destruktiv

MVG var det enda som gällde. Hade jag ett fel på svenska provet, grät jag i en vecka. Trots att jag var bäst i klassen och att det där sista poänget inte egentligen existerade, utan att man skulle ha 28/29, för det där sista poängen var mitt namn...

Viktnedgång var det enda som gällde. Hade jag gått upp ett gram grät jag i flera dagar, hade jag gått ner ett kilo, var det inte tillräckligt. Egentligen var det oväsentligt, ett kilo till eller ifrån, men för mig var det, det enda som räknades.

Jag kunde inte hålla uppmärksamheten på mattelektionen, men jag räknade kalorier hela dagarna, nätterna. Jag visste vad allting innehöll, men jag kunde inte komma igår multiplikationstabellen. Egentligen, var jag skärpt, egentligen var jag smart, men aldrig aldrig tillräckligt.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde, för det var aldrig tillräckligt. Jag visste att jag aldrig skulle kunna maxa min måttstock. Även om jag mätte midjemåttet varje dag, stod på vågen och jämförde siffror. Det spelade ingen roll om jag var perfekt eller ens i närheten, för det var aldrig [kjag.

Ärren blev bara till ärr, alla sa till mig att jag skulle ångra mig någon dag, när jag fick barn och vad jag skulle säga till dem. Men ärren är bara ärr, ärren som visar att jag har kämpat och de är ärr, för att jag har gjort ett val, att jag har valt att sluta!

Hemligheterna var inlåsta och nyckeln var borttappad. Jag satt i fängelset som var byggt inuti min egen kropp, jag kunde aldrig komma därifrån, jag var förevigt fast i min kropp och jag hatade den. Därför blev jag destruktiv, därför försökte jag förinta mig själv gång på gång.

Livet levdes på repris. Livet plågades av mina egna händer. Det var jag som höll ett stadigt grepp kring halsen och det blev svårt att andas, jag ville bara bli fri