Det var ett minne som kom till mig precis. Det var våren 2001. Den våren jag skulle ta studenten. Den våren allt skulle leva, då livet skulle börja. men jag levde inte. mitt liv höll på att rinna iväg. Jag och några av de vänner jag hade då, innan de inte längre orkade med mig, stod utanför lärarrummet där det fanns en spegel. jag stod där och speglade mig, tyckte att jag var tjock och fet och grät för att jag nog, antagligen, kanske hade gått upp i vikt. Jag sjönk ned på golvet och mina vänner sa till mig att jag var smal, för smal, att jag inte hade gått upp i vikt, men jag såg och jag visste. Detta var början på en tid, ensam. Helt plöstligt var jag ensam på matrasten, jag satt själv i klassrummet.
Alla hatade mig.
och då började paranoian. Det var ingen som tyckte om mig, de pratade om mig. Jag gjorde allting fel. jag visste mer än alla andra. jag var inte perfekt. fan. jag skulle aldrig mer bli som jag en gång var. jag hatade mig själv. JAG HATAR MIG SJÄLV!
Sen var det människor som såg. Men som jag själv stod och berättade i mars 2012, att ingen orkar ta någonting sådan här information själv, ville jag inte att någon mer skulle få veta. allting är så jävla komplext. jag vet inte var jag skall sätta stopp. jag vet inte vart jag skall säga ifrån och säga att jag faktiskt inte orkar.
orkar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar