Jag råkade ut för "duktiga-flickan syndromet". Det var hästarna, framtidsplaner och betygen. Rädslan att inte ha någon kontroll över det som hände, tog jag till någonting som jag kunde kocentrera mig på. Mat!
Maten blev mitt vapen. Jag kontrollerade hela min omgivning med järnhand. Alla tassade omkring mig för att inte göra mig arg eller ledsen. Vilket kunde medföra att jag inte åt på flera dagar. Mamma gömde mat som jag "hittade" på natten när magen skrek av hunger. Hängande över toaletten och spydde, viskade mamma på andra sidan dörren att det hördes, trots att vattnet brusade i handfatet.
Döden tittade på när jag var ensam och jag levde med självhatet och tryggheten att jag kunde skära sönder armar och ben. Någon sa, att jag var underbar och bra som jag var, men varför ler inte spelgenl? varför äter den upp kroppen och ljuger och ljuger. varför ler döden så lockande? Men vad gör det, när jag redan var död.
Att äta eller inte äta. Jag dog hellre än att äta när någon såg. Jag skämdes. Jag insåg inte att jag inte var odödlig. Jag trodde att jag var "king of the world". Tillslut var jag tvungen att bestämma mig, om jag skulle leva eller dö. Jag valde livet, men visste inte vad det innebar.
Jag trodde att jag hade kontroll, men det var just det jag inte hade. Jag var tvungen att bestämma mig för att jag skulle leva eller dö. För ätstörningar kan leda rakt in i döden, faktiskt! tro mig när jag säger, att det verkligen inte är någon dans på rosor. Man tror att man skall bli lyckligare om man är smalare, men det finns ingen botten någonstans.
I tunneln finns det ljus, om man tittar tillräckligt noga.
Ibland vill jag säga och skriva att det finns något lyckligt slut på allt det här, men tyvärr gör det inte det. Inte ännu i alla fall.
med all min kärlek.
1 kommentar:
Det finns hopp precis som du säger men man måste välja den vägen då och sluta med allt som skadar fast det gör ont. För mig tog det fler år men det är så värt det att slippa att ligga inne, att slippa ha boendestöd, att bo 50 mil hemifrån och klara sig själv.
Det är något att kämpa för!
Kramar Mia
Skicka en kommentar