Jag klarade inte begravningen! Jag FIXADE INTE att gå på en god väns begravning. Det känns som om världen har stämplat "MISSLYCKAD" i pannan. Jag grät hela natten mellan torsdag och fredag. Var halvt medvetslös när Boendestödet var här. Gick och la mig igen direkt, hade inga hundar hemma. RIngde mamma och sa, jag fixar det inte.
Pratade med Peter idag och han sa att det nog trots allt var ett moget beslut. Han sa att han gärna kommer på föreläsningen, det är ju först i mars så han hinner ju planera.
Det gör ont inuit. Känns så meningslöst att skriva detta. Patetiskt. Men så är det. Dexter mår inte 100 heller. Han skall sövas på tisdag och jag hoppas att han mår ok tills dess. Orolig för honom.
Den novellen jag skrev för ett par dagar sedan har verkligen känts som ett strippande av lager. Lager av hud och försvar. Men det är det närmaste en förklaring vad som pågår inuti. Jag tror inte att jag skulle kunna förklara på något annat sätt?! Jag känner hur medicinen försvinner ur kroppen. jag vill vara hemma. jag vill inte vara ensam. jag vill inte må såhär.
Det lyser adventsljusstakar i fönstren. Jag åker till Göteborg på fredag. Min fantastiska kusin kommer med sin familj. Och jag och Mimmi ska åka "fafa-bilarna"=) Det är lycka. Lilla kråkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar