Jag ler, jag anstränger mig som fan för att le! Jag var i Skåne och det var hela tiden det där jävla spelet, ville visa att jag mådde bättre och dom köpte det! Hejja.Samtidigt, fan, att de inte ser. Det var ungefär som på Korallen. Jag blev dittvingad och de såg med en gång att jag var sjuk, att jag hade en ÄS. Tänkte; shit, hur skall jag nu kunna svälta och hetsa utan att någon märker!? Samtidigt tänkte jag; TACK, för att ni ser.
Vissa dagar orkar jag inte förklara eller klaga. Det är så många som säger att dom mår dåligt och jag har alltid haft en konstig tanke som inte har någon som helst substans. "Jag måste må dåligt, för att alla andra skall må bra". Jag vet inte om det är något slags Jesuskomplex eller någonting.
Det gör ont. Det känns som fan, när ens läkare säger att man kommer vara sjuk och skall äta mediciner för evigt. Det känns när jag kanske aldrig träffar någon. Jag vill träffa någon. jag vill somna med någons armar runt min kropp, jag vill vakna utav att någon stryker en hårslinga ur ansiktet, jag vill ha någon att älska och hata. Och någon som finns där ovillkorligt. (och då menar jag inte mina små pojkar)
Paniken i bröstet hugger. Jag har tagit massor av xanor idag. men det var idag, imorgon är det en ny dag. nya tag, nya möjligheter!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar