onsdag 16 november 2011

Rädd och hungrig






Jag hade frivilligt åkt in till psykakuten den sena kvällen i slutet av september. Blev sittandes med en filt kring kroppen och skällve av ångest och tårar. Paniken var nära och i journalen står det, ”lätt till tårar”. Denna gången, dessa nästan fem veckor långa ”avbrott från verkligheten”, skulle jag tvingas inför val och känt mig både kränkt och rädd.
Jag kom till avdelningen sent på kvällen. Leddes in på ett enkelrum. Ett rum med fönstret inåt och det enda jag såg var en tegelvägg, en gul tegelvägg, som hade fönster mittemot mig. Jag kröp ner i sängen under en filt och somnade med tårarana rinnandes nedför kinderna och ångesten bankade innanför pannbenet. Sås småningom kom en sköterska in och knackade på dörren. Småpratade och gav mig en xanor som jag lydigt svalde. Tänkte att det kanske blir bättre, tänkte, imorgon blir allt bra.

Den äckliga känslan om att känna sig så skyldig till att jag var här, att jag var tvungen att må dåligt för att någon skulle må bra. Samtidigt som jag kände att jag tog upp en plats, när någon annabehövde den mer än jag. Jag har alltid blivit förlöjligad för detta, men skallen var full av förebråelser inför det jag ständigt ställdes inför. Alla beslut som skulle tas var ett helvete. Ständigt ambivalent.

Det var oroligt på avdelningen när jag åkte på perm över natten. En ny patient, som jag aldrig hade mött förut, var mycket stökig och det var skönt att komma iväg och ut från avdelningen lite. När jag senare kom tillbaka började helvetet.

När jag tänker tillbaka på denna perioden och på patenten, vill jag inte lägga någon skuld på henne, eftersom hon var så sjuk. Men jag berättar ändå vad som hände. Jag och ett par andra patienter satt och tittade på film. Patienten ifråga kom rakt fram till mig och med en distans på fem centimeter sa hon, ”Jag skall slå ut framtänderna på dig”. Jag blev jätterädd, vilket var precis den reaktionen hon ville ha. Hon visste att jag var rädd och hon utnyttjade det till max.

Hot och nyp och diverse ordkasteri. Jag låg i sängen och vågade inte gå ut. Jag fick maten serverad på rummet och någon personal gick med mig. Men efter ett tag tyckte de att det var löjligt av mig att vara så rädd, och släppte taget kring mig, min trygghet. Jag grät mycket.
Tre dagar innan jag skulle bli utskriven såg jag att hennes beteende ändrades. Hon pratade med mig, men jag vågade aldrig inleda någon konsversation med henne. Innan jag åkte hem fick jag en kram, men hon bar aldrig om ursäkt. Och hon minns, hon kom ihåg exakt vad som hade hänt.

Den tillfälliga personalen, som fanns på avdelningen när de permanenta vårdarna var på utbildningsdagar, fick en tillsägelse för att de aldrig hade tagit isär oss när hon stod över mig och skrek och slog mot mig. Inget mer. Jag förväntade mig aldrig något annat, men ville så gärna ha min upprättelse. Det var en fruktansvärd och oträck upplevelse. Man skall som patient känna sig trygg och om det finns femton personer som vårdas på en avdelning och en av dem är våldsam, är det min starka åsikt att det är DEN ENDA personen som skall få extra och kanske ständigt vak för att inte skada någon annan. Vilket inte skedde vid detta vårdtillfället.

1 kommentar:

Viljans sa...

Jag håller helt med dig. DEN personen ska ha vak och hållas borta från att srkämma och skada de andre. Inte tvärt om. Förstår om du blev rädd och skakad. Jag hade också blivit det. Kram S