Jag har varit hos världens bästa doktor Per idag. Samtalet lämnade mig kvar ovissheten och domen. Jag vet inte hur det kommer att bli i framtiden, kanske är det bra. Annars hade jag nog inte orkat med all ovisshet och olika beslut som tas över mitt huvud. GUD, jag klarar inte att både Per och Peter försvinner.... Jag gör inte det, det är mitt skyddsnät, det som hjälper mig och drar upp mig över ytan. Jag kommer inte fixa detta helt själv och jag är inte själv. jag är inte själv...
Jag vet inte hur rätt det var att fatta beslutet om att sluta hos S och börja hos Birgitta egentligen... Hon har ingen som helst kontakt med psykiatrin och för ingen journal som Per eller Peter kan läsa. Var det rätt beslut? I journalen står det skrivit att jag har sagt upp min vård inom öppenpsyk. Jag vet inte ens om jag har kvar min leponex-sköterska eller lithium-sköterska. Vem tar ansvar för det?
Järndepåerna har börjat rasa igen. Vilket ingen kan finna någon egentligen orsak till. Jag beslöt mig att inte röra i medicinerna, jag är tillräckligt svårmotiverad som det är just nu. Att ändra och tro att det skall funka när jag sitter med de där jävla apodos-påsarna och lägger äckliga äckliga tabletter in i munnen och inse att de faktiskt hjälper mig?! Varför skall det vara såhär?
Vi pratade omkring boken, vi pratade om Morten(som jag fortfarande är såååå förälskad i). Vi pratade begravning.
Stannade på MAX innan vi åkte hem, Charlott körde mig ner till Trollhättan.
Är detta början på slutet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar