Avdelning Evigheten, tar det någon gång slut?

Hur länge har det pågått? En dag, en vecka? En månad?
Jag vrider mig försiktigt och kikar över axeln. Kvinnan sitter kvar i den röda fåtöljen i dörröppningen. Jag rör mig långsamt framåt. Mina ben känns som spagetti, huvudet är tungt.
”Elina?” Jag tittar upp, det är kvinnan i den röda fåtöljen som har rest på sig och pratar med väggen. Jag väger ton…

Jag kikar mig försiktigt i spegeln. Jag vänder mig hastigt bort. Demonernas svarta ögonhålor vidrör mina hornhinnor. Satan tar tag i mig och trycker ned mig mot sängen. Jag skriker! Han trycker ned mig och hans undersåtar hjälper honom. ”Hjälp. Jag blir våldtagen!” skriker jag. De drar i mina kläder och får av mig mina jeans. Det sticker till i skinkan. Jag sluter ögonen och när jag öppnar dem igen är rummet ljust.

”Elina?”
”Ja?”
”Så du är vaken nu. Hur mår du?”
Tapeterna hänger i flagor från väggen och talar till mig. Jag blir rädd och jag känner hur hjärtat slår allt snabbare. Plötsligt känner jag en mänsklig hand på min bara axel, jag har bara ett slitet svart linne på mig och jag känner hud. Precis som mammas.
”Var är jag?” Jag känner inte igen rösten. Den låter skrovlig och obekant, men jag vet att det är jag som talar.
”Du är på sjukhus. Avdelning Evigheten. Du har haft en psykos Elina. Vet du vad det är för år?”
”2002.”
”Nej…” börjar rösten, men den försvinner bort lika fort igen.

De rycker och sliter i mig igen. Satan och hans undersåtar. Jag känner ett stick någonstans och plötsligt är jag fri igen. Jag ligger alldeles stilla på stenbordet och känner hur snaran lossas runt min hals. Någon gång efter andra sticket börjar jag känna mig klarare i huvudet. Kvinnan i den röda fåtöljen får fötter och går i korridoren, jag kan se hennes tomma ansikte kika in på mig genom rutan i den stängda dörren. Varje kvart.

Dagen efter att det har börjat ljusna och färgerna har kommit tillbaka sitter jag i ett trångt rum och pratar med en man i vit rock. Han säger att han är överläkare på avdelning Evigheten och han säger att jag är sjuk. Att jag har schizofreni. Jag klättrar i taket.
Plötsligt känner jag hur han lägger handen på mitt knä. ”Förstår du vad jag säger?”
Jag ramlar ned på golvet igen.

Elina, Elina, Elina. Ja, de ropar på mig. Jag känner rädslans snara dras runt halsen igen, men personalen på avdelning Evigheten säger att det är mina egna händer. Satan besöker mig varje kväll när de tror att jag sover och jag för samtal med filten. Den skyddar mig från allt som heter bättring.

Satan talar om förbättring. Att rena världen mot allt gift. Satan talar om att jag har svaren, men jag har inte fått dem tilldelat till mig ännu. Det kommer tids nog. Till dess måste jag hålla ut.
”Elina… Elina!? Hör du mig?”
Jag nickar stumt. Det tomma ansiktet gapar mot mig. Jag blir rädd. Jag hör en röst som talar, men jag kan inte se någon mun som rör sig. Det tomma ansiktet talar om förbättring och om att lämna den värld som de säger inte är verklig och komma tillbaka till det de kallar verklighet, men som jag upplever som mer kaos än det som pågår i mig. Men de säger att det borde vara mer kaos. Är jag kaos?

Kaoset skall redas upp säger avdelning Evigheten. Jag skall läkas och medicineras. ”Elina”, säger de, ”Elina, du måste samarbeta.” De vill att jag skall komma därifrån. De säger att det inte är bra för mig att vistas för länge inom låsta dörrar, men jag hör på namnet att det kommer vara för evighet. Jag är dömd för evighet.

De tomma ansiktena börjar ta form, får munnar. Får namn. Värmen känns mer nära nu. Filten lyfts av och huden kläs av och jag står naken framför terapeuten som drar ord ur min mun och bildar mönster av revbenen. Jag börjar tro att avdelning Evigheten, inte är för evighet. De säger att det inte är så heller.

”Elina! Dina föräldrar är här för att träffa dig…” Han i vit rock hade kommit in på mitt rum medan jag sov. Jag känner hur pulsen slår allt snabbare. ”Jag vet inte, jag kan nog inte.” Men den vita rocken tog med mig till dagrummet. När jag snuddade vid min mors armar brister jag i gråt. Jag har saknat dem så. Livet börjar sakta återvända och jag kan se ett slut på avdelning Evigheten.