lördag 9 juli 2011

att springa fort och långt

Tappa taget om verkligheten. Gå in i dimman och tappa bort sig själv totalt. Paniken i mörkret och ångesten som snörper åt halsen och det ständigt pickande hjärtat, hårt hårt. Fågelkvittret har tystnat och naglande av ångest inuti.
Sprickor i fasaden. Skräckslagna ögon. Den eld som en gång fanns inom mig har slocknat. Ibland undrar man var modet tog vägen som fanns där innan. Det har varit en lång resa och det är långt kvar, men evigheten kommer inte att ta slut.

Att trasas sönder och återuppstå hel igen är en konst. Men att ge upp är enkelt. Jag kryper ihop i den hårda smala sängen. Kylan är utanpå och inuti. konstant. Men jag ger inte efter. För jag det, är det slut.

Jag vill inte att de skall vinna över mig. Men har jag låtit dem göra det? När jag sitter här, dunkar huvudet i väggen. Låter armarna vila i händerna och skaver hål. Skriker tills det inte finns ord kvar att skrika, viskar räddande ut i luften. Jag vill inte finnas, men säger det inte högt. För då är jag förlorad.

Låter tårar rinna bort med sminket. Hur den svarta maskaran göra spår i kinderna. Låter filten täcka ansiktet, för jag är ägd. Jag är ägd av landstinget. Jag har ingen rättighet att leva mitt eget liv, jag får inte leva mina drömmar eller mardrömmar. Låta ärren täcka och komma med eviga förklaringar för att dölja, men folk ser sanningar i ögonen.

Höstregnet stormar. Löven blir gula och faller till marken. Fingrarna är iskalla och fumlar fattigt omkring. Låter pennan söka meningar och sätta kommatecknet rätt. Jag skriver text efter text och river sönder sidor som bara är fulla med babbel.

och meningen är att springa fort och långt. Är det att vinna?

Inga kommentarer: