GOD JUL

Jag vill önska er alla en

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

 

Jag önskar så att detta blir ett bra år. Jag kommer nog inte kunna sätta mig att skriva innan julafton. Så, här kommer en liten hälsning.

Kram /Johanna

ett år

Idag har det gått ett år. jag saknar dig!

världslig

"Betyg är en sån världslig sak, det är bättre att få må bra!"
-Min klassföreståndare Joakim 2001

i väntrummet

Satt i väntrummet på psykmottagningen. En kille kom in och satte sig;
"Jag känner igen dig!"
"Jasså.... ja, vi kanske kan ha setts här förut?"
"Nä, alltså, sjukhuset kanske?!"
"Jag har varit på 67an...."
"67an......hm, är dom inte väldigt arga där?"
"ser jag arg ut?"

Han ler

"På 64an kan man gå och hänga sig direkt, deppig stämmning du vet...."

Jag ler lite, för han är söt.

Paniken i bröstet

Jag ler, jag anstränger mig som fan för att le! Jag var i Skåne och det var hela tiden det där jävla spelet, ville visa att jag mådde bättre och dom köpte det! Hejja.Samtidigt, fan, att de inte ser. Det var ungefär som på Korallen. Jag blev dittvingad och de såg med en gång att jag var sjuk, att jag hade en ÄS. Tänkte; shit, hur skall jag nu kunna svälta och hetsa utan att någon märker!? Samtidigt tänkte jag; TACK, för att ni ser.

Vissa dagar orkar jag inte förklara eller klaga. Det är så många som säger att dom mår dåligt och jag har alltid haft en konstig tanke som inte har någon som helst substans. "Jag måste må dåligt, för att alla andra skall må bra". Jag vet inte om det är något slags Jesuskomplex eller någonting.

Det gör ont. Det känns som fan, när ens läkare säger att man kommer vara sjuk och skall äta mediciner för evigt. Det känns när jag kanske aldrig träffar någon. Jag vill träffa någon. jag vill somna med någons armar runt min kropp, jag vill vakna utav att någon stryker en hårslinga ur ansiktet, jag vill ha någon att älska och hata. Och någon som finns där ovillkorligt. (och då menar jag inte mina små pojkar)

Paniken i bröstet hugger. Jag har tagit massor av xanor idag. men det var idag, imorgon är det en ny dag. nya tag, nya möjligheter!!!!!!!

Läkarbesök

Igår åkte jag till Trollhättan för att träffa Dr. Per. Jag hann precis byta buss i vänerborg och kom i tid. Dock var han tjugo minuter försenad, men å andra sidan känner jag att om det var jag som behövde den extra tiden, skulle jag vilja att han gav mig det. Han hade tänkt att sitta en stund in på lunchen, men jag hade ju en buss att passa så det blev bara 40 minuter.

Jag berättade lite om mitt lilla bakslag och vi bestämde att jag ska äta 350mg Clozapine nu istället. Dessutom skall jag äta Dulcolax till och från när jag behöver det, för järnet gör mig förstoppad. Mamma var inte så glad över det, med tanke på ÄS, men jag behöver det ibland... dock får det ju inte bli något missbruk igen.

Idag kom det ett brev från FK. Det stod att handläggaren skall ringa mig den 15/1-13, men jag ringde upp henne och sa att att det läkarintyget kan kompletteras och att det bara är att ta kontakt med Per i så fall.

Mina tankar går till Lea idag som blir opererad. Jag önskar att jag var där och kunde hålla hennes hand. Men hon är för långt borta. Tyvärr.

I helgen var i vi i Skåne och hälsade på Katta och Lars. Jag red till och med på  Harry(fux, 1,74 hög) och även mamma gjorde det. shoppade loss och åt på restaurang. Dock har jag fruktansvärt ont i magen efter denna helgen, men jag åt saker som jag aldrig äta annars, så det är nog det.

Idag städade jag min klädkammare, rensade bland journaler och gamla dagböcker och en hel jävla massa skit. Hittade en sak som jag har letat efter i flera år. Min mormors vigselring som min mamma lät göra om till ett hjärta som hon gav till mig, så det har verkligen gjort ont att jag hade tappat bort det. Men nu är det hittat igen och både jag och mamma är glada.

destruktiv

MVG var det enda som gällde. Hade jag ett fel på svenska provet, grät jag i en vecka. Trots att jag var bäst i klassen och att det där sista poänget inte egentligen existerade, utan att man skulle ha 28/29, för det där sista poängen var mitt namn...

Viktnedgång var det enda som gällde. Hade jag gått upp ett gram grät jag i flera dagar, hade jag gått ner ett kilo, var det inte tillräckligt. Egentligen var det oväsentligt, ett kilo till eller ifrån, men för mig var det, det enda som räknades.

Jag kunde inte hålla uppmärksamheten på mattelektionen, men jag räknade kalorier hela dagarna, nätterna. Jag visste vad allting innehöll, men jag kunde inte komma igår multiplikationstabellen. Egentligen, var jag skärpt, egentligen var jag smart, men aldrig aldrig tillräckligt.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde, för det var aldrig tillräckligt. Jag visste att jag aldrig skulle kunna maxa min måttstock. Även om jag mätte midjemåttet varje dag, stod på vågen och jämförde siffror. Det spelade ingen roll om jag var perfekt eller ens i närheten, för det var aldrig [kjag.

Ärren blev bara till ärr, alla sa till mig att jag skulle ångra mig någon dag, när jag fick barn och vad jag skulle säga till dem. Men ärren är bara ärr, ärren som visar att jag har kämpat och de är ärr, för att jag har gjort ett val, att jag har valt att sluta!

Hemligheterna var inlåsta och nyckeln var borttappad. Jag satt i fängelset som var byggt inuti min egen kropp, jag kunde aldrig komma därifrån, jag var förevigt fast i min kropp och jag hatade den. Därför blev jag destruktiv, därför försökte jag förinta mig själv gång på gång.

Livet levdes på repris. Livet plågades av mina egna händer. Det var jag som höll ett stadigt grepp kring halsen och det blev svårt att andas, jag ville bara bli fri

döden

Varje dag jag andas, varje gång jag vaknar, tar jag ytterligare ett steg närmare döden. Och det är inte för att jag är sucidal, att jag har gått på järnvägsspåret, att jag har tagit tabletter, att jag nästan spytt upp mig själv. Det är för att livet är så. Man borde leva på repris, njuta av helvetet, andas in dammet i lungorna och förinta sig själv.

Jag vill inte förinta mig själv egentligen, men det är svårt att spendera alla dygnets timmar med sig själv, samma dag ut och dag in. Det är jobbigt att se samma spegelbild och hata det man möter. Livet borde sluta här någonstans, eller kanske börja.....

förbjudet

"Jag åt aldrig när någon såg, jag skämdes och trodde att andra såg mig som en stor bluff och förlorare." -Det förbjudna, Johanna Linder 2012

Nalle Puh

”Poesi och Visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en”. – Nalle Puh

NY mail

Eftersom hotmail.com kommer upphöra, har jag bytt mailadress:

trasslar@live.se

Plupp

Minnen. Plupp!

korkad

"köp mindre kastruller" -AT-läkare på akuten.
Hur jävla korkad får man bli......

nu är jag FAN, Hungrig och Rädd

Dunkar huvudet mot väggen. för nu har jag gjort det igen. hetsätit. jag borde fan inte få ha pengar eller kontokort! men i så fall hade jag väl gått till soptunnan på utsidan och rotat. äckliga jag. varför gör jag såhär mot mig själv? varje gång jag gör det, tänker jag, "aldrig mer, detta var sista gången. nu ska jag bli smal och fin".

fan ta mig. jag har ingen som helst karaktär!!!! fattar inte hur folk kan vara i närheten av mig när jag är så äcklig och äter UR SOPORNA!!!!! det skall vara mörkt och tomt i lägenheten, till och med hundarna stör, stör när jag skall äta. stör när jag ska spy. rädd att någon skall ringa mig. rädd att någon skall knacka på dörren.

ÄCKLIGA JAG!

BOKEN- Hungrig och rädd

Hungrig och Rädd

Igår satte jag ihop boken på riktigt, skrev ett brev till Lars och Kickie och mamma lämnade den till dem imorse. Skall bli spännande och höra vad de tycker, jag hoppas och lever på hoppet, att något förlag kommer bli intresserade. Hoppas så. Det har varit en lång process att få ihop allting och även om jag får tag i förlag, är det en lång process innan den blir tryckt. Sedan kommer säkert saker och ting ändras i mitt manus, grammatiks och ordningen.

Hur som helst, nu har jag gjort mitt bästa. Jag har samlat det jag har skrivit, varit tuff mot mig själv och fick ihop cirka 160 A4 sidor. Nu kan jag bara vänta.

Har gått otroligt mycket idag. Först en kortis vid 08:20, tur ner till mamma och pappa vid 11.00, Ut en sväng med Inger och hennes hundar+mina såklart vid 13:00.

Det var denna dagen än så länge. Jag skall äta och sedan åka hem för att slöa lite framför tvn.

Krångel med maten.... Hetsar som fan. Fuck you livet.....

Var hos Jonas i Linköping i helgen, träffade Lea(ovan) och det var magiskt. Fina vännen, vackraste ängeln.... Jag älskar dig

Vackra dagar som etsar sig fast i minnet.

Tankar kring Ätstörningar.....

Att Ätstörningar skulle vara ett sätt att få uppmärksamhet! Jag ville inte vara mer osynlig när jag var som sjukast, jag ville försvinna i varje måltid, i varje tugga. Jag ville inte att folk skulle se hur jag gick ner i vikt, jag dolde mig själv i stora tröjor och byxor. Jag vill inte att någon skulle märka vad jag egentligen höll på med. Jag ville försvinna. Jag ville bara bort.

Fördomar mot oss med Ätstörningar, oavsett vilken typ det än är, är en ständig strävan mot mat. För att slippar, för att få kicken. Känna sig tom. Känna magsäcken fyllas när jag gräver i soporna, skammen och självhatet, för detta var "sista gången, aldrig mer..." och så spydde jag.

Även om jag äter, är normalviktig, finns känslor och tankar kvar och det är något jag slåss mot varje dag. Mat som egentligen är någonting som jag älskar och vill njuta av, men känslan av kroppen, gör det omöjligt!

MVGet som var mitt namn

 

Bara för ett MVG... Var det värt allting?

 

MVG var det enda som gällde. Hade jag ett fel på svenska provet, grät jag i en vecka. Trots att jag var bäst i klassen och att det där sista poänget inte egentligen existerade, utan att man skulle ha 28/29, för det där sista poängen var mitt namn...

Och matten som jag var så värdelös på, när min bror hade MVG i alla mattekurser/fysikklasser och kemiformler. Han läste på Chalmers och fick ett jättebra jobb och jag låg och bankade huvudet i väggen på en jävla psykavdelning, för jag ville bli bra, ville bli bäst och kraschade totalt ner i asfaleten med ångest och röster. Och slutligen fick diagnosen "Schizoaffektivt syndrom".

Vara sjuk förevigt. Vara dömd och stämplad. Ha en journal som får datasystemet att braka ihop. Och piller efter piller, terapisamtal och injektioner. LPT och HSL och till sist, låsa in sig i lägenheten och hata sig själv och ingen ser. Ingen. för jag är ensam. så ensam. Bara pågrund av det där MVG-betyget, bara pågrund av att jag ville bli perfekt.

normal?

Mår mycket mycket bättre nu igen. Jag äter fortfarande zyprexa+xanor v.b, men jag är hemma!!! jag är inte inlagd! jag fixade det!!! STOLT över mig själv.

Det svåra när jag får sådana skov, är att det blir en ständig kamp med medicinerna. Jag vill ta dem, men jag får liksom inte. Andra grejen är maten, jag blir inte hungrig, jag glömmer äta och då har jag "matat" Ästörningen..... svårt att komma tillbaka till rutinerna. Men det viktigaste dessa veckorna har varit sömn+medicin.... mamma har rastat hundarna på morgonen så jag har kunnat sova lite längre och jag har varit hos dom så jag inte är ensam. Ångesten och rösterna blir så jävla jobbiga.

Önskar att jag kunde ha ett normalt liv!!!! Jag vill må som jag brukade må, men då säger doktorn att jag inte har mått så på många många år, så de få dagarna som är bra, får jag göra så mycket med som jag kan och de dagarna som är tuffa och jobbiga, ligger jag i sängen/soffan och försöker överleva.

Men nu är jag inte död längre, jag vaknade efter nästan en och en halv vecka igen!!! och nu lever jag......

piller

LYCKA i ett piller

Sovit i natt. vaknade för någon timme sedan....... har tagit ut hundarna(som mamma rastade imorse) på en långpromenad i solen..... jag är så tacksam för att de finns; både mamma och pappa och hundarna!!!!!

Bättre

Jag har tack vare mina föräldrar(VÄRLDENS BÄSTA) kunnat stanna hemma och inte bli inlagd denna gången. 26/11 har jag tid hos Dr.Per och vi skall hålla kontakten via mail tills dess. Fick lov att ta 4x2.5mg Zyprexa vid behov och har även kvar Xanor, 3mg. Jag är rätt trött och omtöcknad, men jag klarar mig igenom dagarna just nu.

Underbart väder här idag, solen skiner och det är en underbar höstdag helt enkelt. Så. promenad.

HELVETE!!!!!

FAN I HELVETE TROR DU ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET ELLER JAG FATTAR VAD DU HÅLLER PÅ MED OCH DET KOMMER INTE ATT LYCKAS JAG VET VAD DU HAR FÖR BAKTANKE JAG VET VAD DU PLANERAR BAKOM MIN RYGG JAG ÄR RÄDD SÅ JÄVLA RÄDD JAG DRÖMMER GÅNG PÅ GÅNG ATT DU LÅSER IN MIG ATT JAG BLIR SÅDÄR DÅLIG IGEN MEN DET KOMMER INTE ATT HÄNDA

Promenader med sammanflätande händer i lätt fallande snö. Jag var lycklig.
Det var liv. Det var kärlek. Något jag inte hade upplevt på flera år.
Men det skulle bli värre…

Med regnet smattrande mot rutan låg vi med armarna runt varandra.
Jag kände paniken komma allt närmare. Var det verkligen såhär det skulle kännas?
En obehaglig känsla i magen, en klump i bröstet och gråt i halsen.

Jag ville så gärna rädda världen.
Jag ville så gärna hitta botemedel till cancer och AIDS.
Men jag kunde ingenting. Jag var alldeles handlingsförlamad.
Jag låg apatisk i min säng och stirrade i taket.
När jag inte åkte till öppenpsyk och träffade min kurator eller läkare.
Då satt jag mest och mumlade och var arg.

Jag var väl för helvete inte sjuk!
varför skulle jag ha mediciner?
Varför skulle jag äta?
Varför skulle jag sluta spy?
VARFÖR SKULLE JAG NÖDVÄNDIGTVIS PRATA???

Med djup sorg såg jag tillbaka på sammetslena kyssar och varma kramar.
Hans armar runt mig och mina armar smekandes längs hans hals.
Du vet, sådär som kärlek är…
Men han stod inte ut. Sjukdomen vann tillslut över oss och jag blev ensam.
Klumpen, gråten tog överhanden och så blev min kärlek och lycka sönderslagen.

Jag grät i veckor.
Jag surade i månader.
Jag försökte vara den där starka.
”Duktig flicka”

Så lång tid jag höll ut, med röster, syner och luktförnimmelser.
Jag trodde att jag skulle dö.
Mitt hjärta hoppade över slag och det värkte i bröstet.
Fysisk smärta.
Nu började det visa sig vad jag hade gjort under tio års tid.

Jag tror att om inte Anders och jag hade brutit upp.
Eller om Guja inte hade dött, hade jag mått bra idag.
Men det finns så många om och men.
Kanske och tänk om.

Jag ser tillbaka på sjukdomsåren och inser hur mycket jag har missat.
Vänner jag har förlorat(kanske var de inga riktiga vänner)
Vänner jag har funnit på vägen…
Hur illa jag har gjort min familj, men som fortfarande är på ”min sida”.

VÄRLDENS BÄSTA!!!!!

Jag har VÄRLDENS BÄSTA läkare. Han ringde för en stund sedan. Han skrev ut mer zyprexa och så kom vi överens om att jag skall maila honom i nästa vecka. Vilken tur jag har haft egentligen. Samma läkare i stort sätt(någon månad hit eller dit med någon mer) sedan jag blev sjuk(2000)

Nu är jag trött. Jag behöver sova. Men först skall jag ringa mitt boendestöd.

björnen baloo

"Försök inte få det du inte får
Försök inte nå det du inte når
Har du förstått att det här är riktigt
att vad som helst är mindre viktigt
Kan du utan besvär
Bli nöjd och glad med livet som vi lever här"

kan inte andas

jag kan inte andas längre.

snart dags tror jag..........

zyprexa vid behov ett tag. Det skall ta tag i mitt huvud.
och allting annat. Min kära doktor är i Stockholm men
skulle sätta in zyprexan så jag kan hämta den idag. TACK.

skrev ett mail till honom och berättade hur det var...........
det är snart dag tror jag....... men jag håller mig fast så länge det går.

ta bort mig

gråter över mina misslyckande.

jag vill inte bli såhär igen. ta bort mig.

höst

Tog mod till mig och berättade för mamma om "anfallet"........ det är så jävla läskigt, ingen koll alls. Skall till psyk idag på samtal, men jag vill egentligen inte, skulle gärna stanna hemma men pappa kör mig och låter nog inte mig slippa undan.

Det finns mycket att berätta, men jag har fått reda på att mammas arbetskamrater läser bloggen och då finns det kanske en möjlighet att de berättar för mamma vad jag skriver och vad händer då? Jag drömmer mardrömmar hela tiden där jag går mot en öppen dörr och precis när jag skall gå genom den, stängs den. Det är svårt när jag vaknar på morgonen att veta om det är en mardröm eller om jag är inlåst på avdelningen!

Det är trist höstväder. Regnar och blåser. Jag älskar hösten annars, men då skall det vara kall hög luft.

Bild på mig från 2004. Ögonen ser döda ut. jag ser död ut och jag kände mig död.

håll tag i friheten

det händer inte mycket just nu och jag känner mig totalt utanför allting. Som om det var en vägg emellan mig och världen. Träden och husen är målade och allting forsar genom kroppen. Igår var rösterna där hela tiden, grävde mig allt djupare ner i vansinnet som bor i mig. allt det mörka och jag försöker att inte lyssna, men det är svårt ibland. ena stunden är jag jättetrött och vill sova tills jag inte vaknar och sedan är jag yr och konstig.

någon sa att det rösterna säger, är sjukdomen och att vansinnet och mörkret är det som är sjukt, men jag vet inte. tog en xanor och det lugnade sig. jag vågar inte ringa avdelningen för att jag är rädd, jag vågar inte maila till min läkare för att det nog inte är särskilt viktigt.

jag måste ut och gå nu. hundarna behöver ut och jag behöver luft. jag tänker ofta på det, friheten att bara öppna dörren och gå..... håll i den friheten

röster

Röster röster röster

 

snälla. var bara tysta.... snälla.

En familj, en ätstörning

När jag fick en Ätstörning, fick hela min familj, en Ätstörning.
Alla blev inblandade, alla kände ångesten, alla blev lurade och manipulerade.
Hela min familj blev trasiga och tvingades läkas ihop.

När jag "tillfrisknade" från min Ätstörning,
blev hela min familj ihopsydd igen,
vår hat-kärlek till Ätstörningen

Ätstörningen blev mitt livs längsta förhållande,
min Ästörning togs med på födelsedagar och julafton.
Var den som var mest högljud och grät mest tårar
Min Ätstörning blev min lillebrors svägerska,
mina föräldrar gillade inte tanken att ha Ätstörningen som svärson

Tillsammans med min familj, slog jag sönder bubblan runt Ätstörningen,
vi lärde oss att prata om det.
Vi lärde oss att hålla isär när det var "Johanna" eller "Ätstörningen" som talade.
Tillsammans med min familj lärde vi oss att älska varann för just de vi var,
det närmsta vi har

en familj.

glad?

"-Vad gör dig glad?"

bränn häxan.............

Det skymmer, i skogskanten står en samling människor, de är uppröda. De pratar med varandra, högljudt och har käppar i händerna. Det är en ung flicka som är anledningen till folksamlingen, det är en ung flicka med långt lockigt hår. Hon ser rädd ut och tårarna rinner längs hennes bleka kinder.

"Bränn häxan! Bränn häxan!" -skriker de. De föser henne framåt, hennes händer är bundna. Det står ett bål mitt på ängen framför skogsgläntan. "Bränn häxan, dränk henne!" "Vi vill inte ha häxan här, hon måste bevisa sin oskuld!! Bränn henne!"

En äldre kvinna bland människorna tränger framåt och försöker nå fram till flickan, nå hennes klänning som fladdrar runt hennes kropp. Det är hennes mamma. "Flickan är oskyldig", ropar hon ut i luften, men orden försvinner ut i blåsten som drar genom trädkronorna.

"Bränn häxan. Bränn häxan eller dränk henne!"

 

..... jag vaknar upp skrikande, kväver tårarna i kudden, jag vet att det är så många som vill bränna häxan på bål och häxan är jag. Jag är annorlunda, jag har "krafter". Rösterna viskar, "bränn häxan". Jag tar ett djupt andetag och går upp, känner brandrök i näsan. Dränker en handduk i vatten och virar den runt kroppen, "denna häxa kan ingen bränna".

HAPPYLAND

"When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down "happy". They told me I didn’t understand the assignment.
I told them they didn’t understand life."

I´m in happyland. TJOHO!!!!

Ny kontakt på psyk

Idag träffade jag Mona, min nya kontakt på psyk för första gången. Hon var trevlig och lätt att prata med och jag kände, att kanske, jag kan få förtroende för henne. Vi bestämde en ny tid och jag skall dit igen på tisdag.

Jag är fruktansvärt tung i huvudet. Röster som rör runt och ansikten som snurrar runt huvudet. Skuggor som glider under dörrarna. jag vet inte, men jag tror jag skrev detta igår, men det är så hela tiden, så det kanske inte är så konstigt. Virrpanna nummer ett.

Det kändes märkligt att komma till mottagningen idag. De hade gjort om massor, väntrummet var flyttat till BUPs lokaler och i det gamla väntrummet var det ett stort vitt bord med stolar och änglar som seglade ovanför. Jag mötte någon jag har sett förut och hon satt i korridoren istället för i väntrummet, men jag satt där och det satt två stycken där till. En ung smal tjej(söt och smal) och en kille(snygg och SMAL). Fan, vad alla är smala just nu.
Vi pratade om Leponexen och att jag har gått upp så mycket av den och hon hade en våg i rummet. Jag vet inte varför hon har ställt den där faktiskt. jag får fråga, men det kanske inte är på grund av mig heller . HELA VÄRLDEN KRETSAR INTE KRING DIG JOHANNA!

Min moster körde upp mig, hon är snäll........... pratade med M. Borde släppa taget, men det är svårt. Rösten är så magisk och det värmer i magen och ångesten försvinner. ett levande xanor-piller!!!!! synd att han inte fattar det själv. men han tyckte nog att det blev konstigt när jag var sådär brutalt ärlig, kanske aldrig skulle sagt något, för varför skulle han vilja ha mig?!

pust

Jag får inte glömma att jag har dåligt minne.......

trasar sönder för var dag som går, men jag kämpar och är envis. Det är när det är mörkt och när mamma är nära och i telefonluren jag gråter, för jag är ensam och jag kommer nog alltid vara så jävla ensam. Xanoren är min livlina just nu, fan jag hatar att ta till det, men jag har kontroll över det och jag är inte i närhet av de doserna jag har ordinerat vid behov.... så, hellre det än Brinkåsen.

igårkväll var allt så galet och jag var tung i huvudet och det pratades och viskades och skuggor smög under dörrarna och genom väggar. "det hjälper inte att dunka huvudet i väggen Johanna, rösterna försvinner inte, det gör bara ont"- så sa min läkare när jag var hos honom sist och jag grät och sa att jag bara ville att det skall bli tyst. TYST. Jag är ändå glad att Leponexen tar mycket, jag vet ju hur det var innan, när det var röster hela tiden och jag var konstant rädd för allt och jag ändå åt mediciner, mer mediciner än jag äter idag, men igen visste vad som hjälpte, om det hjälpte, mot vad det hjälpte.

pust.

Min fina mamma 2007

MASSA svamp:-D 

Hösten är här

Hösten är här. Jag och pappa åkte till hamnen och tog lite bilder. Håll till godo. Skriv gärna en kommentar.

 

 

kärlek

 

Jag har mest gråtit det sista. Vill att allt skall lösa sig. Tänk om det aldrig löser sig?

 

iaf

 

Kärlek

Dexter

´

fina Oskar

Denna hunden kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Toker<3 p="p">

Dexter i spårskogen:)

allt möjligt

Min prins och mitt hjärta<3 p="p">

Igår var vi ute med ringtränargänget och åt på Vågen

Mamma

Det börjar bli höst!

 

Min lille pojk har blivit stor, detta kortet är från förra sommaren..... Älskar dig Oskar!

 

***

Massa tjafs med boendestödet, jag hopps det löser sig. En del personal som ifrågasätter varför jag har boendestöd alls. Det har de inte med att göra överhuvdtaget  och det är inte dom som fattar beslutet, de har ingen aning om var jag har för diagnoser. För ett par år sedan var det en personal som som sa att jag hade tagit upp plats på avdelningen som någon annan behövde bättre än jag(ja, det är jättekul att ligga på avdelningen och jag njuter av varje sekund och jag tror säker att jag får ligga där för att jag är frisk!)..... HON HAR INTE MED DET ATT GÖRA!Hon har ett jobb, hon får betalt. I fredags var det en "bra" boendestödjare hos mig och jag började gråta när hon sa att hon tyckte det såg ut som jag mådde dåligt av att se vilka det var som skulle komma. Hon har nu pratat med chefen och den här personalen med dessa åsikter skall vara så lite som möjligt hos mig! tack.

***

Tårar

Idag har jag gråtit. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Jag känner mig så ensam. Allvarligt talat vet jag inte var mina vänner är när jag mår dåligt? Jag tycker att jag ställer upp när mina sk. "vänner" har mått och mår dåligt, men när jag säger ifrån och inte orkar, är jag helt plötsligt ensam. Ja, jag har mamma och pappa och hundarna, och jag har kompisar. Men de där vännerna, var fan är de?

Jag ringer och jag träffar någon på gatan och vi hälsar och vi bestämmer att vi skall ta en fika och jag blir glad, det liksom bubblar i mig, men när det sedan skall bestämmas något får jag inget svar. Och se skriver de att ingen hör av sig. Jag blir FÖRBANNAD.

Allvarligt talat, så har jag ingen kvar........... Visst, brukshundsklubben. Men var är den där vännen som bara lyfter luren och ringer och frågar hur det är? Som man tittar på en film med?

Jag vet att jag hade många vänner på högstadiet och gymnasiet. Vi var ett gäng som lagade mat ihop och hade tjejkvällar, men naturligtvis förstörde Ätstörningarna det. Jag kunde inte gå på de där tjejkvällarna, för jag kunde inte förklara varför jag inte kunde äta. De finns inte kvar nu, för de kunde inte ta att jag blev sjuk.......... det var ingen som förstod och ingen vill veta idag heller.

Jag har lärt känna många genom min sjukdom, men allt verkar vara på deras villkor.

Snälla. Lyft bara luren nån jävla gång. åtminstone svara.....

Ursch fy. förlåt.

Ätstörningar

"Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst."

-Hanna Hellquist, debattartikel, DN 24/8-2012 

Jag har lärt mig att brinna för det jag en gång hatade så jävla innerligt. Jag har lärt mig att prata och resonera vettigt kring det som jag var livrädd för. 
Igår fick jag massage, hade det varit för två år sedan hade jag inte kunnat tagit emot massage med olja. jag hade varit rädd att den hade gått in i huden. och jag hade blivit tjock. 

På fredag skall jag gå ut med några goda vänner på en pizzeria och äta. LÄSKIGT, jag försöker ta mod till mig, men så stannar jag upp och tänker; jag DÖR inte av att äta en halv pizza någon gång då och då. faktiskt. Jag äter mer än sällan pizza. 

Men ändå. att se pigg och glad ut är fortfarande att vara tjock på något konstigt sätt. 

var någonstans?

Jag fixade inte att ha boendestödet stirrade på mig i en och en halv timme. bad henne gå. Jag ville bara sova, men när hon väl gick och kunde jag inte sova, så nu sitter jag här och försöker få ihop något till dr.Per som inte skall bli allt för ... jag vet inte. svårt att sova inatt. vaknade hela tiden, det var svårt att sova. hade tänt i hela lägenheten, för skuggorna och andana var överallt. jag tvingade upp Dexter i sängen och han låg nära nära.

mamma hämtar mig snart. vi skall till Ucklum och trimma inför helgen. jag har inte lust och ork till något just nu. ingenting är roligt. säger som lea, "var någonstans är livet roligt!?"

bättre förare????

Tänkande. Jag tror att jag mådde ganska bra.

Jag försöker fokusera på att inte stirra in väggen och bara tänka "ångest". Försöker tänka på det som Peter alltid sa, att göra något, att inte bara mata ångesten hela tiden. Att alla har dåliga dagar. Men fan, det är inte alltid lätt.

Mamma bad mig åka till affären förrut. Stannade till en stud och tänkte att jag faktiskt hade tagit en xanor, men jag vet inte om jag är en bättre förare om jag har massor av ångest eller om jag har tagit en xanor?

Haft besök av lilla Stella idag. Hon gick med mig på promenad och fick hålla Dexter som var så snäll och gick med henne hela tiden:)

boendestöd.

Boendestöd. Tomt stirrande.
"Det står i schemat att vi skall vika lakarn!"
"Vika lakarn? Jag har inga lakarn att vika."

Vika lakarn? Vilken otrolig meningsfull vardag jag har. Vem som helst blir deprimerad av att ha en dag med en enda sak att göra, vika lakarn. När resten av dagen går ut på att kolla på tv, sitta vid datorn, ta en promenad eller sova. sova och sova.

boendestöd. hur mycket stöd?

Facit

Ok. Där kom sanningen, där var hans facit. Varför har inte det kommit fram förut???

bruten

Det har varit mycket sorg, tårar, ångest och sjukdom nu ett tag. Det är det idag med, men jag har bestämt att jag skall berätta något glatt:) Mamma och pappa och jag åkte ner till Trollhättan och köpte en tv, eller jag köpte en tv. En platt-tv(såklart) och eftersom paketet var brutet drog de av hela 1500:- och det är rätt mycket pengar för mig..... mamma och pappa betalade den i alla fall, men vi har gjort en stående överföring till deras konto så jag skall ha betalat tillbaka tv n inom tio månader:)

I kväll tror jag att jag skall ta lite ledigt från allt skrivnade. Jag har skrivit väldigt intesivt ett par dagar och jag vill helst slänga ut denna datorn genom fönstret, men den är för värdefull för det;) Jag nöjer mig med att stänga ner word-programmet.

Jag är så bruten, men jag står och jag ler

man vet ju aldrig.

Det är varmt ute. Jag har varit på promenad med hundarna. Nu sitter jag i trädgården och skriver på det sista i manuset. jag vill så gärna ha klart det. men det tar emot. igår satt jag hela dagen och valde texter. Jag vill så gärna att det skall bli antaget. men man vet ju aldrig.

Man kan väl få drömma???

landmina

Många gånger går jag inte ut alls… som om varje steg man tar kan vara det sista, en llandmina under fötterna. Klart man inte vågar gå då!

mer bilder från KAOS

Åsa

Åsa med fin blomma i håret

Min finaste Åsa

Under Eldkvarn

Jag har ett stort EGO

....som sagt.....

bara massa kort från 4/8-2012

Plura på KAOS i Mellerud 4/8-2012

Klädda träd

le

det gör ont. inuti. så in i helvete. le för fan.

kram

jag lägger armarna runt mig själv. som en kram. jag behöver en kram.

gammal bild från Lysekil, men det är en sommarbild, tror det var 2004....

orkar jag?

Det var ett minne som kom till mig precis. Det var våren 2001. Den våren jag skulle ta studenten. Den våren allt skulle leva, då livet skulle börja. men jag levde inte. mitt liv höll på att rinna iväg. Jag och några av de vänner jag hade då, innan de inte längre orkade med mig, stod utanför lärarrummet där det fanns en spegel. jag stod där och speglade mig, tyckte att jag var tjock och fet och grät för att jag nog, antagligen, kanske hade gått upp i vikt. Jag sjönk ned på golvet och mina vänner sa till mig att jag var smal, för smal, att jag inte hade gått upp i vikt, men jag såg och jag visste. Detta var början på en tid, ensam. Helt plöstligt var jag ensam på matrasten, jag satt själv i klassrummet.
Alla hatade mig.

och då började paranoian. Det var ingen som tyckte om mig, de pratade om mig. Jag gjorde allting fel. jag visste mer än alla andra. jag var inte perfekt. fan. jag skulle aldrig mer bli som jag en gång var. jag hatade mig själv. JAG HATAR MIG SJÄLV!

Sen var det människor som såg. Men som jag själv stod och berättade i mars 2012, att ingen orkar ta någonting sådan här information själv, ville jag inte att någon mer skulle få veta. allting är så jävla komplext. jag vet inte var jag skall sätta stopp. jag vet inte vart jag skall säga ifrån och säga att jag faktiskt inte orkar.

orkar jag?

Övertygelse????

Hur tröstar man dem som är bland skuggorna?
Hur tröstar man den som inte vill bli tröstad?
Hur torkar man tårar som aldrig rinner?

Hur älskar man de¨n som hatar?
Hur älskar man den som inte tror att man förtjänar att älskas?

Hur lär man någon att leva?
Hur övertygar man den som vill dö?

jag vill aldrig bli sådan igen. jag vet.

"vanligt sunt bonnförnuft alltså?"
"precis! det har ju alltid hjälpt dig att ge mig en push"
"japp, exakt"
"jag var ju inte direkt glad på någon när jag bröt kontakten. var inte mig själv."
"du hatade alla! inklusive mig!!! tillochmed de i ditt huvud."
"påminn mig att jag aldrig vill bli sådär igen..."
"det vill du aldrig.... jag vet."

hallå JOHANNA FÖRHELVETE! skärp dig nu, du har inte råd att spela det här spelet!

är det här tecknen som jag skulle leta efter?
Din röst hörs inte längre
jag är förvirrad
jag vet inte vad jag ska göra...
gjorde jag fel som tystade Din röst?
Du skulle ju leda mig genom det här
hur ska jag veta själv?
jag känner mig skyldig
jag dödade Dig
och nu behöver jag Dig...
jag vet inte...
är bara så förvirrad...

Läkarbesök

Idag hade jag tid hos dr.Per klockan tio på öppenmottagningen i Trollhättan. Det var ett bra samtal, han lyssnar, säger ifrån när jag resonerar väldigt konstigt. Rör till i hjärnan och jag sa att jag ville slå huvudet i väggen för det blev för myket, då la han en hand på min axel och sa, "det hjälper inte Johanna, det gör bara ont".

Vi pratade om föredraget och jag sa hur mycket jag ångrar att jag har misshandlat mig själv så mycket, på många sätt. Han tittade på mig och sa, "du kanske behövde beteendet just då, det hjälpte just då, för du visste inget annat".

Vi sänkte lite mediciner, totalt tog vi bort fyra tabletter, jag vill äta så lite mediciner som möjligt... får se vad som händer när vi sänker, samtidigt som vi skall höja topimaxen. Han är världens bästa. När jag kom frågade han om jag hade pratat med Peter, om han hade ringt. men det har han inte gjort. Undrar om han gör det???

löjligt

jag går runt och skrattar för att det låter så löjligt. de pratar som robotar och upprepar sig och det säger jag till dem, typ"nu sa du det igen" och då säger dom "nu sa du det igen!" och då skrattar jag ännu mer.

ett hjärta

***

Jag är en liten människa

men jag har ett stort hjärta!

***

Utöya

Vinbär i mamma & pappas trädgård

***

Dator i det gröna!

***

Oskar med den största pinnen ever. "den jävlen skall med!"

***

Vid Värnen med killarna!

***

Det är inte mycket till sommar. Idag är det lite varmare, men solen skiner inte. Vill skänka en tanke till offren på Utyöa. Ett år sedan idag. Sorgligt och tragiskt.

***

Min tankar går till de drabbade och deras anhöriga.