trasar sönder för var dag som går, men jag kämpar och är envis. Det är när det är mörkt och när mamma är nära och i telefonluren jag gråter, för jag är ensam och jag kommer nog alltid vara så jävla ensam. Xanoren är min livlina just nu, fan jag hatar att ta till det, men jag har kontroll över det och jag är inte i närhet av de doserna jag har ordinerat vid behov.... så, hellre det än Brinkåsen.
igårkväll var allt så galet och jag var tung i huvudet och det pratades och viskades och skuggor smög under dörrarna och genom väggar. "det hjälper inte att dunka huvudet i väggen Johanna, rösterna försvinner inte, det gör bara ont"- så sa min läkare när jag var hos honom sist och jag grät och sa att jag bara ville att det skall bli tyst. TYST. Jag är ändå glad att Leponexen tar mycket, jag vet ju hur det var innan, när det var röster hela tiden och jag var konstant rädd för allt och jag ändå åt mediciner, mer mediciner än jag äter idag, men igen visste vad som hjälpte, om det hjälpte, mot vad det hjälpte.
pust.
Min fina mamma 2007
MASSA svamp:-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar