inte längre

Jag känner mig som ett spökte. Det ingen ser, men endå är så rädda för. Söndertrasat inre och ett skrikande urgröpt ansikte.
Jag skriker efter hjälpen, som inte kommer. Jag drunknar, i mig själv, men långt ute mitt i det stormade inre, är jag även
mitt på ett stort oändligt hav, det var gäss på vågorna.

Jag tror att jag måste må dåligt för att andra skall må bra. Jag vet att jag inte kan rädda alla, men mitt liv kanske är värt
ett antal liv, som har ont. Ont i själen, som jag. Men endå tycker jag att de har större rätt och förtjänar att må bra. Men
inte jag. Folk tycker att jag är konstig när jag säger så, men i mina öron är det rätt. Nästan hela tiden.
Jag tycker inte om att vara ensam, hatar tystnaden.

Jag känner vinden röra bland löven och jag önskar att det vore min kind. Jag önskar att det var hans armar som byggde muren
runt mig och inte den där eviga, gnagade ångesten. Ångesten som är en ständig följeslagare. Jag önskar att det var mina
kinder, som dina läppar rörde. Jag önskar att jag var synlig igen,som jag var när jag var liten och inte det där spöket.
Jag önskar att någon kunde älska mig. Att någon kunde rädda mig, för jag är så liten och trasig.

Jag tycker inte synd om mig själv. Inte längre.