Tårar

Idag har jag gråtit. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Jag känner mig så ensam. Allvarligt talat vet jag inte var mina vänner är när jag mår dåligt? Jag tycker att jag ställer upp när mina sk. "vänner" har mått och mår dåligt, men när jag säger ifrån och inte orkar, är jag helt plötsligt ensam. Ja, jag har mamma och pappa och hundarna, och jag har kompisar. Men de där vännerna, var fan är de?

Jag ringer och jag träffar någon på gatan och vi hälsar och vi bestämmer att vi skall ta en fika och jag blir glad, det liksom bubblar i mig, men när det sedan skall bestämmas något får jag inget svar. Och se skriver de att ingen hör av sig. Jag blir FÖRBANNAD.

Allvarligt talat, så har jag ingen kvar........... Visst, brukshundsklubben. Men var är den där vännen som bara lyfter luren och ringer och frågar hur det är? Som man tittar på en film med?

Jag vet att jag hade många vänner på högstadiet och gymnasiet. Vi var ett gäng som lagade mat ihop och hade tjejkvällar, men naturligtvis förstörde Ätstörningarna det. Jag kunde inte gå på de där tjejkvällarna, för jag kunde inte förklara varför jag inte kunde äta. De finns inte kvar nu, för de kunde inte ta att jag blev sjuk.......... det var ingen som förstod och ingen vill veta idag heller.

Jag har lärt känna många genom min sjukdom, men allt verkar vara på deras villkor.

Snälla. Lyft bara luren nån jävla gång. åtminstone svara.....

Ursch fy. förlåt.