att äta

Jag förstår inte hur det började. Jag vill inte skylla på någon annan. Jag gjorde akitva val, jag valde att aktivit vara fruktansvärt elak mot mig själv och min kropp. Jag har haft förhållande, men inget så långt och intesivt som min ätstörning. Ätstörningen har hela min tonårstid varit det som är mest säkert. Låter konstigt att tänka och göra så, men det var det som var det enklaste.

Att sitta med en tallrik och med min familj och känna sig tvingad att äta "normalt" för att mamma och pappa inte skulle reagera. Jag minns den dagen då jag helt plötstligt hade dragit ned på frukost, hur jag hoppade över lunchen i skolan och var ute och gick istället, men en dag sa jag nej, jag tänker inte äta mer. Ni kan inte tvinga mig.

Jag blev snabbt hungrig. Om nätterna smög jag upp och rotade runt i kylskåpet och maten jag hade slängt i soporna blev snabbt det som fyllde magen. Jag kom på, att om man stoppade fingrarna i halsen kunde man äta vad som helst. Det gjorde ingenting om jag åt en chokladkaka som innehöll massor av kalorier, för jag fick lika lätt upp den igen.

Jag var på sjukhuset första gången i augusti-september 2003. Jag var pyskotisk och hörde röster och såg saker. Jag var tvungen, trots att jag inte ville, äta mediciner och mat. Jag minns hur arg(troligen frustrerad) min kontaktperson Peter var. Han sa att om jag inte åt fick jag inte stanna på sjukhuset och jag blev överförtjust! för det var ju det jag ville. Att de skulle lämna mig ifred så jag fick göra så mycket skada på mig som möjligt. Det hela slutade med att min läkare sa att jag skulle vara kvar och att de inte skulle lägga ner för mycket tid att prata om det. För om det inte syns eller pratas om, finns det inte. Eller hur?

Åren gick och flöt på. I hemlighet, alltid hemlighet åt jag eller inte. Jag gick upp och ned i vikt. Folk reagerade när jag blev för smal och det innebar att jag åt ett tag. I min tysta tomma lägenhet hade jag matorgier. Åt och spydde. spydde och åt. Svalt och hetsåt.

Det har aldrig funnits ett "lagom". Kommer aldrig bli. Jag önskar att någon ville hålla i mig. Säga att jag duger och att jag är bra. Att vikten inte spelar någon roll och förstår att även om jag äter "normalt", mår jag inte strålande...

kärlek till er kära bloggläsare.