OKI. Anledningen till att jag inte skrev här den 26e är att den dagen är utdragen ur min kalender. Den existerar inte. Men Mia och Anna sa att hon inte blir bortglömd bara för att man inte mår dåligt som fan för den dagen, tänder maniskt ljus längs vägen där det hände.
Som sagt, utriven!!!!!
Träffade Anna och Mia igår. Det kändes som förr, vi tre. treenigheten. kan det blir så igen? Kan det? Vi har planerat en övernattning i min lägenhet på nyårsdagen. Äta gott, se bra film och prata minnen.
Skall försöka skriva en årskrönika inom de närmsta dagarna.
TIlls dess, gör snöänglar!
tisdag 28 december 2010
fredag 24 december 2010
Går det att leva med ångest?
Hur är det att leva med ångest? Går det att ha ett vanligt liv som alla andra? Finns det hopp?
Jag pratar med en 28årig kvinna, som beskriver ett problem som påverkar hennes dagliga liv i mycket stor utsträckning. Karolina berättar för mig hur det är att leva med en ständigt gnagande ångest.
Patienten berättar om en så normal grej som att äta med andra eller att gå till affären, hur det utlöser en fruktansvärd ångest. Hur lär man sig att leva med denna ångesten? Hur trotsar man sin största rädsla? Många gånger måste man helt enkelt bita ihop och göra det som är ångestladdat och vara rädd under den stunden, för även om det känns som om man inte skall klara det, att man ska svimma eller dö, gör man inte det och det tog lång tid innan man inser det. För det känns som om man inte kan andas, det känns som om man skall svimma.
Ångesten styr Karolinas liv, många gånger går hon inte ut alls, vissa dagar ligger hon i sängen hela dagen utan att orka gå upp. Isoleringen är under vissa tider något som hon kämpar mot. Hon säger själv att ångesten inte är lika kraftig nu som den var förr, vilket kan bero på KBT-terapi och behandling med olika läkemedel.
Ångesten är mycket kraftig och många gånger känns det som att man skall dö. Att leva förbi den känslan är ett måste för att kunna vara bland folk. Ibland är kroppen proppad av benso, men också många gånger den enda utvägen och enda sättet att ta sig igenom en dag. Vissa dagar handlar det om ta en timme i taget, en minut i taget.
Karolina har många gånger försökt söka till högskolan eller komvux , men när det väl är dags att gå iväg stoppar ångesten varje försök. Varje gång är ett misslyckande, prestationsförmågan får sig en törn varje gång och alla taggar sitter kvar tills man har lyckats ta ur dem och varje tagg motsvarar en liten del av det största, om att överleva ångesten.
Det är som att leva i en ständig krigszon med sig själv, i ständigt kaos. Man förlorar förmågan att tänka klart, att förlora sitt inre. Som om varje steg kan vara det sista, en landmina under fötterna. Spränga av en arm eller ett ben. Ångesten förstör en hel kropp och konsten att tänka. Att vara så trasig, att inte orka kämpa… Fast man så gärna vill.
Ångesten är som ett öppet sår som blöder. Man behöver sy igen gång efter gång, men det börjar alltid blöda igen. Man vill skrika, men rösten är hes. Även om inte tiden står still, händer det ingenting. Man känner ingen annat än ångest, ingen glädje, men varför går det inte? Och folk säger, hur kan du som är så intelligent må så dåligt?
Ta din medicin och gör något…. Varför lida mer än vad man behöver.
Det är inte så enkelt. Det är väldigt lätt att sluta med mediciner när man mår bättre. Det är svårt att förklara det för någon som inte förstår, men man lever för stunden och mår man bättre vissa perioder känns det helt enkelt onödigt.
Alla människor har upplevt ångest någon gång i sitt liv, tänk dig det x100, så kanske du kan förstår lite grann om hur man har det när man lever med daglig ångest.
Avslutningsvis säger Karolina att en dag skall hon ”välja” bort ångesten och omfamna livet. Bara motivationen och hjälpen finns där.
Jag pratar med en 28årig kvinna, som beskriver ett problem som påverkar hennes dagliga liv i mycket stor utsträckning. Karolina berättar för mig hur det är att leva med en ständigt gnagande ångest.
Patienten berättar om en så normal grej som att äta med andra eller att gå till affären, hur det utlöser en fruktansvärd ångest. Hur lär man sig att leva med denna ångesten? Hur trotsar man sin största rädsla? Många gånger måste man helt enkelt bita ihop och göra det som är ångestladdat och vara rädd under den stunden, för även om det känns som om man inte skall klara det, att man ska svimma eller dö, gör man inte det och det tog lång tid innan man inser det. För det känns som om man inte kan andas, det känns som om man skall svimma.
Ångesten styr Karolinas liv, många gånger går hon inte ut alls, vissa dagar ligger hon i sängen hela dagen utan att orka gå upp. Isoleringen är under vissa tider något som hon kämpar mot. Hon säger själv att ångesten inte är lika kraftig nu som den var förr, vilket kan bero på KBT-terapi och behandling med olika läkemedel.
Ångesten är mycket kraftig och många gånger känns det som att man skall dö. Att leva förbi den känslan är ett måste för att kunna vara bland folk. Ibland är kroppen proppad av benso, men också många gånger den enda utvägen och enda sättet att ta sig igenom en dag. Vissa dagar handlar det om ta en timme i taget, en minut i taget.
Karolina har många gånger försökt söka till högskolan eller komvux , men när det väl är dags att gå iväg stoppar ångesten varje försök. Varje gång är ett misslyckande, prestationsförmågan får sig en törn varje gång och alla taggar sitter kvar tills man har lyckats ta ur dem och varje tagg motsvarar en liten del av det största, om att överleva ångesten.
Det är som att leva i en ständig krigszon med sig själv, i ständigt kaos. Man förlorar förmågan att tänka klart, att förlora sitt inre. Som om varje steg kan vara det sista, en landmina under fötterna. Spränga av en arm eller ett ben. Ångesten förstör en hel kropp och konsten att tänka. Att vara så trasig, att inte orka kämpa… Fast man så gärna vill.
Ångesten är som ett öppet sår som blöder. Man behöver sy igen gång efter gång, men det börjar alltid blöda igen. Man vill skrika, men rösten är hes. Även om inte tiden står still, händer det ingenting. Man känner ingen annat än ångest, ingen glädje, men varför går det inte? Och folk säger, hur kan du som är så intelligent må så dåligt?
Ta din medicin och gör något…. Varför lida mer än vad man behöver.
Det är inte så enkelt. Det är väldigt lätt att sluta med mediciner när man mår bättre. Det är svårt att förklara det för någon som inte förstår, men man lever för stunden och mår man bättre vissa perioder känns det helt enkelt onödigt.
Alla människor har upplevt ångest någon gång i sitt liv, tänk dig det x100, så kanske du kan förstår lite grann om hur man har det när man lever med daglig ångest.
Avslutningsvis säger Karolina att en dag skall hon ”välja” bort ångesten och omfamna livet. Bara motivationen och hjälpen finns där.
torsdag 23 december 2010
god jul
Allt är bara skit och Peter tar sig igenom väggarna.
Jag vill både prata med honom, men samtidigt hålla
mig långt därifrån. För han tränger igenom allting.
Det är dagen före julafton. Jag har ätit två smörgåsar
och en yogurt. Det blir lite skinka ikväll.
Måste väl äta lite imorgon, men sen skall det förändringar.
GOD JUL
Jag vill både prata med honom, men samtidigt hålla
mig långt därifrån. För han tränger igenom allting.
Det är dagen före julafton. Jag har ätit två smörgåsar
och en yogurt. Det blir lite skinka ikväll.
Måste väl äta lite imorgon, men sen skall det förändringar.
GOD JUL
onsdag 22 december 2010
Elak på alla plan
Jag måste hitta ett sätt att släppa all kontroll, press och ångest.
Jag är så elak mot mig själv på alla plan. Jag måste bygga upp
mitt liv igen, med starkt murbruk den här gången. Jag måste
bekämpa ätstörningen från alla håll och kanter, men har jag
någon som orkar med?
Mamma sa igår att jag äter "bebispotioner" och la på en potatis
till. Jag kände hur mätt jag blev innan jag ens hade tänkt att äta
potatisen. Hela kroppen var ett ångestpaket och jag ville bara
springa därifrån.
Summan av kardimumman blev i alla fall att jag åt den där fruktade,
hemska och STORA potatisen.
Sen försökte jag förklara, att jag äter små portioner, men flera
gånger om dagen. Men det trodde hon inte på och hotar mig med
att jag inte får åka med till Kanarieöarna i Mars. Och det vill jag förstås.
Det största problemet just nu är Stinas inställning till ÄS-vård.
Hon säger att om jag är så sjuk att jag behöver börja på korallen
eller ens gå till dietisten, får jag inte fortsätta i KBT. Och det vill jag
ju, för jag mår så mycket bättre av det.
Det schizoaffektiva är fortfarande min sköld. Det är den jag tar upp
när någon säger att jag "ser pigg" ut, dvs. jag ÄR tjock. Den
schizoaffektiva sjukdomen ger mig utrymme att andas, att kämpa
mot något som inte kommer försvinna. Jag har ingen kontroll över
det. Det är därför maten har blivit en så stor del, den kan jag kontrollera.
Jag vet vad jag stoppar i munnen, eller inte, stoppar i munnen.
Jag skall avsluta året, med ett årskrönika. Men det blir närmare jul
alla goa vänner och ni som nu möjligt följer min kamp.
Om jag inte uppdaterar innan jul, så GOD JUL!
söndag 19 december 2010
onsdag 15 december 2010
ordbajseri
Brrrr, kallt. minus elva grader, tjugo i natt. Trött som sjutton och sover skitdåligt. Snart är det julafton också.
Försöker få svar från TELE2, men de är jätteotrevliga och jag lägger på gång på gång och ringer upp igen och hoppas på någon som är trevlig. Lyckades nu sista gången. Idag skall jag till psyk också. orkar inte. blä.
lördag 4 december 2010
Förlorade vänner
Min ästörning och schizoaffektiva sjukdom uppdagades när jag var 19 år. Jag hade länge hållit mig för mig själv och undvikit saker som tjejmiddagar, gå till matsalen, iscensatte frukostar...
Jag har inte en enda kompis kvar från gymmnasiet, de tog avstånd och jag tror att det var för att de såg hur illa jag for och hur dåligt jag mådde.. De visste inte hur de skulle hantera det.
Lärare och sjuksköterskan fick i alla fall tillslut iväg mig till öppenpsyk i Åmål, där ville de skicka mig direkt till NÄL, men jag ville inte. Jag var inte sjuk, jag kände mig inte sjuk Det var min vardag..... Och hur skulle de kunna förstå mig, om jag inte själv gjorde det? Jag skämdes....
Än idag skäms jag.
Jag har inte en enda kompis kvar från gymmnasiet, de tog avstånd och jag tror att det var för att de såg hur illa jag for och hur dåligt jag mådde.. De visste inte hur de skulle hantera det.
Lärare och sjuksköterskan fick i alla fall tillslut iväg mig till öppenpsyk i Åmål, där ville de skicka mig direkt till NÄL, men jag ville inte. Jag var inte sjuk, jag kände mig inte sjuk Det var min vardag..... Och hur skulle de kunna förstå mig, om jag inte själv gjorde det? Jag skämdes....
Än idag skäms jag.
söndag 28 november 2010
Mitt liv?
Jag har en skyddsängel, som vakar över mig. Hur sjuk jag än blir är jag aldrig ensam.
För, gråt inte, för jag kommer bli fri.
Förlåt.
Mina första skor hänger över mina föräldrars säng. Jag tänker, att det kanske är så de
vill ha mig eller komma ihåg som. Liten, som kryper upp i famnen och säger, "jag älskar dig".
Jag tror att mamma och pappa bara vill ha tillbaka sin dotter, hon som var glad, social och lycklig.
Men har jag någonsin varit det? Så länge jag kan minnas har jag haft ångest. Varför såg ni inte???
Kanske hade det sett annorlunda ut idag.
Det är ett ångestkaos som man inte kan förklara, men när jag sitter på sängen på avdelningen,
då vet jag i alla fall att den ryms på en yta av 6 kvadratmeter. Jag undrar vilken värld jag tillhör,
för det skriker, skrattas och gråts. Utifrån. Inifrån. På samma gång.
Helt plötsligt känns allt så självklart.
De trötta, vilar. Jag önskar att jag kunde finna tröst, finna mig i denna stunden.
Om inte ångesten, rösterna & aptitlösheten.
Då hade jag levt. Jag hade kunnat ge livet en chans. Jag hade kunnat leva,
förverkliga mina drömmar.
Mina drömmar.
Varför skall mediciner vara svaret, jag känner mig så jävla maktlös, i andras händer.
Jag hoppas på en kall vinter, så jag kan värma mig själv, inte de iskalla fingrarna och fötter.
När tabletterna är slut och sista ruset går ur. När jag är jag, min egen kudde att slå ur all
frustration på. Vad eller vem är du då?
Vad eller vem är du då?
För, gråt inte, för jag kommer bli fri.
Förlåt.
Mina första skor hänger över mina föräldrars säng. Jag tänker, att det kanske är så de
vill ha mig eller komma ihåg som. Liten, som kryper upp i famnen och säger, "jag älskar dig".
Jag tror att mamma och pappa bara vill ha tillbaka sin dotter, hon som var glad, social och lycklig.
Men har jag någonsin varit det? Så länge jag kan minnas har jag haft ångest. Varför såg ni inte???
Kanske hade det sett annorlunda ut idag.
Det är ett ångestkaos som man inte kan förklara, men när jag sitter på sängen på avdelningen,
då vet jag i alla fall att den ryms på en yta av 6 kvadratmeter. Jag undrar vilken värld jag tillhör,
för det skriker, skrattas och gråts. Utifrån. Inifrån. På samma gång.
Helt plötsligt känns allt så självklart.
De trötta, vilar. Jag önskar att jag kunde finna tröst, finna mig i denna stunden.
Om inte ångesten, rösterna & aptitlösheten.
Då hade jag levt. Jag hade kunnat ge livet en chans. Jag hade kunnat leva,
förverkliga mina drömmar.
Mina drömmar.
Varför skall mediciner vara svaret, jag känner mig så jävla maktlös, i andras händer.
Jag hoppas på en kall vinter, så jag kan värma mig själv, inte de iskalla fingrarna och fötter.
När tabletterna är slut och sista ruset går ur. När jag är jag, min egen kudde att slå ur all
frustration på. Vad eller vem är du då?
Vad eller vem är du då?
fredag 26 november 2010
framtiden?
"När jag såg dig, skrattade jag" För vem kan tro att jag är sjuk, när man bara tittar på mig.
Det gör ont att själen värker, är tre gradens brännskador i en själ som du inte ser,
som bara jag känner.
Jag försöker vara så öppen jag kan med min sjukdom. Men vem kommer någonsin
vilja ha mig i så fall? Trasig, söndermedicinerad. The botten is nådd liksom. Jag
vet inte om jag kommer våga skaffa barn, dels
Jag skulle aldrig klara en graviditet utan min leponex, det tar fyra dagar, FYRA
dagar innan jag blir jättedålig. Hur skall jag då klara 9 månader?
Om jag nu klarar mig utan medicinen, vilken mamma skulle jag bli.
Sönderskurna armar, inlagd på pysket hit och dit. Någon som de
behöver städa upp för, det skall inte vara så. Ett barn skall inte behöva
plocka skärvor av en trasig mor.
NEJ! fan, vad har framtiden för mig?
Det gör ont att själen värker, är tre gradens brännskador i en själ som du inte ser,
som bara jag känner.
Jag försöker vara så öppen jag kan med min sjukdom. Men vem kommer någonsin
vilja ha mig i så fall? Trasig, söndermedicinerad. The botten is nådd liksom. Jag
vet inte om jag kommer våga skaffa barn, dels
Jag skulle aldrig klara en graviditet utan min leponex, det tar fyra dagar, FYRA
dagar innan jag blir jättedålig. Hur skall jag då klara 9 månader?
Om jag nu klarar mig utan medicinen, vilken mamma skulle jag bli.
Sönderskurna armar, inlagd på pysket hit och dit. Någon som de
behöver städa upp för, det skall inte vara så. Ett barn skall inte behöva
plocka skärvor av en trasig mor.
NEJ! fan, vad har framtiden för mig?
snö
Det snöar.... härligt med snö på första advent. Igår pysslade jag och mitt boendestöd med adventsljusstakar och satte upp julgardiner som jag har i köket.
Jag har så svårt att bestämma mig, hur skall jag göra? Humlan eller en valp???? Humlan är bra snygg faktiskt, men hon är tio månader och jag vill vara med från början. Vickan fick sina valpar i söndags......
Det dunkar i mig. Ångest hela tiden, gjorde P jäkligt irriterad igår och jag mår skit över det.... men kan inte ringa för då blir det nog värre. får be om ursäkt nästa gång vi pratar...
Maten går skit just nu. Men jag försöker verkligen och kämpar. jag kämpar!!! det är viktigast. men det tar emot.
Sitter hos mamma och pappa. Och snön vräker fortfarande ner.
Jag har så svårt att bestämma mig, hur skall jag göra? Humlan eller en valp???? Humlan är bra snygg faktiskt, men hon är tio månader och jag vill vara med från början. Vickan fick sina valpar i söndags......
Det dunkar i mig. Ångest hela tiden, gjorde P jäkligt irriterad igår och jag mår skit över det.... men kan inte ringa för då blir det nog värre. får be om ursäkt nästa gång vi pratar...
Maten går skit just nu. Men jag försöker verkligen och kämpar. jag kämpar!!! det är viktigast. men det tar emot.
Sitter hos mamma och pappa. Och snön vräker fortfarande ner.
onsdag 24 november 2010
gråt
Jag, när det bara är en månad kvar till julafton.
och mina älskade, som det skulle ha varit. *gråter*
söndag 21 november 2010
LSD-tripp
Berättade för Per om "fyrverkerierna" i hjärnan. Alla skarpa ljus, alla sylvassa konturer och höga ljud.
Han skrattade lite och sa sen, "Det låter som en LSD-tripp"
Han skrattade lite och sa sen, "Det låter som en LSD-tripp"
lördag 20 november 2010
ojoj
Orden om att aldrig kommer bli frisk. "Du kommer nog alltid vara såhär". Vad då såhär??? Vad menar han. "Du kommer nog alltid få äta mediciner för resten av ditt liv".
Du kommer alltid var såhär, det är nog bara att inse. Jag är 28år och min läkare vill pensionera mig. Jag är 28år. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han lägger handen
över mina iskalla händer och hjärtat dunkar. Dunk, dunk.
Bilturen hem från sjukhuset känns som en oändlighet. Mamma försöker småprata. Allt detta småprat. "Det var väl ett bra möte?" försöker hon, jag vet att han är sådär
brutalt ärlig när det gäller allting. Mamma säger att det kanske är bra ändå att få höra sanningen, även om den är som en smäll i huvudet. Som om jag fick en örfil.
Jag har nog vetat hela tiden, att jag kommer få vara såhär för alltid, men detta var bara sanningen och även om den gör jävigt ont, måste jag acceptera den. Annars
kan jag bara lägga mig ner och dö.
Mörkret sänker sig. någonstans inuti mig ser jag den där lilla flickan, jag tar hennes hand. Hon leder mig mot ljuset. Jag vill bara vända om och springa in i snåren
och aldrig mer se mig om. Flickan finns ändå kvar, det var hon som var den glada, sociala, spralliga. Det är jag som lever i det som ingen annan tycks fatta. Men hon
är ändå där någonstans. Kanske var det ändå hon som ställde till det?
Jag får åka till Kanarieöarna, för det ligger lodrätt, jag får åka ner till sydpolen, men inte till Thailand för det är vågrätt, det beror på tidsskillnaden, jag kan bli jättesjuk sa han.
Men Kanarieöarna ligger lodrätt. Jag ser fram emot det, värmen, bara mamma och jag, men samtidigt är jag så rädd att jag skall bli dålig och hamna på psyke
i Spanien. Huuuuu, vad är det jag utsätter mig för egentligen?
Det går att räkna mina mediciner på två händer nu, på tio fingrar. De säger att de har hittat rätt med behandlingen, KBT min psykologen och Leponex och Litium.
Ta min hand, visa mig rätt riktning, visa mig sanningen, att min värld är en hallucination och att rösterna inte finns. Att jag är så jävla ensam. Ser du mig?
Du kommer alltid var såhär, det är nog bara att inse. Jag är 28år och min läkare vill pensionera mig. Jag är 28år. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han lägger handen
över mina iskalla händer och hjärtat dunkar. Dunk, dunk.
Bilturen hem från sjukhuset känns som en oändlighet. Mamma försöker småprata. Allt detta småprat. "Det var väl ett bra möte?" försöker hon, jag vet att han är sådär
brutalt ärlig när det gäller allting. Mamma säger att det kanske är bra ändå att få höra sanningen, även om den är som en smäll i huvudet. Som om jag fick en örfil.
Jag har nog vetat hela tiden, att jag kommer få vara såhär för alltid, men detta var bara sanningen och även om den gör jävigt ont, måste jag acceptera den. Annars
kan jag bara lägga mig ner och dö.
Mörkret sänker sig. någonstans inuti mig ser jag den där lilla flickan, jag tar hennes hand. Hon leder mig mot ljuset. Jag vill bara vända om och springa in i snåren
och aldrig mer se mig om. Flickan finns ändå kvar, det var hon som var den glada, sociala, spralliga. Det är jag som lever i det som ingen annan tycks fatta. Men hon
är ändå där någonstans. Kanske var det ändå hon som ställde till det?
Jag får åka till Kanarieöarna, för det ligger lodrätt, jag får åka ner till sydpolen, men inte till Thailand för det är vågrätt, det beror på tidsskillnaden, jag kan bli jättesjuk sa han.
Men Kanarieöarna ligger lodrätt. Jag ser fram emot det, värmen, bara mamma och jag, men samtidigt är jag så rädd att jag skall bli dålig och hamna på psyke
i Spanien. Huuuuu, vad är det jag utsätter mig för egentligen?
Det går att räkna mina mediciner på två händer nu, på tio fingrar. De säger att de har hittat rätt med behandlingen, KBT min psykologen och Leponex och Litium.
Ta min hand, visa mig rätt riktning, visa mig sanningen, att min värld är en hallucination och att rösterna inte finns. Att jag är så jävla ensam. Ser du mig?
resa
För det första skall jag berätta att jag och min kära mor åker på sooooooolsemester i mars, den 26e. Vi åker till Kanarieöarna, går på en båt där som tar sig runt till olika öar på natten+Marocko och Madeira. Båten ligger still vid en ö under dagen och så förflyttar den sig som sagt på natten. Snacka om JÄTTEkul.
Igår var jag hos min läkare, jag fick ett livstidskontrakt, tills jag själv inte vill gå kvar hos Per. Gud, jag ville bara hoppa upp från stolen och krama honom, men lyckades hålla mig och bara log.
Han sa att jag aldrig kommer bli frisk och att jag kommer få äta mediciner förresten av mitt liv. Vilket känns hårt och kallt, när man är 28år. Men han sa att vi nog får inse att jag är såhär.
När vi kom in stod Per i telefon, han sa; "jag måste bara berätta för Johanna vem jag pratar med! Johanna, det är Conny"(avdchef på 67an).... Hörde hur han sa typ "för barnets bästa". Han berättade att det var en 15årig! som var på min hemavdelning, 67an. Förra året när jag var där, var det en kille där som var 16år. Fy fan säger jag bara. Jag var 21 när jag blev inlagd första gången. Per sa att det kanske inte är helt optimalt att ha en sådan ung person på en slutenpyskatriskavdelning när man är 15år. KANSKE!!!??? Det är helt sjukt. Alla är jättesjuka och det stökigt och skrämmande även i mina ögon att vara där.
men jag måste ändå säga, AVD67, ni räddade mitt liv!!!!! tack.
Igår var jag hos min läkare, jag fick ett livstidskontrakt, tills jag själv inte vill gå kvar hos Per. Gud, jag ville bara hoppa upp från stolen och krama honom, men lyckades hålla mig och bara log.
Han sa att jag aldrig kommer bli frisk och att jag kommer få äta mediciner förresten av mitt liv. Vilket känns hårt och kallt, när man är 28år. Men han sa att vi nog får inse att jag är såhär.
När vi kom in stod Per i telefon, han sa; "jag måste bara berätta för Johanna vem jag pratar med! Johanna, det är Conny"(avdchef på 67an).... Hörde hur han sa typ "för barnets bästa". Han berättade att det var en 15årig! som var på min hemavdelning, 67an. Förra året när jag var där, var det en kille där som var 16år. Fy fan säger jag bara. Jag var 21 när jag blev inlagd första gången. Per sa att det kanske inte är helt optimalt att ha en sådan ung person på en slutenpyskatriskavdelning när man är 15år. KANSKE!!!??? Det är helt sjukt. Alla är jättesjuka och det stökigt och skrämmande även i mina ögon att vara där.
men jag måste ändå säga, AVD67, ni räddade mitt liv!!!!! tack.
måndag 15 november 2010
haha
Först lite skratt!
Roger: "jag tror jag skall ta nässprayen genom örat, det är nog en hjärntumör...."
Maria: "det är ingen fara, bara att amutera, de har bra proteser numer"
*Alla brister ut i skratt*
Roger: "jag tror jag skall ta nässprayen genom örat, det är nog en hjärntumör...."
Maria: "det är ingen fara, bara att amutera, de har bra proteser numer"
*Alla brister ut i skratt*
onsdag 10 november 2010
Idag
det finns en värld som ni inte kan se eller höra.
det är ett fyrverkeri i huvudet.
det rotas om i hjärnan för att hitta felet.
de säger att anledningen heter
schizaffektivsyndrom
det finns något i mig som säger
STOPP
till mat
något som säger
ÄT massor
de säger att anledningen heter
buimia nevosa
de säger att jag måste ta mediciner
de säger att jag måste låta hjärnan läka
de säger att jag måste sova och vila
för jag har inget filter,
det där som tar in intryck
jag har inte det filtret
jag har vänner och anhöriga som säger sig förstå.
men hur skall de kunna göra det?
när jag inte själv förstår,
när jag inte kan tyda och ge mig själv en chans.
jag HATAR mig själv.
jag har skurit mig i armarna
missbrukat mat på olika sätt
tabletterna är nästan en måltid.
jag är inget offer,
jag utger mig inte för det
men ibland måste det ut
och det "ibland" är IDAG!
det är ett fyrverkeri i huvudet.
det rotas om i hjärnan för att hitta felet.
de säger att anledningen heter
schizaffektivsyndrom
det finns något i mig som säger
STOPP
till mat
något som säger
ÄT massor
de säger att anledningen heter
buimia nevosa
de säger att jag måste ta mediciner
de säger att jag måste låta hjärnan läka
de säger att jag måste sova och vila
för jag har inget filter,
det där som tar in intryck
jag har inte det filtret
jag har vänner och anhöriga som säger sig förstå.
men hur skall de kunna göra det?
när jag inte själv förstår,
när jag inte kan tyda och ge mig själv en chans.
jag HATAR mig själv.
jag har skurit mig i armarna
missbrukat mat på olika sätt
tabletterna är nästan en måltid.
jag är inget offer,
jag utger mig inte för det
men ibland måste det ut
och det "ibland" är IDAG!
måndag 8 november 2010
Dunk dunk. Jag känner hur hjärnan rör sig. Räknar. Ett två tre. Någon måste se, höra. Jag lyfter luren och slår det där telefonnumret som sitter där inklistrat i minnet sen år tillbaka.
Dunk dunk. Jag skriker när jag hör rösten i andra änden, hjälp mig. Snälla Gud, hjälp mig. Ge mig en spruta, ge mig lite lugn och ro.
Jag sitter med mina byxor från MAVA, blir tillsagd att ringa till mobila teamet. När de kommer gråter jag, för allt gör så jävla ont och jag är så misslyckad. Jag har lyckats igen!
Jag har fått en psykos. Hallå, jag kanske skulle ha hållit mig till tabletterna, fyra leponex och fyra litium. nej. fan. Varför må bra? eller är de det som jag försöker räcka mig efter?
Dunk dunk. Ett två. Jag vet att jag blir sittande i väntrummet i flera timmar på pyskakuten. Känn på ordet, PSYKAKUTEN. Ingen pratar med mig. De sitter där inne på sin expedition
och pratar skit, säkert om mig. Tillslut kommer jag in till en AT-läkare som bara noterar att jag inte har tagit min medicin, att jag hör hemma på avdelning 67 och skall fixa en plats Han
ber mig gå ut och så konsultera han med bakjouren. Jag får komma in igen och han talar om att de inte har någon plats på avdelningen och att jag skall sova på avdelningen där alla skär
sig, tar överdoser, som har anorexia. Doktorn looooovar att jag skall få komma upp till 67an dagen efter och när jag blir hotad med LPT går jag med på det och följer med
en sjuksköterska upp och får ett alldeles eget rum.
Jag får ett par byxor och en t-shirt och säger att jag skall byta om. Jag får inte stänga dörren till toaletten, jag får inte stänga dörren till rummet. Jag svävar mellan dröm och vakenhet.
Allting spinner snabbare och snabbare. Jag vaknar tidigt. Tidigt komne också bakjuoren. Jag gråter. Jag snyftar, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte vara på sjukhus. Men stanna måste
jag säger han. Jag tror att Gud tänker straffa mig och min familj. Jag ber om att få ringa till mamma mitt i natten, men det får jag inte. Jag blundar och det blixtrar framför ögonen. Tillslut
faller jag i en tidlös dvala eller koma.
Jag ligger i sängen när en sjuksköterska knackar på dörren och säger att jag skall upp till min vanliga avdelning under dagen och ger mig morgonmedicinen som jag inte kan svälja.
Jag ber dem att ringa efter Peter så att han inte hinnergå hem. Jag hör hur någon öppnar dörren och sjunker ned på sängkanten och stryker mig över håret, jag slår upp ögonen och möter de där vänliga
och förstående ögonen. Han säger att jag skall ta mina saker och följa med. Alla är villrådiga, varför har hon blivit så dålig? Det finns ett enkelt svar och jag erkänner, för jag vet att det kommer fram förr eller senare.
Rösterna gråter, när jag gråter. Jag skrattar till och de skrattar också.
All personal blir glada av att se mig. Jag bara gråter så fort någon frågar hur jag mår. Jag känner ångesten, det dunkar och dunkar. Jag vandrar i korridoren, skriker till ibland
för att allt är så skrämmande. Plötsligt märker jag hur personalen går ut i korridoren och ställer sig och tittar på mig. Någon hämtar Peter, för plötsligt kommer han ut och ropar på
mig, jag hör knappt. Han lägger sina händer över mina axlar och tar mig in i medicinrummet och tar fram en tablett xanor 1mg och jag gråter ännu mer och säger att han skall
ge mig en spruta så jag slipper vara vaken, vaken i en hallucination. Han lovar mig att jag skall få det om det inte hjälper. Jag kan andas igen.
Folk går genom väggarna. De är skuggor som förföljer mig. Det är tårar. bara tårar hela tiden. Varför skall jag tvingas leva detta livet när det enda jag vill är att dö.
De säger att de inte kan hjälpa mig att dö, inte göra en lobotomi. Fixa min hjärna, snälla. Omkring mig är det kaos. Allt är så starkt, sen är det svagt och sen är det stökigt
i hjärnan. Rösterna hånar, skrattar och gråter. Jag tror att jag kan dränka mig i duschen, något som inte personalen vet. Så jag smiter in i duschen. Sätter mig ned och låter
vattnet skölja över mig. När jag har suttit där i en timme och jag fortfarande är kvar börjar jag tvivla på mig själv. Och personalen låser upp duschen och hjälper mig in på
rummet.
Dunk dunk. ett två tre.
Detta var ett år sedan, minnen som behövde ut.
Dunk dunk. Jag skriker när jag hör rösten i andra änden, hjälp mig. Snälla Gud, hjälp mig. Ge mig en spruta, ge mig lite lugn och ro.
Jag sitter med mina byxor från MAVA, blir tillsagd att ringa till mobila teamet. När de kommer gråter jag, för allt gör så jävla ont och jag är så misslyckad. Jag har lyckats igen!
Jag har fått en psykos. Hallå, jag kanske skulle ha hållit mig till tabletterna, fyra leponex och fyra litium. nej. fan. Varför må bra? eller är de det som jag försöker räcka mig efter?
Dunk dunk. Ett två. Jag vet att jag blir sittande i väntrummet i flera timmar på pyskakuten. Känn på ordet, PSYKAKUTEN. Ingen pratar med mig. De sitter där inne på sin expedition
och pratar skit, säkert om mig. Tillslut kommer jag in till en AT-läkare som bara noterar att jag inte har tagit min medicin, att jag hör hemma på avdelning 67 och skall fixa en plats Han
ber mig gå ut och så konsultera han med bakjouren. Jag får komma in igen och han talar om att de inte har någon plats på avdelningen och att jag skall sova på avdelningen där alla skär
sig, tar överdoser, som har anorexia. Doktorn looooovar att jag skall få komma upp till 67an dagen efter och när jag blir hotad med LPT går jag med på det och följer med
en sjuksköterska upp och får ett alldeles eget rum.
Jag får ett par byxor och en t-shirt och säger att jag skall byta om. Jag får inte stänga dörren till toaletten, jag får inte stänga dörren till rummet. Jag svävar mellan dröm och vakenhet.
Allting spinner snabbare och snabbare. Jag vaknar tidigt. Tidigt komne också bakjuoren. Jag gråter. Jag snyftar, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte vara på sjukhus. Men stanna måste
jag säger han. Jag tror att Gud tänker straffa mig och min familj. Jag ber om att få ringa till mamma mitt i natten, men det får jag inte. Jag blundar och det blixtrar framför ögonen. Tillslut
faller jag i en tidlös dvala eller koma.
Jag ligger i sängen när en sjuksköterska knackar på dörren och säger att jag skall upp till min vanliga avdelning under dagen och ger mig morgonmedicinen som jag inte kan svälja.
Jag ber dem att ringa efter Peter så att han inte hinnergå hem. Jag hör hur någon öppnar dörren och sjunker ned på sängkanten och stryker mig över håret, jag slår upp ögonen och möter de där vänliga
och förstående ögonen. Han säger att jag skall ta mina saker och följa med. Alla är villrådiga, varför har hon blivit så dålig? Det finns ett enkelt svar och jag erkänner, för jag vet att det kommer fram förr eller senare.
Rösterna gråter, när jag gråter. Jag skrattar till och de skrattar också.
All personal blir glada av att se mig. Jag bara gråter så fort någon frågar hur jag mår. Jag känner ångesten, det dunkar och dunkar. Jag vandrar i korridoren, skriker till ibland
för att allt är så skrämmande. Plötsligt märker jag hur personalen går ut i korridoren och ställer sig och tittar på mig. Någon hämtar Peter, för plötsligt kommer han ut och ropar på
mig, jag hör knappt. Han lägger sina händer över mina axlar och tar mig in i medicinrummet och tar fram en tablett xanor 1mg och jag gråter ännu mer och säger att han skall
ge mig en spruta så jag slipper vara vaken, vaken i en hallucination. Han lovar mig att jag skall få det om det inte hjälper. Jag kan andas igen.
Folk går genom väggarna. De är skuggor som förföljer mig. Det är tårar. bara tårar hela tiden. Varför skall jag tvingas leva detta livet när det enda jag vill är att dö.
De säger att de inte kan hjälpa mig att dö, inte göra en lobotomi. Fixa min hjärna, snälla. Omkring mig är det kaos. Allt är så starkt, sen är det svagt och sen är det stökigt
i hjärnan. Rösterna hånar, skrattar och gråter. Jag tror att jag kan dränka mig i duschen, något som inte personalen vet. Så jag smiter in i duschen. Sätter mig ned och låter
vattnet skölja över mig. När jag har suttit där i en timme och jag fortfarande är kvar börjar jag tvivla på mig själv. Och personalen låser upp duschen och hjälper mig in på
rummet.
Dunk dunk. ett två tre.
Detta var ett år sedan, minnen som behövde ut.
söndag 7 november 2010
nytt
http://www.sspk.se/PDF/Nyautstllningsbestmmelser2011.pdf
De nya reglerna för utställningar i Norden.
De nya reglerna för utställningar i Norden.
söndag 31 oktober 2010
Jag HATAR detta!
Jag kunde inte sova inatt. Tidigt i morse gick jag upp och tog hundarna på en prominx. Ringde Peter och han sa att man skulle ställa tillbaka klockan. Dvs. att jag har en hel timme till att hitta på något som dövar ångesten...
Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Jag trodde inte att jag skulle kunna falla såhär djupt igen. Frågade Peter igår om jag skulle skriva till Dr Per om depressionen eller om jag skulle vänta till den 19e. Men han sa, "jag tror inte att han vill att du går såhär i tre veckor till."
Jag HATAR detta.
Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Jag trodde inte att jag skulle kunna falla såhär djupt igen. Frågade Peter igår om jag skulle skriva till Dr Per om depressionen eller om jag skulle vänta till den 19e. Men han sa, "jag tror inte att han vill att du går såhär i tre veckor till."
Jag HATAR detta.
lördag 30 oktober 2010
tårar
Det är minnen, det blir aldrig samma sak, bara minnen kvar. Om hur snön föll. Om hur "redig" jag var.... Jag trodde jag var över det, men så säger Peter att jag sörjer. Är jag ledsen på riktigt och inte sjukt? Gör det någonting om jag gråter? Tycker folk att jag är svag och löjlig om jag gråter? Om jag GRÅTER!!!!!?????
För nu rinner tårarna, jag vill bara gömma mig, ringa Peter och mötas av kloka råd och lugn.
Allting var bra, allt var glömt. Trodde jag. Så kom tårarna igen. IGEN!
Var ute med "gänget" från Brukshundsklubben igår på Thai. Helt ok.
Jag trodde det var över.....
"det kommer aldrig bli okej, inte utan dig.
jag vet inte hur du får mig att sakna dig så jävla mycket.
om man för en dag bara kunde få komma upp till dig,
jag behöver dig i min närhet för att jag ska må bra."
För nu rinner tårarna, jag vill bara gömma mig, ringa Peter och mötas av kloka råd och lugn.
Allting var bra, allt var glömt. Trodde jag. Så kom tårarna igen. IGEN!
Var ute med "gänget" från Brukshundsklubben igår på Thai. Helt ok.
Jag trodde det var över.....
"det kommer aldrig bli okej, inte utan dig.
jag vet inte hur du får mig att sakna dig så jävla mycket.
om man för en dag bara kunde få komma upp till dig,
jag behöver dig i min närhet för att jag ska må bra."
torsdag 28 oktober 2010
Skit
Jag är djupt ner just nu. Vem kan dra upp mig? Ingen just nu.
Allt är bara ett jävla stort blödande sår.
Allt är bara ett jävla stort blödande sår.
söndag 3 oktober 2010
Toker
Det var längesedan jag skrev.
Den 27/7 avlivade vi Toker. Han blev så aggressiv. jag har tänkt, funderat och undrat om jag har gjort rätt, tror det. Det är ett stort hål i hjärtat, för jag älskade honom så mycket.
Annars har Dexter fått sitt tredje cert & förhoppningsvis blir han champinjon i mars=)
Den 27/7 avlivade vi Toker. Han blev så aggressiv. jag har tänkt, funderat och undrat om jag har gjort rätt, tror det. Det är ett stort hål i hjärtat, för jag älskade honom så mycket.
Annars har Dexter fått sitt tredje cert & förhoppningsvis blir han champinjon i mars=)
torsdag 24 juni 2010
akut dålig
Igår var vi sista svängen till veterinären i frändefors för intyg & en sista spruta. Lite senare efter en tur i skogen såg jag hur Dexter började halta, jag klämde men jag hittade inget fel.
Helt plötsligt blev han alldeles stel, vi tempade honom och sedan ringde vi djursjukhuset i Karlstad. De trodde att det var en reaktion på sprutan och sa att vi skulle komma om han blev sämre.
Till saken hör att pappa glömde pappren hemma igår när han var hos veterinären och skulle åka dit med dem idag så han tog med sig Dexter, som då var mycket bättre.
Har nu fått klartecken att åka!!!=D *lättad*
Håll nu tummarna!
onsdag 23 juni 2010
Se på mig nu!
Se på mig nu!
Se på mig nu! Du kanske inte tror att det är sant. För jag har liv i ögonen och ärren har bleknat. Jag äter och låter den stanna kvar i magen.
Se på mig nu! För jag tror inte att det är sant själv. Mediciner som hjälper, en hjärna som är lugn och ett hjärta som slår, låter mig vara levande.
Se på mig nu!
Jag trodde aldrig att det var möjligt. Jag känner ångest, men jag vet hur jag skall hantera den. Jag hör röster, men jag vet att jag skall be om hjälp i tid. Jag drömmer mardrömmar, men vaknar med sol i bröstet och de mörka molnen försvinner i fjärran.
Se på mig nu!
Jag lever på riktigt. Jag vill leva. Tankarna går inte längre ut på att jag skall göra allt för att skada mig själv. Tycka att jag själv förtjänar min sjukdom för jag har gjort så mycket fel. Jag kan titta mig i spegeln och faktiskt tycka om det jag ser. Jag kan titta mig i spegeln utan att hata.
Jag vågar känna kärlek och lycka. Jag tillåter mig själv att vara levande. Jag vågar tillåta mig att se och älska mig för den jag är och inte för att människor ser på mig och tycker synd om mig. Jag hanterar min sjukdom, jag hanterar mitt liv.
Se på mig nu!
söndag 20 juni 2010
"köp mindre kastruller"
Tänk om det inte är jag som har hallucinationer, hur vet ni att det inte är er värld som är den hallucination som ni hävdar att jag lever i. Hur vet ni att det inte era tankar är de paranoida? Hur kan jag vara säker på att inte min värld är den riktiga!
Bröllp igår. vackert. Prins Daniels tal var så fint:)
Sista gången på kursen, som avslutades med ett praktiskt prov. Dexter skötte sig utmärkt och fick bara 3or. Stolt.
Fick höra av en tjej vars läkare hade talat om hur hon skulle hantera sin bulimi: "köp mindre kastruller". galet.
Bröllp igår. vackert. Prins Daniels tal var så fint:)
Sista gången på kursen, som avslutades med ett praktiskt prov. Dexter skötte sig utmärkt och fick bara 3or. Stolt.
Fick höra av en tjej vars läkare hade talat om hur hon skulle hantera sin bulimi: "köp mindre kastruller". galet.
lördag 12 juni 2010
Panodil
Peter berättade vid ett tillfälle om en patient på Rättpsyk där han jobbade innan han kom till 67an. Denna patienten var rätt upprörd och sprang in på expeditionen och skrek "Jag är panodil! Jag är panodil".
Naturligtvis var han Paranoid. Men panodil är faktiskt lättare att säga!
Min äckliga(men underbara) hund har rullat sig i människoskit idag när vi var i skogen, snacka om att han STANK!!!! urk...Fick slänga in honom i duschen och tvätta ordentligt. sånt är "Hundlivet".
Mammas kusins man är döende i cancer, levercancer. Det var ingenting vi visste, utan min moster hade ringt till deras son och han berättade. Varför vi inte har fått reda på detta tidigare vet jag inte.
Igår var det hålligång här. Släkten var här och grillade(i regnet) och alla sov över. Hög mysfaktor!
Träningen med Dexter i torsdags gick inte så bra. Han fattade inte riktigt vad matte ville;) Nästa gång är sista gången och då har vi ett litet prov också. Det har gått fort, sex gånger.
lördag 5 juni 2010
utställning i VBG
Idag var det en nationell utställning på Resta Gård, Vänersborg. Mamma och jag skulle vara där själva, eftersom alla uppfödare & andra som kan visa, fick jag visa Dexter(jag har ALDRIG visat själv) och mamma visade Toker. Båda fick släta ettor. Men det var ju en merit och träning för oss....
Har dragit ner på Leponexen. Känner igenting, bara lite lättare att andas kanske. Men ångesten finns där och Peter sa åt mig at jag skulle vara väldigt försiktig, är nere i 350mg....
aja. bilder kommer.
Har dragit ner på Leponexen. Känner igenting, bara lite lättare att andas kanske. Men ångesten finns där och Peter sa åt mig at jag skulle vara väldigt försiktig, är nere i 350mg....
aja. bilder kommer.
söndag 30 maj 2010
yepp
"Den baddräktstid nu kommer, när magen är
för stor. ♫ Då valkar bara sväller och celluliter gror. ♪ Generande
behåring lyfts fram i solens ljus. ♫ Nej stranden verkar boring, vi
stannar inomhus. ♪De krav som sommar´n ställer, förstör vår ledighet.♫Vi
sitter där å gnäller, fy fan vad jag e fet. ♫Fast vem vill motionera, ...
...när man kan sitta still. ♪ Nej låt oss revoltera, vi tar en kaka till."
Yepp!
för stor. ♫ Då valkar bara sväller och celluliter gror. ♪ Generande
behåring lyfts fram i solens ljus. ♫ Nej stranden verkar boring, vi
stannar inomhus. ♪De krav som sommar´n ställer, förstör vår ledighet.♫Vi
sitter där å gnäller, fy fan vad jag e fet. ♫Fast vem vill motionera, ...
...när man kan sitta still. ♪ Nej låt oss revoltera, vi tar en kaka till."
Yepp!
lördag 29 maj 2010
Depp
Igår var jag i Trollhättan och hälsade på Peter. Det kändes bra, synd att han inte jobbar i öppenvården, men ändå ställer han upp där, hela tiden.
ibland undrar jag om han är en ängel?
Den senaste veckan har jag varit jättenere och haft massa ångest. Har stoppat i mig allt jag får+nozinan+zopiklon. Men mediciner verkar inte på mig tror jag. Visserligen, leponex och litium är en bra kombination.
om jag ändå fick slippa, snälla låt mig slippa....
ibland undrar jag om han är en ängel?
Den senaste veckan har jag varit jättenere och haft massa ångest. Har stoppat i mig allt jag får+nozinan+zopiklon. Men mediciner verkar inte på mig tror jag. Visserligen, leponex och litium är en bra kombination.
om jag ändå fick slippa, snälla låt mig slippa....
onsdag 26 maj 2010
blä urk
Jag har varit i Hässlehom i två dagar och badat i lera upp till fotknölarna=( det regnade och regnade och ALLT var blött och lerigt när vi kom hem.
Helgen slutade iaf med att Dexter fick ett reserv CACIB och på CK. Så matte är nöjd. Toker fick så fin kritik och mamma visade honom själv.
Just nu mår jag skitdåligt. Jag är deppig och orkar knappt sitta här. Hallucinerade på vägen hem från Hässlehom och sånt är så läskigt.
BTW. mina hundar är underbara<3
Helgen slutade iaf med att Dexter fick ett reserv CACIB och på CK. Så matte är nöjd. Toker fick så fin kritik och mamma visade honom själv.
Just nu mår jag skitdåligt. Jag är deppig och orkar knappt sitta här. Hallucinerade på vägen hem från Hässlehom och sånt är så läskigt.
BTW. mina hundar är underbara<3
tisdag 18 maj 2010
Titel????
Det har varit sommarvarmt ute idag, över +20, vilket är skönt. Sommaren är snart här.
Sitter och kollar igenom lite för utställningen i Hässleholm ihelgen. Mamma, jag och Emma åker ner på fredag och Carina kommer på söndag.
Allt detta innebär att jag måste visa Dexter själv, vilket känns otroligt nervöst. Men någon gång måste det väl hända.eller? kanske kan jag ragga lite på Pia och be henne visa.... aja, det löser sig.
Träningen börjar arta sig på klubben, men det är långt till våran tävlingsdebut.
Jag sitter väl här ett tag till, sen ut i spöregnet och sedan krypa i säng. Om jag nu kan sova. Inatt somnade jag fem och boendestödet kom åtta=( urk och blä.
ha det gott alla(mycket få) som läser!
Sitter och kollar igenom lite för utställningen i Hässleholm ihelgen. Mamma, jag och Emma åker ner på fredag och Carina kommer på söndag.
Allt detta innebär att jag måste visa Dexter själv, vilket känns otroligt nervöst. Men någon gång måste det väl hända.eller? kanske kan jag ragga lite på Pia och be henne visa.... aja, det löser sig.
Träningen börjar arta sig på klubben, men det är långt till våran tävlingsdebut.
Jag sitter väl här ett tag till, sen ut i spöregnet och sedan krypa i säng. Om jag nu kan sova. Inatt somnade jag fem och boendestödet kom åtta=( urk och blä.
ha det gott alla(mycket få) som läser!
lördag 15 maj 2010
Ojoj
HerreGud. Nu var det evigheter sen jag skrev. Jag har fullt upp med hundarna, utställnigar & lydnadsträning... Vi har varit i Gävle och rasspecialen i Degerfors, men det har inte gått så bra. Nästa helg sticker vi till Hässleholm i två dagar och ställer hundarna. Längtar tills vi åker till Danmark, det skall bli så spännande.
Har lyckats hålla mig ifrån avdelningen, ringer visserligen Peter ofta och jag skall snart åka till Trollhättan och träffa honom och prata lite... det ser jag verkligen fram emot.
Har tagit massor av kort som skall läggas upp. blandannat från GBG horse show, utställningarna på My Dog och Malmö där Dexter blev BIM *stolt matte*
så ha det så länge... höres!
Har lyckats hålla mig ifrån avdelningen, ringer visserligen Peter ofta och jag skall snart åka till Trollhättan och träffa honom och prata lite... det ser jag verkligen fram emot.
Har tagit massor av kort som skall läggas upp. blandannat från GBG horse show, utställningarna på My Dog och Malmö där Dexter blev BIM *stolt matte*
så ha det så länge... höres!
söndag 21 februari 2010
Puuhhhhh
Nalle Puh
En dum halvnaken björn. Livnär sig på honung.
När honungen är slut så snor han från andra. Är det så det ska vara?
Uppmana till stöld. Ska det vara en förebild?
Nasse
En nazist. Dom har en nazist med i serien.
Det är nåt som är fel. Här kämpar vi för att stoppa NSF:s framfart i Sverige och har helt glömt bort att en av våra mest populära serier har en nazist med i bilden.
Bilden av att Nasse är feg och rädd för allting är bara en yttre mantel. Han sitter och smider planer för att kunna ta över världen och skapa den perfekta rasen.
Tiger
Han hoppar helt oskyldigt på folk. En uppmaning till våld!
Ni vet hur det är på gatorna.
Våldet och tittande på Nalle Puh går hand i hand.
Kanin
Han har damp. Får raseriutbrott utan anledning.
Står och hoppar skriker som han vore galen! Vilket han är.
Oxå en figur som fördummar barnen när dom sitter där och tittar.
Ior
En manodepressiv åsna. Ingen bra förebild.
Folk känner igen sig i Ior. En uppmaning till självmord.
Uggla
Läser sagor för dom små djuren och tar fram sin leksak.
Helt klart en pedofil.
Sorken
Jobbar nattetid i underjorden.
Helt klart en langare som sprider sitt knark till alla djuren i skogen.
Spindeln i nätet. Har sin egen maffia och dominerar skogen.
Kristoffer Robin
Killen är sjuk i huvudet.
Han pratar med gosedjur , och kanske gör annat med dom oxå !
Det säger väl allt?!?!
En dum halvnaken björn. Livnär sig på honung.
När honungen är slut så snor han från andra. Är det så det ska vara?
Uppmana till stöld. Ska det vara en förebild?
Nasse
En nazist. Dom har en nazist med i serien.
Det är nåt som är fel. Här kämpar vi för att stoppa NSF:s framfart i Sverige och har helt glömt bort att en av våra mest populära serier har en nazist med i bilden.
Bilden av att Nasse är feg och rädd för allting är bara en yttre mantel. Han sitter och smider planer för att kunna ta över världen och skapa den perfekta rasen.
Tiger
Han hoppar helt oskyldigt på folk. En uppmaning till våld!
Ni vet hur det är på gatorna.
Våldet och tittande på Nalle Puh går hand i hand.
Kanin
Han har damp. Får raseriutbrott utan anledning.
Står och hoppar skriker som han vore galen! Vilket han är.
Oxå en figur som fördummar barnen när dom sitter där och tittar.
Ior
En manodepressiv åsna. Ingen bra förebild.
Folk känner igen sig i Ior. En uppmaning till självmord.
Uggla
Läser sagor för dom små djuren och tar fram sin leksak.
Helt klart en pedofil.
Sorken
Jobbar nattetid i underjorden.
Helt klart en langare som sprider sitt knark till alla djuren i skogen.
Spindeln i nätet. Har sin egen maffia och dominerar skogen.
Kristoffer Robin
Killen är sjuk i huvudet.
Han pratar med gosedjur , och kanske gör annat med dom oxå !
Det säger väl allt?!?!
lördag 20 februari 2010
Läkarbesök
Jag åkte till NÄL igår i snökaoset. Satt på akuten i en timme och väntade på dr Per. Jag tog en fika och satt vid datorn lite innan jag gick upp. Allt gick hyfsat, han sänker leponexen, värdet är för högt. Men, som Peter sa, du måste vara ärlig om symptomen kommer smygande igen, så jag inte blir som i höstas.
Var hos dr Per i en timme ungefär, sen stack jag upp på avdelningen lite, pratade med personal och kända patienter! nice. Sen pratade jag med Peter. Jag hade köpt med lite fika. Oj, ibland funderar jag på varför jag litar så på honom, och varför han tycker om mig som patient?men nu vet jag....
Nu snöar det! Jag skämtar inte, vi har säkert 1½meter snö och det bara fortsätter komma mer och mer......
ikväll blir det god mat och melodifestivalen!!!
bilden:Dexter i fart<3
Var hos dr Per i en timme ungefär, sen stack jag upp på avdelningen lite, pratade med personal och kända patienter! nice. Sen pratade jag med Peter. Jag hade köpt med lite fika. Oj, ibland funderar jag på varför jag litar så på honom, och varför han tycker om mig som patient?men nu vet jag....
Nu snöar det! Jag skämtar inte, vi har säkert 1½meter snö och det bara fortsätter komma mer och mer......
ikväll blir det god mat och melodifestivalen!!!
bilden:Dexter i fart<3
onsdag 17 februari 2010
WTF`??????
"snälla sluta gnäll på samhället, det suger det vet alla redan, dags för människor som hon ni skriver om att ta tag i sitt liv o skapa sin verklighet utan gnäll och problem som faktiskt är helt och hållet skapat mentalt". Aftonbladet 2009-04-28
"Unga idag verkar vara så historielösa. De kan knappt något om tiden innan de föddes och knappt något efter det. De vet inte hur pressade vi var som växte upp innan dem, och de bryr sig inte heller om det, bara om sig själva som de tror har det värst av alla trots alla mjukisdagis och individuella läroplaner." SvD 2009-07-06
"Ser verkligen ner på de ungdomar som skär sig eller tar antidepressiva. Växer upp med välstånd, föräldrar med pengar och ev. kommande arv, säkerhet, GRATIS utbildning - och ändå trivs de inte med sina liv. Majoriteten av världsbefolkningen har det avsevärt sämre än de svenska ungdomarna..bortskämda. usch" SvD 2009-08-19
"Vilka veklingar. Dom behöver en örfil inte en barnpsykiater." SvD 2009-08-19
"Unga idag verkar vara så historielösa. De kan knappt något om tiden innan de föddes och knappt något efter det. De vet inte hur pressade vi var som växte upp innan dem, och de bryr sig inte heller om det, bara om sig själva som de tror har det värst av alla trots alla mjukisdagis och individuella läroplaner." SvD 2009-07-06
"Ser verkligen ner på de ungdomar som skär sig eller tar antidepressiva. Växer upp med välstånd, föräldrar med pengar och ev. kommande arv, säkerhet, GRATIS utbildning - och ändå trivs de inte med sina liv. Majoriteten av världsbefolkningen har det avsevärt sämre än de svenska ungdomarna..bortskämda. usch" SvD 2009-08-19
"Vilka veklingar. Dom behöver en örfil inte en barnpsykiater." SvD 2009-08-19
måndag 8 februari 2010
var skall jag låta tårarna kännas?
Jag försöker hitta en ventil att skriva, här vet jag att ingen läser. Leponexen är sänkt & jag känner redan ångesten, redan rinner tårarna=O(
Pratade med Peter igår och han sa att jag skulle säga till Per att han skulle vara försiktig med sänktingen. Kanske alls.... "jag vill inte ha dig så galen som i höstas"
Om du hittar min svarta låda, finner du också mina hemligheter.
torsdag 14 januari 2010
CK!!!!
Dexter-bebin fick sitt första CK. Han uppförde sig så exemplariskt. Stolt.
Toker var allmänt uttråkad och det blev pannkaka av allt.....
onsdag 6 januari 2010
My Dog
Idag åker vi till Göteborg med massa packning och två hundar. Målet: MY DOG!
Ställer 7-8. Kom och hejja!!!=P
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)