klarar inte att både Per och Peter försvinner.... Jag gör inte det, det är mitt skyddsnät, det som hjälper mig och drar upp mig över ytan. Jag kommer inte fixa detta helt själv och jag är inte själv. jag är inte själv...

Jag vet inte hur rätt det var att fatta beslutet om att sluta hos S och börja hos Birgitta egentligen... Hon har ingen som helst kontakt med psykiatrin och för ingen journal som Per eller Peter kan läsa. Var det rätt beslut? I journalen står det skrivit att jag har sagt upp min vård inom öppenpsyk. Jag vet inte ens om jag har kvar min leponex-sköterska eller lithium-sköterska. Vem tar ansvar för det?

Järndepåerna har börjat rasa igen. Vilket ingen kan finna någon egentligen orsak till. Jag beslöt mig att inte röra i medicinerna, jag är tillräckligt svårmotiverad som det är just nu. Att ändra och tro att det skall funka när jag sitter med de där jävla apodos-påsarna och lägger äckliga äckliga tabletter in i munnen och inse att de faktiskt hjälper mig?! Varför skall det vara såhär?

Vi pratade omkring boken, vi pratade om Morten(som jag fortfarande är såååå förälskad i). Vi pratade begravning.

Stannade på MAX innan vi åkte hem, Charlott körde mig ner till Trollhättan.

Är detta början på slutet?

Rädd och hungrig

Jag hade frivilligt åkt in till psykakuten den sena kvällen i slutet av september. Blev sittandes med en filt kring kroppen och skällve av ångest och tårar. Paniken var nära och i journalen står det, ”lätt till tårar”. Denna gången, dessa nästan fem veckor långa ”avbrott från verkligheten”, skulle jag tvingas inför val och känt mig både kränkt och rädd.
Jag kom till avdelningen sent på kvällen. Leddes in på ett enkelrum. Ett rum med fönstret inåt och det enda jag såg var en tegelvägg, en gul tegelvägg, som hade fönster mittemot mig. Jag kröp ner i sängen under en filt och somnade med tårarana rinnandes nedför kinderna och ångesten bankade innanför pannbenet. Sås småningom kom en sköterska in och knackade på dörren. Småpratade och gav mig en xanor som jag lydigt svalde. Tänkte att det kanske blir bättre, tänkte, imorgon blir allt bra.

Den äckliga känslan om att känna sig så skyldig till att jag var här, att jag var tvungen att må dåligt för att någon skulle må bra. Samtidigt som jag kände att jag tog upp en plats, när någon annabehövde den mer än jag. Jag har alltid blivit förlöjligad för detta, men skallen var full av förebråelser inför det jag ständigt ställdes inför. Alla beslut som skulle tas var ett helvete. Ständigt ambivalent.

Det var oroligt på avdelningen när jag åkte på perm över natten. En ny patient, som jag aldrig hade mött förut, var mycket stökig och det var skönt att komma iväg och ut från avdelningen lite. När jag senare kom tillbaka började helvetet.

När jag tänker tillbaka på denna perioden och på patenten, vill jag inte lägga någon skuld på henne, eftersom hon var så sjuk. Men jag berättar ändå vad som hände. Jag och ett par andra patienter satt och tittade på film. Patienten ifråga kom rakt fram till mig och med en distans på fem centimeter sa hon, ”Jag skall slå ut framtänderna på dig”. Jag blev jätterädd, vilket var precis den reaktionen hon ville ha. Hon visste att jag var rädd och hon utnyttjade det till max.

Hot och nyp och diverse ordkasteri. Jag låg i sängen och vågade inte gå ut. Jag fick maten serverad på rummet och någon personal gick med mig. Men efter ett tag tyckte de att det var löjligt av mig att vara så rädd, och släppte taget kring mig, min trygghet. Jag grät mycket.
Tre dagar innan jag skulle bli utskriven såg jag att hennes beteende ändrades. Hon pratade med mig, men jag vågade aldrig inleda någon konsversation med henne. Innan jag åkte hem fick jag en kram, men hon bar aldrig om ursäkt. Och hon minns, hon kom ihåg exakt vad som hade hänt.

Den tillfälliga personalen, som fanns på avdelningen när de permanenta vårdarna var på utbildningsdagar, fick en tillsägelse för att de aldrig hade tagit isär oss när hon stod över mig och skrek och slog mot mig. Inget mer. Jag förväntade mig aldrig något annat, men ville så gärna ha min upprättelse. Det var en fruktansvärd och oträck upplevelse. Man skall som patient känna sig trygg och om det finns femton personer som vårdas på en avdelning och en av dem är våldsam, är det min starka åsikt att det är DEN ENDA personen som skall få extra och kanske ständigt vak för att inte skada någon annan. Vilket inte skedde vid detta vårdtillfället.

grattis

Smärtan ger inte med sig. Knaprar panodil och ligger och sover mesta delen av tiden. Fej kom igårkväll, sent blev det och jag kan inte ens minnas att hon väckte mig, att pappa ringde. Sov till två. Herregud. Men jag behövde nog det. Orkar nog inte med att åka till klubben, det gör för ont, får ägna helgen åt hundträning, både lördag och söndag.

Nervös inför läkarbesöket på fredag. Vad jag skall säga, hur mycket jag skall säga.... Fattar inte varför jag är nervös alls, jag känner ju doktor P jätteväl och han känner mig.

Peter jobbar ikväll, skall ringa honom sen. Massa ångest, vill inte ta något. morgonen blir så jobbig.

Sitter hos mamma och pappa nu. Jag är så glad att jag har dem. Den sista tiden har det gjort sig påmint om att de inte kommer leva för alltid, vem skall finnas här då? Jag kan ju inte förvänta mig att Jonas tar emot mig varje dag. Jag MÅSTE träffa någon!

Fej hade förlovat sig oxå. Kul kul. GRATTIS!

fråga

Undrar hur många tofflor jag har slitit ut när jag har gått längs korridorerna på avdelning 67? Undrar hur många skrik den där kudden i sängen har tagit emot och hur många gånger jag gråtit i någon vänlig skötare/skk famn. Jag har insett att avdelningen inte är mitt hem, inte ens mitt andra hem längre som det var ett tag. Jag är inlagd max TRE gånger de senaste tre åren!!! det är en framgång och jag är stolt över det!

Funderar mycket över hur ens sjukdom blir ens identitet? Hur man vågar släppa taget kring den kvävande handen kring halsen? Det är en fråga till er, kära läsare, besvara den frågan!!!

trist

Ont i hela kroppen, ångest som krälar inuti. Jag har en tid av 20% som är bra på en dag, resterande 80% är ångest och panik som finns under huden. Sitter hos mamma och pappa, vill inte vara ensam, sover bort all vaken tid. Sover så mycket att jag blir tröttare och tröttare och sover även på nätterna.

Fej kommer idag. Skall bli mys.

På fredag är det läkartid i Trollhättan hos Dr Per. Skall säga att jag inte vill sänka dosen av clozapine mer nu, eftersom jag mår relativt bra på denna kombinationen. Hoppas att han köper detta, man vet ju aldrig. När jag träffade honom sist, slutade det med att jag satt och grät och skrek till honom, det slutade med att jag gick ut ur rondrummet med tårarna rinnande. Jag gick till mitt rum och skrek. Jag orkade inte kämpa mer just då. Anna satt med mig en stund, sen kom Peter och tröstade mig, gav mig xanor. Tårarna bara rann. Jag skriker när jag får sådan ångest. Jag vet inte om det hörs ut i korridoren och det gemensamma utrymmet. Tårarna trillade lätt just då.

Peter fyller 50 år den 7/12. Har fixat present som jag tror att han gillar. I år blir det mer än strumpor, haha.

Nu strejkar ryggen, skall ta lite panodil och dricka lite te. Måste ringa Fej och höra vad hon vill ha och äta. Detta var ett otroligt tråkigt inlägg, men det behövs ibland också.

ont

Ryggen gör satans ont. Bäddar ner mig med en värmekudde och lite tabletter i magen. Borde vara på klubben i morgon vid sju(senast) men känner att varken kroppen eller psyket räcker till. Börjar ladda för begravningen, kommer jag att fixa det?
Peter tyckte inte att jag skulle utsätta mig för det, men hon var ju min vän?

Har varit och tränat idag, kanske inte helt smart att sitta på en kall bänk när jag troligen har en urinvägsinfektion!? funderar på att ringa någon och be om råd, för mamma tror att det är träningsvärk! jag vet hur träningsvärk är och det är INTE träningsvärk. Skall i alla fall ringa Vårdcentralen på måndag morgon och be att de kollar upp det.

Vi har varit hos grannarna på middag, jag gick hem tidigare. De har en ny hund som Dexter och Oskar har fått leka med idag:) lyckliga hundar, och är de lyckliga, är jag lycklig.

god natt cypervärlden. ta hand om varann!

11-11-11

11-11-11

Vad innebär det?

hellre ont i ryggen än själen

Det är konstigt hur kroppen reagerar på psykiskt illamående, har tagit xanor som andra knaprar godis, gråtit världshav över saker jag inte kan förändra. Jag tänker på dig Helena. Sov gott.

Jag har ont i ryggen och huvudet, tagit panodil, men det har inte hjälpt mot ryggen ännu. funderar på att ta en dusch. Sitter hos mamma och pappa, vilket är skönt när man mår dåligt, både psykiskt och fysiskt skräp.

21e november har jag möte med Lars och Glenn. Är så nyfiken vart det tar vägen.

Det funkar hos Birgitta. I måndags pratade vi länge om hur det var när sjukdomen kom från första början. Hade man kunnat göra något då, som hade förändrat dessa sista åtta åren, som har bestått av sjukhusvistelser och massor av mediciner.

Tack Gode Gud för att jag har familjen, vännerna och hundarna. Jag hade inte gått upp ur sängen utan dem. Det är tungt, men jag håller käften. Det fysiska är lättare att förklara för folk som inte begriper.

Hoppas att vi snart kan anordna kvällen om psykisk ohälsa och få igång en debatt, åtminstone här i fyrbodal.

Nu lägger jag mig en stund igen. Det gör ont. i ryggen:) men hellre det än själen.

Mår bra

Just nu leker livet. jag tror att det har med att göra att jag har något att göra hela tiden. Jag tänker helt inte på att jag mår dåligt, stannar inte upp och känner efter om jag har ångest. Jag tar en promenad istället eller något annat....

Har varit på en jätteintressant föreläsning med Eva Bodfäldt. Handlade om on/off knappar på våra hundar. Det finns mer att läsa på min hundblogg eftersom ämnet hör mer hemma där,

Nu skall jag snart ut i skogen och traska. puss på er och var rädda om varann....

Läkemedelsförklaring

Johanna Kristina Linnéa

Informationslämnande företag: Familjen Linder

Läkemedelsform: 165cm lång, 57 kilo, (vit och rund med brytskåra)

Innehåll: Verksamt ämne: Självhat 50mg, dåligt självförtroende 25mg
Övrigt: Ångest 20mg, självdestruktivitet 5mg och färgämnen.

Verkningssätt: De som använder Johanna slutar ibland pga brist på förtroende och respekt. Johanna höjer dosen av vänskap. Johanna har dock en viss tendens att medföra mycket ångest.

Användningsområde: Skrivgöra och kamratskap.

Försiktighet: Johanna kan te sig mycket misstänksam och paranoid,rådgör med en av Johannas äldre vänner innan användning. Viss mängd lycka kan även upplevas.

Att tänkas på vid användning: Johanna kan te sig misstänksam och något känslig i dagsljus. Undvik allmänna platser, droger och alkohol. Johanna är även starkt beroendeframkallande.

Dosering: Johanna kan med fördel tas på eftermiddagen/kväll då hon är mycket morgontrött. Man bör undvika henne efter klockan 21:00. Rekommenderad startdos är ett par timmar, öka successivt. För de flesta blir det nödvändigt att höja dosen. För bästa effekt skall behandlingen vara bestående.

Biverkningar: Biverkningar kan tyvärr vara vanliga. Ångest, socialfobi, panikångest, ätstörningar , trötthet, paranoia, oro, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter samt förvirring. Ofta övergående.

Konsumentkontakt: Vid händelse av reklamation eller klagomål, vänd dig lättast till moderbolaget för mer information: Mamma Linder
..

inte längre

Jag känner mig som ett spökte. Det ingen ser, men endå är så rädda för. Söndertrasat inre och ett skrikande urgröpt ansikte.
Jag skriker efter hjälpen, som inte kommer. Jag drunknar, i mig själv, men långt ute mitt i det stormade inre, är jag även
mitt på ett stort oändligt hav, det var gäss på vågorna.

Jag tror att jag måste må dåligt för att andra skall må bra. Jag vet att jag inte kan rädda alla, men mitt liv kanske är värt
ett antal liv, som har ont. Ont i själen, som jag. Men endå tycker jag att de har större rätt och förtjänar att må bra. Men
inte jag. Folk tycker att jag är konstig när jag säger så, men i mina öron är det rätt. Nästan hela tiden.
Jag tycker inte om att vara ensam, hatar tystnaden.

Jag känner vinden röra bland löven och jag önskar att det vore min kind. Jag önskar att det var hans armar som byggde muren
runt mig och inte den där eviga, gnagade ångesten. Ångesten som är en ständig följeslagare. Jag önskar att det var mina
kinder, som dina läppar rörde. Jag önskar att jag var synlig igen,som jag var när jag var liten och inte det där spöket.
Jag önskar att någon kunde älska mig. Att någon kunde rädda mig, för jag är så liten och trasig.

Jag tycker inte synd om mig själv. Inte längre.

hemma

Hemma, "hemma". Skönt. spelar musik, tänder ljus och rökelser.
Skall snart gå en promenad med hundarna. Mobila har varit här.
Nästa vecka skall jag ta tag i allt. känns både bra och dåligt.
Jag skriver här imorgon när jag vet hur det går hos Lars.

Hem, ljuva hem

Idag blir jag utskriven, bara ett sista anhörigsamtal med mamma Peter och Ingegerd, vilket borde gå vägen. Jag LOVAR, jag slår stället i spillror om jag inte får åka hem!!!

Det har varit en turbolent vistelse denna gången. Bli hotad av en stor tjej som var mega psykotisk och arg. Först gav hon sig på V, och sen när hon var utskriven, på mig. Jag var livrädd. Vågade inte gå själv i korridoren, kunde inte äta i matsalen. Nu är det lungt igen. Hon har blivit jättevänlig.

kärlek vänner (och Helena! jag tänker på dig hela tiden!)

tokgalen

Gud. Vad det har hänt saker de senaste veckorna. Förlåt att jag inte har skrivit.

De senaste veckorna har jag varit på avdelningen, den senaste veckan har varit mer än lovligt turbulent. Det kom in en tjej, patent X, som var mer än lovligt galen. Hon siktade snabbt in sig på mej och kom fram och sa att hon skulle slå ut tänderna på mig osv osv.... Jag kunde inte vara ute på avdelningen, var jag det, fick jag ha en personal med mig. Hon var så pyskotisk. Kan säga att det var väldigt skönt att åka på perm denna helgen!!!!

Tanken på att jag skall tillbaka imorgon och inte veta om hon är lika galen känns inte speciellt lockande som ni kanske förstår.

Annars då? Jo, de försöker trappa ner på leponexen så mycket det går. Igår var jag tokmanisk och tog Oskar och gick och gick hela kvällen. Somnade inte förrän 03:30 inatt, så idag är jag trött.

Var hos min nya samtalskontakt igår med! Birgitta. Hon verkande helt ok, så nu har jag sagt upp kontakten med Stina.

Skall försöka bättra mig när det gäller bloggandet.
tack för att du läste och lämna gärna ett avtryck

dricker te

Yr och trött. Dricker te, med filten omkring mig.

Rädd

Huvudvärk och tankekaos.



Jag har varit rädd här på avdelningen, ett tag sen, men ändå. En psykostisk kille som började antasta mig. Obehagligt och jag skrek. Nu mår han mycket bättre och vi umgås litegrann. Dagarna går sakta, dels för att mamma är i Gävle denna veckan och att jag har inget att göra. eller ja, jag orkar inte göra något.

Det ändras i medicinerna. Fråga inte vad för det vet jag inte. Jag har bytt pyskolog, berättade det för Stina igår. Jag var nervös och rädd och F satt och höll mig i handen under hela samtalet. Tack.

Just nu sitter jag i sängen och i kväll kommer Paula och vi skall ta en fika.

Lithiumet rasar iväg uppåt.varför? brist på mat och vatten? eller vad är det som sker? Känner mig yr och jättetrött.

På fredag åker jag på perm till lördagen. skall bli underbart att träffa hundarna och familjen igen....

Totala motsatser

livingdoll.deviantart.com

NÄL

Ligger på 67an, NÄL.

motto

Mitt motto, vad är det?
Vet inte,men det rimmar på lotto.....

Tack zara för ny layaout

kom hem

Tillsammans gör vi fortfarande saker ihop. Jag minns ditt leende, jag minns ditt skratt. Jag vill vägra att acceptera att du är borta, för det är ju ingen som vet! Ingen har någonsin sagt till mig att du är död. Du är mer än levande för mig.
Din röst i telefonen, hur vi stal syrener från grannen och drack cider. Hur vi drack te i mängder och hur du fick mig skratta! Hur du sa, ”jag älskar dig” och hur jag sa detsamma.

Kom tillbaka. Det har gått alldeles för länge nu Johanna.
Ingen kan förstå, hur mycket jag saknar dig. De säger att jag skall acceptera att du är försvunnen och att du kanske har valt att hålla dig borta. Men du var min bästa vän och jag vägrar att tro att du inte älskar mig längre.
Kom tillbaka. Nu. Snälla. Kom tillbaka.

hundlängtan

Det är snurrigt, det är jobbigt och jag längtar hem till hundarna. vill köra igång och träna igen och må bra.

dikt från 2003

Jag skall berätta sagan om den duktiga flickan för dig.
Flickan som alltid skulle vara bäst.
Hon som nästan hade alla rätt på provet, jämt.
Hon som aldrig gjorde någon besviken, sa aldrig’ nej’!
Hon som hade massor av kompisar, hon som log.

Jag skall berätta sagan om den duktiga flickan för dig.
Flickan som gick in i väggen.
Hon som inte orkade längre.
Hon som föll djupt ned i mörkret.
Hon som staplade ångesten i fina högar,
Vek sin förtvivlan slätt.
Jag skall berätta sagan om flickan som förlorade sig själv,
för att hon trodde att hon kunde bli bäst.
Bara för att hon ville bli perfekt.

tycka synd om sig själv.

Jag bad på mina bara knän. Reparera min hjärna. Gör mig i hel igen. Gör mig till den jag var en gång. För egentligen är jag Johnna, som är glad och skrattar. Jag trodde på framtiden och nu ligger jag i en säng på psyk.
Idag tycker jag synd om mig själv=)

yrseln överväldigar mig, jag blir nog liggandes idag+att vi ska ha uppföljning. shiiiit

itu

Jag kan inte gå mer än itu just nu.

igår och förrgår hade jag en jättekänsliga dagar. grät hela tiden. Igår kom dr Per. Han kunde lika gärna ha smällt till mig. Sa att han ville att jag skulle byta läkare och jag fick ett ryck och började skrika och grät.

vi pratade om hur folk egetnligen ser. och jag började gråta IGEN, för det är ingen ser den som inte låter värst eller gråter mest. Jag kände bara hur hela världen föll över mig. Samtalet slutade med att jag gick skrikande därifrån......

Nu är jag trött. skall snart få lite massage.

panik

trasas sönder, ett två tre. Finns ingenting kvar. ingen vill se.

Imorgon kommer Moster Eva. Skall bli fint. Pappa ligger på operationsbordet nu. hoppas att allt blir bra.

trött. blä urk. orka alltså

vibbar

"Du kommer alltid ha en del av mitt hjärta"
-nattpersonal som går i pension idag

Skönt att man kan lämna lite positiva vibbar

depressionen är djup. sitter på avdelningen. ingen vet vad som skall hända. inte jag heller.

uppdaterar sen. puss

psykakuten nästa.

uppdaterar mer när jag vet hur allt blir.

hej.

Johanna. jag saknar dig

Time, sometimes the time just slips away
And your left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time
I had you with me
Though we go our separate ways
I won't forget so don't forget
The memories we made

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
Please remember, our time together
The time was yours and mine
And we were wild and free
Please remember, please remember me

Goodbye, there's just no sadder word to say
And it's sad to walk away
With just the memories
Who's to know what might have been
We'll leave behind a life and time
We'll never know again

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
And remember, please remember me

Please remember, please remember
I was there for you
And you were there for me
Please remember, our time together
The time was yours and mine
And we were wild and free
And remember, please remember me

And how we laugh and how we smile
And how this world was yours and mine
And how no dream was out of reach
I stood by you, you stood by me
We took each day and made it shine
We wrote our names across the sky
We ride so fast, we ride so free
And I had you and you had me

Please remember, Please remember

Den femte augusti fyllde du 29år. Jag önskar att vi hade kunnat fira det. Jag tände ett ljus och tänkte på dig och tittade på alla kort. När det var du och jag. bara du och jag. Ingen kunde rubba det vi hade, föresten är det nog inte sant, för då hade du varit här idag.

Jag saknar dig, min bästa vän helaste världen. jag älskar dig.

fan

Jag tänker inte skriva saker här för att göra er glada och lyckliga. Om ni inte accepterar hur jag är/mår/borde vara....... det är som det är. Tänker inte måla ett leende för att jag inte har lyckats. kanske gör jag det någon gång. men inte just nu.

nu är det som det är.

dåliga paralleller

Tänk dej en kvinna som drabbas av bröstcancer. Hon kämpar sig igenom behandlingar och äter massor av mediciner varje dag. Tillslut tar hennes kamp slut. Då säger familj/vänner/andra människor, "vad skönt för henne att hennes lidande är slut".

Jag skall dra en sjuk parallell, tänk om det vore skönt för mig att lidandet är slut! tänk om jag har kämpat hårt i många många år och är helt slut, psykiskt och fysiskt.

De säger att det är egoistiskt, men vem är egentligen den som är egoist? Gör mig liten och osynlig, låt bli att älska mig, det vore så mycket lättare att ta steget då.

Vill också tacka Ewa, för att du ringade och sa att du tänker och förstår hur jag mår. det betyder jättemycket! och tro nu inte för guds skull att jag tänker ta livet av mig, detta är bara allmänt skrivande.

deppigt inlägg, sorry btw

Bilden är tagen sommaren 2002. När jag var som värst sjuk i mina ätstörningar... med tiden har det blivit bättre, men det är fortfarande en kamp. Dock "äts" jag upp av det schizoaffektiva och jag vill inte svälja mer.

"Everytime I try to fly,
I fall without my wings
I feel small,
I guess I need you baby"

ursch. Deppressionen är här igen och gör mig så trött. Jag orkar ingenting, fast jag så gärna vill. Jag faller, men ingen verkar vara där och fånga mig. Jag vet att jag har familjen, jag vet att jag har mina vänner. Personen jag vill skicka till Månen, för att det gör mindre ont på så vis. Jag hatar att känna mig så ensam i ett rum fullt av människor. och ingen ser. ingen. oavsett vad ni säger.

Jag vet att jag kan ringa er, jag vet att jag får sova hos mamma och pappa. Jag vet att jag har mina fina så pojkar, men jag behöver någon som är närmare, fysiskt och psykiskt. Men det kommer aldrig hända, för jag är så rädd för närhet, både fysiskt och psykiskt. damn.

Har precis vaknat, varit ute med hundarna och dricker te och ser på Harry Potter i soffan. Men jag vill sova bort den här dagen, jag vill sova bort livet.

blä och urk

Vet du vad kalorier är?
-Nej....
-Det är små otäcka djur som smyger omkring på natten och syr in dina kläder medan du sover!!

Problem med njurarna. Det var så när jag var som sjukast för ett antal år sedan...blä och urk

mina fem.

Bilden är från mars någon gång.



Dagens fem:
"Lycka"

1. Hundarna, alltid förstås.
2. Att Zara och Veronica kommer.
3. Att träningen med Dexter går framåt.
4. Att ha lillebror med flickvän hemma.
5. Att hösten börjar närma sig!

Sitter här och väntar på Zara och Veronica. De åker förbi Mellerud och skall ha lite kaffe, mamma har bakat en paj också. Ute är det "ruggväder", känns som om hösten börjar närma sig.
Dexter haltade igår, så idag är det vila som gäller. Imorgon skall jag försöka cykla lite grann.

Mina dagens fem

Mina dagens fem
"¨filmer"

1. Pirates-filmerna, 123&4
2. Narnia-filmerna, 12&3
3. Vernonica bestämmer sig för att dö
4. Pojken i randig pyjamas
5. Tim Burton-filmer allmänt

saknad

Min älskade älskade. Du är så otroligt saknad, önskar att det var vi igen och jag har inte glömt dig. Jag tänker på dig varje dag. kärlek till dig. nu och alltid

Jag har varit ute och cyklat med Dexter. Härligt. På måndag skall jag och Jeanette cykla ihop:)

imorgon

det gör ont att veta att jag skall leva imorgon.
och imorgon
och imorgon
och kanske ett år och tio år.

och att det kanske aldrig tar slut, iaf inte tillräckligt fort.
Samtidigt som jag är så rädd att det skall bli mörkt, och tomt.

Från och med imorgon, kommer det "dagens fem". För att det skall bli lite positivt och inte bara negativa saker om hallucinationer och ångest.

Bra-lista

1. Hundarna, min äkta kärlek till dem.
2. Sommaren och det underbara, varma vädret.
3. Mina fina vänner och familj.
4. Kunna äta en glass och njuta.
5. Bada i Vänern.
6. Åka till kusten.
7. Promenader.
8. Skogen, berg och sandstränder.
9. Att vara hemma från sjukhuset.
10. Att kunna vara jag och även ibland flera, men jag njuter.

+22 grader. Hundarna ligger i skuggan och jag lyssnar på musik.
Njuter av sista sommarmånaden och längtar till höst och advent.

ny saker är kul

Helt plötsligt har jag börjat att älska att göra nya saker. Speciellt när det gäller hundarna. Jag vågar, är inte så rädd för att misslyckas och misslyckas jag ser jag det som en ytterligare chans att lära mig något. Att veta vad felet är, är minst lika viktigt som det som är rätt.

Har varit ute och gått med Jeanette idag. Bara med lill-Oskar och ja, han uppför sig ganska så bra. Igår var han med på klubben, vilket gick bra och är jättenyttigt för honom.

Skallen skriker efter sömn. Det är ett bra ord, "träningsvärk i hjärnan". Men fan. Jag kan leva ett relativt bra liv trots schizoaffektivten. Trots att det känns som om jag står och trampar på samma ställe hela tiden, gör jag små små framsteg och bara en sak som inläggning, jag har inte varit på avdelningen sen i februari... Och innan dess var det i september+oktober 2009, dvs. fjorton(!) månader. När jag var hos Dr Per sist, sa han att jag verkligen inte har sprungit ner slutenvården.

Ja. Jag har ångest. Ja. Jag hör röster till och från. Ja. Det är skit med maten. Jag har lämnat destruktiviten bakom, den har ingen plats här längre. Se på mina armar och mår illa av att jag kunde hata mig själv så jävla mycket att jag var tvungen att massakera dem.
Tänk alla sommarar jag inte har kunnat visa mig i linnen eller bikini, jag har tappat år som jag inte kan ta igen.

Tänk om någon hade fångat upp mig när jag var tolv. När jag hade ångest som var värre än nu. Eller är det bara "äckliga" minnen och sådant som jag förstorar upp, vet jag inte. Kan minnas hur jag sprang i nattlinne, barfota i snön och skrek. Det gjorde så ont. Om någon hade lärt mig handskas med det, om jag hade fått komma till BUP i tid, kanske jag hade börjat med mediciner innan, undvikigt varje psykostillfälle. Varje psykostillfälle faller hjärnan lite och återhämtar sig inte helt.

Det är sommar ute. Solen skiner och snart är hösten här. Vad kommer hända i höst/vinter/vår??? Det enda jag vet, vilket får mig att gråta är att Peter skall sluta.... han har iaf lovat att vi ska ha kontakt. tack.

Oj. detta blev långt, ha en bra dag!
kärlek

träningsvärk i hjärnan

Stina sa att man nog kan kalla min (störda)hjärna för träningsvärk i hjärnan. Ligger nog något i det tror jag. Det känns bra att kunna sätta ett sådant ord för förklaring Det är någont som alla kan relatera till? eller?

Just nu sitter jag och väntar på att cityakuten skall börja...skriver lite om ämnet ångest. får se om det blir någonting..

kärlek.

"duktiga-flickan syndromet"

Jag råkade ut för "duktiga-flickan syndromet". Det var hästarna, framtidsplaner och betygen. Rädslan att inte ha någon kontroll över det som hände, tog jag till någonting som jag kunde kocentrera mig på. Mat!

Maten blev mitt vapen. Jag kontrollerade hela min omgivning med järnhand. Alla tassade omkring mig för att inte göra mig arg eller ledsen. Vilket kunde medföra att jag inte åt på flera dagar. Mamma gömde mat som jag "hittade" på natten när magen skrek av hunger. Hängande över toaletten och spydde, viskade mamma på andra sidan dörren att det hördes, trots att vattnet brusade i handfatet.

Döden tittade på när jag var ensam och jag levde med självhatet och tryggheten att jag kunde skära sönder armar och ben. Någon sa, att jag var underbar och bra som jag var, men varför ler inte spelgenl? varför äter den upp kroppen och ljuger och ljuger. varför ler döden så lockande? Men vad gör det, när jag redan var död.
Att äta eller inte äta. Jag dog hellre än att äta när någon såg. Jag skämdes. Jag insåg inte att jag inte var odödlig. Jag trodde att jag var "king of the world". Tillslut var jag tvungen att bestämma mig, om jag skulle leva eller dö. Jag valde livet, men visste inte vad det innebar.

Jag trodde att jag hade kontroll, men det var just det jag inte hade. Jag var tvungen att bestämma mig för att jag skulle leva eller dö. För ätstörningar kan leda rakt in i döden, faktiskt! tro mig när jag säger, att det verkligen inte är någon dans på rosor. Man tror att man skall bli lyckligare om man är smalare, men det finns ingen botten någonstans.

I tunneln finns det ljus, om man tittar tillräckligt noga.
Ibland vill jag säga och skriva att det finns något lyckligt slut på allt det här, men tyvärr gör det inte det. Inte ännu i alla fall.
med all min kärlek.

schizoaffektivt

Hopp. Nu rasar det igen. Försöker andas, försöka att inte dras med..... Men, det är bara att ta nya tag. BLÄ på sjukdomen.

Jag vet att jag inte skall gömma mig bakom det, men det är svårt.....

TJOCK!!!!

Jag skiter i vad ni säger, jag känner att jag är tjock!!!!!

Jag vill inte
jag vill inte

Rädda mig.

bilder från semestern i april 2011

Resa till Kanarieöarna, Madeira och Markocko. Mamma och jag april 2011

Det regnar, inuti & utanpå

Mitt liv är som en snöbollseffekt! Oavsett om ni bludar växer den sig större och större. En ravin där man fastnar i kindkotorna tillslut och bara för att jag blir allt magrare. De som pratar när andra sover, lämnar bara avtryck i cementen och snuddar vid stjärnorna.
Cigarettlukten har fastnat på fingrarna och håret är rufsigt och rött. Stryker sömnen ur ögonen och gäspar bort alla frågor om hur jag egentligen mår. För visst mår jag bra, i alla fall oki. Åtmistonde sådär. Men ändå rämnar allt. Isär.

Sitter i väntrummet och väntar på att få komma in till psykologen. Rummet är ljust, det sitter flera människor där och alla ser så normala ut. Varför är de där? Fingrar flätor i håret som börjar bli ganska långt nu och nyfärgat rött.

Borde kanske ringa mamma. Borde kanske låta bli. Jag har en bror som mer eller mindre aldrig hör av sig, även om det inte medvetet, utan har bara allmänt jättemycket att göra. Han är ingenjör och tjänar över fyrtiotusen i månaden.

Och så är det jag. Snart trettio och har sjukpening. Ringer mamma många gånger om dagen, tjatar. Ibland tror jag att hon tycker att det är skönt när jag läggs in på avdelningen på sjukhuset. Då slipper hon oroa sig för att hon skall hitta mig i en snara eller medvetslös av tabletter eller värsta senariot, kvävd i mina spyor. Hon slipper att ringa mig tio gånger varje morgon, då jag inte går att väcka. Alldeles för många lugnande och sömntabletter, men det är enda sättet att får lugn och slippa ligga vaken hela natten.

Det regnar, inuti och utanpå.

Tid- under bearbetning.

Det skulle rädda mig från tiden, sa att jag behövde vila från verkligheten. Men tiden stod stilla och verkligheten var ständigt närvarande ändå, där bakom väggarna. Världen stod stilla under många många år, fast ändå hände det så mycket. Jag försökte hänga med, men sanden i timglaset tog aldrig slut. Jag slits mellan minnen och tankekaruseller.

Varje morgon, varje kväll sa jag aktivt nej till döden. Döden kändes så lockande, men varje gång jag satt med tabletterna i handen och såg in i spegeln, så stack det till i hjärtat. Det var tomma ögon, men ändå tårar som rann ned längs kinderna. Var så ensam i spegelbilden, så suddig i kanten. Utan lögner. Utan förklaring. Bäst att spegla sig en gång till och tillbaka stirrar bara tomma ögon och likgiltig min.

Första matchningen på google, sökord, ”självmord” är två hundra punkter om hur och när man skall ta livet av sig. Alla steg noga inräknade. Det finns dessutom folk, tragiska människor som uppmuntrar och kallar de som klarar av att vara så fega, för helgon. Jag har läst alla tvåhundra sidorna och vet ni vad? Jag har aldrig känt mig så avskräckt och äcklad över någonting. Jag valde akivt nej till allt dethär, så därför har jag en skyldighet mot livet. Att vara rädd om det.

Någonstans därinne fanns det en liten flicka som bad om nåd, som bad om att få tränga igenom huden och lämna något slags avtryck. Bara så jag skulle komma ihåg, att någon gång, någonstans fanns det någon som kunde le och skratta. Den vuxna kroppen som hade blivit så sargad och missskött, det fanns ingen respekt. Jag var elak mot mig själv på alla sätt och vis, på alla plan. Nu är det försent att ändra någonting, jag är märkt för livet.
Gränslös, med intensiva impulser. En laddad stämning. Brutal verklighet. Hjälpande händer. Tveksamhet i ögonblicket. Idioti. Dårskap. Kramp i hjärtat. Ett krossat minne. Ett ömt kysst sinne.

Jag levde med en sköld av ångest och levde i ständig dimma och smärta. Det var svårt att hitta rätt väg när mörket bodde inom mig. Paniken att känna hur allt vänds upp och ned, och inte ha den minsta lilla chans att säga stopp!

Ett liv har många önskningar, sjukdomen har bara en. Jag tror att jag har gjort många fel, många dåliga beslut. Om någon hade fångat upp mig i tid, kanske hade jag inte suttit och dunkat huvudet i sänggavlen, bli drogad och tittat ut ur en glasbubbla av okrossbart glas. Sjukdomen livnär sig på svagheten jag bär med mig, osäkerheten och ambivalensen. Det gör den fortfarande. Och ångesten.

Jag gick ofta ut på balkongen för att andas riktig luft, men det finns alltid någon som satt där och rökte fast man inte fick. Ibland gick jag in och satte mig i rökrummet trots att jag inte rökte, varför vet jag inte. Rökrummet var en vidrig plats, men jag minns hur det var i början, september-oktober 2003, då var det vår samlingsplats där alla satt och prata och umgicks, skrattade. Det var ett sätt att överleva därinne tror jag. För alla skrik och gråt. Alla sjuka människor och jag hade något gemensamt med någon för första gången på många många år. Jag hade levt i total ensamhet, trots alla vänner och familj. Men de förstod ingenting! Människorna jag mötte på avdelningen behövde inte en noga förklaring om allt, de förstod hur det var.

Det är alltid någon som dör, någon som föds. Jag är inte rädd för döden, men varje kväll när jag skall sova, smiter ångesten ihop strupen. Allting är tyst och det enda jag hör är mina egna ansträngda andetag. Dödsångeten slår mig med kraft och jag tänder lampan. Jag gråter högt och skakar, är rädd för att allt skall bli mörkt och tyst. Jag hatar när det är tyst.
Att det är tyst är konstigt. Det känns inte som vanligt, för under många många år har det ständigt, hela tiden, kommer nog vara för alltid. Rösterna. Blommor som gråter, väggar som flagnar. Panik. Lättnad av att inte vara själv. Ta inte bort min verklighet! Snälla.

Såren på armarna och benen har blivit till vita ärr. De vittnar om en kamp som varade under många år. Pappa som gråtfärdig undrade varför? Och ville inte nöja sig med att "det kändes bättre", HUR kan det kännas bättre? Har du någonsin upplevt en smärta så stark och intensiv inuti och inte kan förklara den för den personen som sitter framför. Den personen som älskar dig ovillkorligt! Det känns bättre för stunden, men sen, när såren läker och lämnar avskyvärda minnen, är det inte lika bedövande längre.

Kilorna som ramlar av. När allt i kylskåpet bara är en liter lättmjölk och lite keso. När det går dagar utan att jag äter. Att det går ett dygn utan vatten. Kan du förstå hur befriande det känns att vara tom och viktlös? Hur förklarar man att det inte bara handlar om vikt och mat, utan av kontroll. När allt är så kaotiskt och främmande. När man ligger på sjukhuset gång efter gång och inte har någon som helst kontroll! Då tar man till det man kan kontrollera, nämligen maten. Maten i sig är inte ett problem, för mig är det en lösning på ett problem.

Smygäta, smyröka, smygmotionera, smygkräkas. När det enda som finns i kylskåpet är lättmjölk och keso. För när attakerna kommer finns det inget stopp. Ingen botten. Gräva i soporna för att hitta något som går att äta, för att sedan kräkas tills det bara är blod och galla. Att veta, att jag kan äta vad som helst, hur ofta och mycket, bara jag sticker fingrarna i halsen. Jag hatar mig själv, jag skäms. Veta innerst inne att, en dag, kanske jag dör över toalettstolen för att hjärtat inte orkar mer.

Mediciner som gör att man mår bra. Jag vill inte äta mediciner, har aldrig velat. Min doktor förklarade för mina föräldrar som handfallna stod och tittade på hur dåligt jag mådde, de kunde inte förstå hur jag hellre mådde så JÄVLA dåligt, istället för att ta medicinen som blev ordinerat. "Verkligheten som vi upplever är mer skrämmande än den kaotiska verkligheten som hon upplever inom sig". Den verkligheten som jag har nu är upplistad för var timme jag lever, efter tiderna som jag skall ta mediciner. Vilken medicin som hjälper mot vad vet jag inte, inte heller vilka biverkningar som är från vilken tablett. Vet bara innerst inne att de faktiskt fungerar. Förr hade jag en vana. Den vanan höll på att ta död på mig. Det var att sluta med medicinen när jag mådde bättre. För, varför skall jag äta medicin när jag mår bra? Det är hela tiden en kamp i mig, en kamp om att välja det rätta hela tiden. Medicin eller inte. Väga fördelar mot nackdelar. Det är vad som håller mig flytande.

Någon gång måste man fatta ett beslut. Att acceptera något man inte kan styra över och göra det bästa av situationen. Leva med det som har drabbat en. Le mot solen som har slocknat och be någon att tända den igen. Ta en dag i taget och varje dag som jag lever utan att jag mår dåligt är ett stort plus. Alla val jag har gjort under åren som gått, har skadat och skjutit ifrån sig... Mina vänner har avskräckts av att se mig ligga på botten och kräla utan att kunna ta sig upp. Vissa finns kvar, milen känns obetydliga när man är tillsammans och känns eviga när man skiljs åt.

Allting får en annorlunda betydelse. När man har rövats på livet, håller man hårt i lyckan. Man ser allt med andra ögon och uppskattar sådant som man en gång tog förgivet. Jag hatar inte livet längre, men jag är inte lycklig. Allting gör ont, men jag har lärt mig att leva med det. Tyvärr. För flera år sedan hade jag bestämt att jag inte skulle accpetera någoting sådanhär, men jag har svikit mig själv och lagt mig själv åt sidan. Ingen kommer någonsin att hitta mig här.
Men, viljan finns nog där ändå. Imorgon blir allt bra igen. Annars kan jag inte leva. Jag är så död just nu.

Jag vill ha högklackade skor och bruna ben. Jag vill se film och lukta vanilj. Jag vill städa till rock’n’roll. Jag vill aldrig mer vara rädd. Jag vill ha djupa ärr under huden så de inte syns. Jag vill vara vacker, kraftfull och energisk. Jag vill tycka om att vakna. Jag vill dricka te med mjölk på verandatrappen. Jag vill vara lycklig.

morten

Jag vill vila i din famn
Jag vill ligga nära nära
Jag vill bli kysst och kramad

Jag vill mysa
jag vill leka i ditt hår
& smeka din panna

Morten- ps.in love

Ett liv

Om jag hade haft ett bra liv, hade jag inte haft något att skriva om. Det är så enkelt, det låter hemskt, men mina minnen och upplevelser är vad som hamnar på pappret, på bloggen och i dagboken varje dag...

Åren av mörker och sorg blir en historia. Min historia. Det är något jag vill berätta om. Föra vidare, vill visa er hur det är. Av psykoserna och depressionerna skapas verser och strofer och blir sånger, mörka sånger. Det blir dikter, dikter om smärta och panik.

Jag skall skriva ner vad som har hänt. men inte just nu. jag är trött. jag är utpumpad. Ge mig lite tid. Det kommer.

dödsångest

Gud. Jag är helt slut. Fattar inte varför? Jag har inte tagit en enda xanor sen jag kom hem från Spanien i början av april. Inga sömntabletter. Det är ångest, hemsk ångest men jag står ut. Det är svårt att sova, men jag somnar tillslut. Det gäller att stå ut.

Igår låg jag med dödsångest när jag det var mörkt i sovrummet. Hörde fläcken surra och jag fick panik när jag tänkte att jag kanske dör och jag vet inte vad som händer...... blir det helt svart, kommer jag till farmor och farfar? Vad händer? Jag önskar att jag hade en tro att hänga mig fast i och jag tror, men är det tillräckligt?

Idag har jag träffat Katarina, trevligt. Det var längesedan. Imorgon drar vi till Tvååker med Dexter på utställning. Oskar stannar hemma hos pappa, det blir bara massa tid i bil och bur för hans del.

Dexter åker till Ann i juli och blir borta ett tag. Snacka att jag kommer sakna...

att springa fort och långt

Tappa taget om verkligheten. Gå in i dimman och tappa bort sig själv totalt. Paniken i mörkret och ångesten som snörper åt halsen och det ständigt pickande hjärtat, hårt hårt. Fågelkvittret har tystnat och naglande av ångest inuti.
Sprickor i fasaden. Skräckslagna ögon. Den eld som en gång fanns inom mig har slocknat. Ibland undrar man var modet tog vägen som fanns där innan. Det har varit en lång resa och det är långt kvar, men evigheten kommer inte att ta slut.

Att trasas sönder och återuppstå hel igen är en konst. Men att ge upp är enkelt. Jag kryper ihop i den hårda smala sängen. Kylan är utanpå och inuti. konstant. Men jag ger inte efter. För jag det, är det slut.

Jag vill inte att de skall vinna över mig. Men har jag låtit dem göra det? När jag sitter här, dunkar huvudet i väggen. Låter armarna vila i händerna och skaver hål. Skriker tills det inte finns ord kvar att skrika, viskar räddande ut i luften. Jag vill inte finnas, men säger det inte högt. För då är jag förlorad.

Låter tårar rinna bort med sminket. Hur den svarta maskaran göra spår i kinderna. Låter filten täcka ansiktet, för jag är ägd. Jag är ägd av landstinget. Jag har ingen rättighet att leva mitt eget liv, jag får inte leva mina drömmar eller mardrömmar. Låta ärren täcka och komma med eviga förklaringar för att dölja, men folk ser sanningar i ögonen.

Höstregnet stormar. Löven blir gula och faller till marken. Fingrarna är iskalla och fumlar fattigt omkring. Låter pennan söka meningar och sätta kommatecknet rätt. Jag skriver text efter text och river sönder sidor som bara är fulla med babbel.

och meningen är att springa fort och långt. Är det att vinna?

att äta

Jag förstår inte hur det började. Jag vill inte skylla på någon annan. Jag gjorde akitva val, jag valde att aktivit vara fruktansvärt elak mot mig själv och min kropp. Jag har haft förhållande, men inget så långt och intesivt som min ätstörning. Ätstörningen har hela min tonårstid varit det som är mest säkert. Låter konstigt att tänka och göra så, men det var det som var det enklaste.

Att sitta med en tallrik och med min familj och känna sig tvingad att äta "normalt" för att mamma och pappa inte skulle reagera. Jag minns den dagen då jag helt plötstligt hade dragit ned på frukost, hur jag hoppade över lunchen i skolan och var ute och gick istället, men en dag sa jag nej, jag tänker inte äta mer. Ni kan inte tvinga mig.

Jag blev snabbt hungrig. Om nätterna smög jag upp och rotade runt i kylskåpet och maten jag hade slängt i soporna blev snabbt det som fyllde magen. Jag kom på, att om man stoppade fingrarna i halsen kunde man äta vad som helst. Det gjorde ingenting om jag åt en chokladkaka som innehöll massor av kalorier, för jag fick lika lätt upp den igen.

Jag var på sjukhuset första gången i augusti-september 2003. Jag var pyskotisk och hörde röster och såg saker. Jag var tvungen, trots att jag inte ville, äta mediciner och mat. Jag minns hur arg(troligen frustrerad) min kontaktperson Peter var. Han sa att om jag inte åt fick jag inte stanna på sjukhuset och jag blev överförtjust! för det var ju det jag ville. Att de skulle lämna mig ifred så jag fick göra så mycket skada på mig som möjligt. Det hela slutade med att min läkare sa att jag skulle vara kvar och att de inte skulle lägga ner för mycket tid att prata om det. För om det inte syns eller pratas om, finns det inte. Eller hur?

Åren gick och flöt på. I hemlighet, alltid hemlighet åt jag eller inte. Jag gick upp och ned i vikt. Folk reagerade när jag blev för smal och det innebar att jag åt ett tag. I min tysta tomma lägenhet hade jag matorgier. Åt och spydde. spydde och åt. Svalt och hetsåt.

Det har aldrig funnits ett "lagom". Kommer aldrig bli. Jag önskar att någon ville hålla i mig. Säga att jag duger och att jag är bra. Att vikten inte spelar någon roll och förstår att även om jag äter "normalt", mår jag inte strålande...

kärlek till er kära bloggläsare.

vad säger man?

Leo , 7År:

-Johanna! vad har du gjort på armen?

-Jag har slagits med en tiger(Sofia Åkermans exempel och jag använder det!)

Leo är tyst en stund och säger sedan med en väl genomtänkt baktanke,

-Det finns inga lösa tigrar här! och inga strutsar heller!

Tillslut säger jag att jag har varit "sjuk!"

och Leo nickar och säger, "inte nu längre va?"

nej, inte nu längre....

läkarbesök

Var i Trollhätan igår på psykmottagningen och träffade Dr Per. Han är bäst. så enkelt är det. Jag sa att jag inte känner mig som mig själv, men han sa att det har jag inte gjort på många många år. Kanske ibörjan när jag träffade honom, de första gångerna. Alltså, jag mådde nog bättre utan medicinerna. alltså i november/december...? 2000

Jag är inte Johanna. Johanna är social och har ork till massor av saker. Sjukdomen vill finna näring i min svaghet. Jag tror jag sa säkert 11gånger eller nått, att jag HATAR den jävla medicinen(=leponexen) Men han sa säkert 11gånger att det är den bästa medicinen och att det var den viktigaste medicinen just nu. vill inte tro på det.

Det står i min journal från psykologen att jag inte är motivierad, jag är trött!!!! just nu är jag trött! jag kan inte alltid och orkar inte alltid stå emot.

ledsamt inlägg. men det är så det är just nu.
i morgon blir det bra.

ehm

Jag är en stjärna,
som faller ibland

google

Googla på "Johanna" och du finner:

ångest
depression
schizoaffektiv
bulimiker
82:a
hundtok/nörd

Googla på "Johanna" och du får upp sidor med:
snäll
omtänksam
social
kär
storasyster och dotter
bästa vän

www.google.se

sad

"And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had"

"Flickan hon springer för livet, med en skadskjuten fågel i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, och hon springer på taniga ben.

För jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn. Som tror det finns någon som kan hjälpa mig, som tror det finns någon som har svar. Och jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben Och jag bönar och ber fastän jag egentligen vet att det redan är alldeles försent..."

??????

Kan inte folk fatta att det blir konsekvenser för det man gör!!! Skriker att man skall ta livet av sig, om och om igen. Tillslut tar (man) inte personen på allvar. Skriker ut att man kanske skall få LPT på facebook. Lägger över ansvar på sina vänner, vilket leder till att även vännen mår dåligt och behöver ta ansvar för en vuxen människa.

Jag VET att man behöver någon som tar över ansvaret ibland, men det jag inte förstår är varför det skall skrikas ut på facebook och andra siter.

ludenben

"Jag är en liten tax med mindervärdeskomplex. Därför skäller jag högst av alla."
-Ludenben

kärlek på tapeten

Konsum,
ett sätt att leva
att betala för

han såg på mig,
sådär som jag älskar
hans ärriga sluta ögon,
sluts
och läpparna

Hans smärta,
hans tårar

skoskav
att sticka hål på vattenblåsan
och föda fram ett liv

tror att det han säger är sant,
att han älskar mig,
över allt

överallt

tror att hans ord är sanning,
att hans ord är lag
det är så jag har lärt mig,
att kärlek skall vá

går in på Konsum igen,
där vi sågs för första gången
betalar mjölken i kassa två,
stryker en tår

kärlek,
är oändlig och ovillkorlig.
Nu & alltid

dina ögon trasas sönder av vattenspår
salta tårar

mina antideppresiva skall göra mig glad,
men det är ändå du som spelar roll

jag älskar dig!

virrigt värre

Igår var allt kaos och virrigt i mjukishjärnan. Ursch vad det är läskigt när man inte känner att man kontrollerar kroppen och psyket. Vill bara gräva ner mig någonstans.

Var ute och gick med Jeanette på förmiddagen. Hundarna var i Göteborg med mamma. Gick golfrundan och var ute i över en timme. Gott. För jag känner mig så uppblåst!

Undarar hur insiktsfullt det är egentligen... jag vet att jag inte skall lyssna på dem, men samtidigt är allt så starkt och färgfullt och exploderande sant och underbart/skräckslaget.

A kommer nog på torsdag.

vad vad vad?

Rösterna kommer och går just nu. "stora blå, tittar på dig. hoppa hoppa." När jag lägger mig på kvällarna rusar det i huvudet. Katastroftankar. Katastrofen är på gång, kommer närmare, kommer in under huden. Skaka på huvudet, försök få bort det. bort bort bort.

Peter sa att jag skulle berätta allt för Per och för honom. För de vill hjälpa mig. har berättat för mamma, peter vet. alla vet. de ser mig hela tiden. en kniv i ryggen. vem kan man lita på? vad gömmer sig i bröstet?

ahhhhh

Jag är obstinat!!!!! och trotsig.

Ett livslångt berättande.

Ett livslångt berättande. Känner att jag måste berätta, för att den som mår likadant och har samma problem skall veta att de inte är ensamma. När jag blev sjuk var jag ensammast i världen, trodde inte att någon förstod eller såg. Ni skall veta att vi är fler!

Det är en elak sjukdom och då krävs elaka mediciner. Jag är trött, virrig, tjock.... alla jävla biverkningar och vågen om att väga allt emot varandra. Är det värt det? Jag sa till Per att jag ville byta medicin. Han sa att ABSOLUT inte göra någonting på egen hand och att vi skulle ses innan han går på semester. Om Peter jobbar den dagen skall vi luncha ihop i personalresturagen.

Igår kände jag någonting som har varit sååååå långt borta under flera år. Självskadetankar. Försökte att göra någonting hela tiden, var på klubben och tränade och var ute med alla hundar. De försvann tillslut. Men jag blev rädd, var rädd att jag skulle bryta ihop och att inte kunna bli lagad själv. Utan att bli inlagd, som är pest och pina. och som är så tryggt!

"Vardagen var allt för söndertrasad och bortglömd.Smärtan var allt för ihålig, men skrattet var alltid nära. Det var hon som log, det var hon som hade massor av vänner. Det var hon som hade en bra uppväxt. Kunde ingen förstå? Ingen kunde förstå." -att snubbla på sig själv, om och om igen.

down

Idag är den down-day. Känner saker som inte har funnits på mycket mycket länge. och jag blir rädd. Drar mig bortåt klubben, som har blivit en fristad med alla härliga människor och hundar. är hemma hos mamma för både Sunny(mamma-vovve) och Skip är här eftersom Carina är på Preparandkurs.

bättre väder idag, men det blåser f**n.

Orkar inte. vill inte. hoppas att jag får en tid hos Per snart, mycket snart. Det hade försvunnit mediciner igårkväll. Blev apparanoid, eftersom mamma hade sagt tidigare under dagen att hon inte trodde att jag tog mina mediciner..... kvällsdosen var borta. mamma sa att hon inte hade tagit dem och tog i sitt lager av leponex.

så. spytt ur mig lite känslor som jag inte borde prata om.

imorgon blir det bra. tack.

tårar

jag vill inte att du går åt det hållet. jag kommer sakna dig, jag kommer skrika i kudden. du är den enda. den jag litar på.

doktor Per ringde i fredags. får en tid för att diskutera mediciner. fick inte göra någonting själv. regnet faller i håret, dränker ansiktet med tårar. eller är det regndroppar?

Är allmänt seg och yr. har jag inte ätit kanske ordentligt?

detta är så onödigt. ingenting har något sammanhang.

Gud.

Gud. Tar det slut någon gång? Lugnar det ned sig? Blir det tyst?

Jag är så tacksam för att jag har hundarna och de vänner som står ut med mig.... Det är nog inte så lätt. Folk säger, "du som är så smart, hur kan du må så dåligt?" "Hur kan du tro på rösterna som skriker i huvudet, du förstår väl att det inte är på riktigt!?"

Varför är du så trött? Varför är du så svårväckt? Åsikten om mediciner går delade vägar. De som känner mig, vet svaret. De har sett mig bryta ihop och trasas sönder... De har sett mina ögon, repade med synernas vassa illusioner.

Verkligheten sotas av hallucionerna. Dag in och dag ut.

Avdelning Evigheten, tar det någon gång slut?

Hur länge har det pågått? En dag, en vecka? En månad?
Jag vrider mig försiktigt och kikar över axeln. Kvinnan sitter kvar i den röda fåtöljen i dörröppningen. Jag rör mig långsamt framåt. Mina ben känns som spagetti, huvudet är tungt.
”Elina?” Jag tittar upp, det är kvinnan i den röda fåtöljen som har rest på sig och pratar med väggen. Jag väger ton…

Jag kikar mig försiktigt i spegeln. Jag vänder mig hastigt bort. Demonernas svarta ögonhålor vidrör mina hornhinnor. Satan tar tag i mig och trycker ned mig mot sängen. Jag skriker! Han trycker ned mig och hans undersåtar hjälper honom. ”Hjälp. Jag blir våldtagen!” skriker jag. De drar i mina kläder och får av mig mina jeans. Det sticker till i skinkan. Jag sluter ögonen och när jag öppnar dem igen är rummet ljust.

”Elina?”
”Ja?”
”Så du är vaken nu. Hur mår du?”
Tapeterna hänger i flagor från väggen och talar till mig. Jag blir rädd och jag känner hur hjärtat slår allt snabbare. Plötsligt känner jag en mänsklig hand på min bara axel, jag har bara ett slitet svart linne på mig och jag känner hud. Precis som mammas.
”Var är jag?” Jag känner inte igen rösten. Den låter skrovlig och obekant, men jag vet att det är jag som talar.
”Du är på sjukhus. Avdelning Evigheten. Du har haft en psykos Elina. Vet du vad det är för år?”
”2002.”
”Nej…” börjar rösten, men den försvinner bort lika fort igen.

De rycker och sliter i mig igen. Satan och hans undersåtar. Jag känner ett stick någonstans och plötsligt är jag fri igen. Jag ligger alldeles stilla på stenbordet och känner hur snaran lossas runt min hals. Någon gång efter andra sticket börjar jag känna mig klarare i huvudet. Kvinnan i den röda fåtöljen får fötter och går i korridoren, jag kan se hennes tomma ansikte kika in på mig genom rutan i den stängda dörren. Varje kvart.

Dagen efter att det har börjat ljusna och färgerna har kommit tillbaka sitter jag i ett trångt rum och pratar med en man i vit rock. Han säger att han är överläkare på avdelning Evigheten och han säger att jag är sjuk. Att jag har schizofreni. Jag klättrar i taket.
Plötsligt känner jag hur han lägger handen på mitt knä. ”Förstår du vad jag säger?”
Jag ramlar ned på golvet igen.

Elina, Elina, Elina. Ja, de ropar på mig. Jag känner rädslans snara dras runt halsen igen, men personalen på avdelning Evigheten säger att det är mina egna händer. Satan besöker mig varje kväll när de tror att jag sover och jag för samtal med filten. Den skyddar mig från allt som heter bättring.

Satan talar om förbättring. Att rena världen mot allt gift. Satan talar om att jag har svaren, men jag har inte fått dem tilldelat till mig ännu. Det kommer tids nog. Till dess måste jag hålla ut.
”Elina… Elina!? Hör du mig?”
Jag nickar stumt. Det tomma ansiktet gapar mot mig. Jag blir rädd. Jag hör en röst som talar, men jag kan inte se någon mun som rör sig. Det tomma ansiktet talar om förbättring och om att lämna den värld som de säger inte är verklig och komma tillbaka till det de kallar verklighet, men som jag upplever som mer kaos än det som pågår i mig. Men de säger att det borde vara mer kaos. Är jag kaos?

Kaoset skall redas upp säger avdelning Evigheten. Jag skall läkas och medicineras. ”Elina”, säger de, ”Elina, du måste samarbeta.” De vill att jag skall komma därifrån. De säger att det inte är bra för mig att vistas för länge inom låsta dörrar, men jag hör på namnet att det kommer vara för evighet. Jag är dömd för evighet.

De tomma ansiktena börjar ta form, får munnar. Får namn. Värmen känns mer nära nu. Filten lyfts av och huden kläs av och jag står naken framför terapeuten som drar ord ur min mun och bildar mönster av revbenen. Jag börjar tro att avdelning Evigheten, inte är för evighet. De säger att det inte är så heller.

”Elina! Dina föräldrar är här för att träffa dig…” Han i vit rock hade kommit in på mitt rum medan jag sov. Jag känner hur pulsen slår allt snabbare. ”Jag vet inte, jag kan nog inte.” Men den vita rocken tog med mig till dagrummet. När jag snuddade vid min mors armar brister jag i gråt. Jag har saknat dem så. Livet börjar sakta återvända och jag kan se ett slut på avdelning Evigheten.