Inuti mitt bröst har de byggt ett slott utan fönster. Tjänaren sitter i källan och därinne hörs bara hans röst som en viskning. Det är tjänaren som säger de fina sakerna. Det är han som viskar som en liten mus när jag inte riktigt vet hur jag skall hantera verkligheten. Men han kommer alltid vara fast där nere i källaren eftersom slottet är igenmurat.
Soldaten bor längst upp i tornet. Inte heller där finns det några fönstret, men det är ett ständigt eko och det är soldaten som skriker och är arg. Det är den elaka rösten. Det är som om de hade byggt en pelare i min hjärna där deras viskningar, ord och skrik ekar ut i huvudet och jag håller om mig själv, så intensivt och skakar. Håll mig, vill jag skrika. Ta i mig, så jag känner mig verklig igen.
Soldaten och tjänaren dök upp i mig och bildade de två rösterna som var mest markerande. De bildade en cirkel. Ibland kommer det andra röster som jag inte känner igen. Ibland funderar jag om det är jag som har skapat dessa och att de därför bara är mina tankar. Men hör man manliga ”tankar” om man är kvinna?
En kväll när jag var ute och gick med hundarna i mörkret så trädde det fram en gestalt. Först trodde jag att det var en annan människa eller att det var en skugga av någonting. Men det var det inte. Han stod ungefär en meter bort och sa med skrovlig röst, att jag skulle röra vid honom. Jag ville vara rationell och tänka att han inte fanns, men han sa hela tiden som ett mantra att jag skulle röra vid honom. Min friska del, den riktiga Johanna, tänkte att man inte kan röra och eller känna något som inte finns. Men samtidigt var jag så övertygad, jag minns inte hur det slutade. Var det soldaten? Hade jag mött honom i hans mänskliga förklädnad?
Jag vet att soldaten och tjänaren kommer med mig när jag byter den miljö jag är i. En gång när jag var på sjukhuset, fanns de i min garderob. Där fanns det inte heller några fönster. Men det kändes ändå som om soldaten satt i sitt torn, mitt i huvudet på mig och skrek ut diverse saker.
Tjänaren är sammetslen. Jag vill ta i honom. Han viskar så fina saker. Det är han som ger mig kärleken, men även rädslan att verkligen våga älska någon. När man berättar som det är. När man säger att man är sjuk. Psykiskt sjuk. Att man är nästan som de där galningarna som fanns på Beckomberga under 1900-talet. Sådana som tillbringade hela sitt liv inlåsta. Det skrämmer folk, tror sjutton det, att de inte vågar.
Men tjänaren är snäll.
Ett ensamt liv. Men ändå så rikt. Jag är hungrig och rädd. För livet. Gång på gång. När skall det ta slut? Kommer jag bli frisk? Kommer jag leva mitt liv såhär? Vill jag leva då? De djupaste såren sitter inte utanpå, utan samlade tillsammans med alla fina minnen, jobbiga minnen, som jag vill komma ihåg, men ändå glömma. Dumma jävla pendeltåg som är så hårda, dumma jag, som mjuk trots soldaten och tjänaren, och FAN TA ER som frågar gång på gång hur jag mår, men inte vill höra svaret!
1 kommentar:
Jag undrar också, när, OM, det någonsin kommer att ta slut. Bli bra.
Skicka en kommentar