Mitt liv är som en snöbollseffekt! Oavsett om ni bludar växer den sig större och större. En ravin där man fastnar i kindkotorna tillslut och bara för att jag blir allt magrare. De som pratar när andra sover, lämnar bara avtryck i cementen och snuddar vid stjärnorna.
Cigarettlukten har fastnat på fingrarna och håret är rufsigt och rött. Stryker sömnen ur ögonen och gäspar bort alla frågor om hur jag egentligen mår. För visst mår jag bra, i alla fall oki. Åtmistonde sådär. Men ändå rämnar allt. Isär.
Sitter i väntrummet och väntar på att få komma in till psykologen. Rummet är ljust, det sitter flera människor där och alla ser så normala ut. Varför är de där? Fingrar flätor i håret som börjar bli ganska långt nu och nyfärgat rött.
Borde kanske ringa mamma. Borde kanske låta bli. Jag har en bror som mer eller mindre aldrig hör av sig, även om det inte medvetet, utan har bara allmänt jättemycket att göra. Han är ingenjör och tjänar över fyrtiotusen i månaden.
Och så är det jag. Snart trettio och har sjukpening. Ringer mamma många gånger om dagen, tjatar. Ibland tror jag att hon tycker att det är skönt när jag läggs in på avdelningen på sjukhuset. Då slipper hon oroa sig för att hon skall hitta mig i en snara eller medvetslös av tabletter eller värsta senariot, kvävd i mina spyor. Hon slipper att ringa mig tio gånger varje morgon, då jag inte går att väcka. Alldeles för många lugnande och sömntabletter, men det är enda sättet att får lugn och slippa ligga vaken hela natten.
Det regnar, inuti och utanpå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar