Bilden är tagen sommaren 2002. När jag var som värst sjuk i mina ätstörningar... med tiden har det blivit bättre, men det är fortfarande en kamp. Dock "äts" jag upp av det schizoaffektiva och jag vill inte svälja mer.
"Everytime I try to fly,
I fall without my wings
I feel small,
I guess I need you baby"
ursch. Deppressionen är här igen och gör mig så trött. Jag orkar ingenting, fast jag så gärna vill. Jag faller, men ingen verkar vara där och fånga mig. Jag vet att jag har familjen, jag vet att jag har mina vänner. Personen jag vill skicka till Månen, för att det gör mindre ont på så vis. Jag hatar att känna mig så ensam i ett rum fullt av människor. och ingen ser. ingen. oavsett vad ni säger.
Jag vet att jag kan ringa er, jag vet att jag får sova hos mamma och pappa. Jag vet att jag har mina fina så pojkar, men jag behöver någon som är närmare, fysiskt och psykiskt. Men det kommer aldrig hända, för jag är så rädd för närhet, både fysiskt och psykiskt. damn.
Har precis vaknat, varit ute med hundarna och dricker te och ser på Harry Potter i soffan. Men jag vill sova bort den här dagen, jag vill sova bort livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar