Varje dag jag andas, varje gång jag vaknar, tar jag ytterligare ett steg närmare döden. Och det är inte för att jag är sucidal, att jag har gått på järnvägsspåret, att jag har tagit tabletter, att jag nästan spytt upp mig själv. Det är för att livet är så. Man borde leva på repris, njuta av helvetet, andas in dammet i lungorna och förinta sig själv.
Jag vill inte förinta mig själv egentligen, men det är svårt att spendera alla dygnets timmar med sig själv, samma dag ut och dag in. Det är jobbigt att se samma spegelbild och hata det man möter. Livet borde sluta här någonstans, eller kanske börja.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar