Jag har en skyddsängel, som vakar över mig. Hur sjuk jag än blir är jag aldrig ensam.
För, gråt inte, för jag kommer bli fri.
Förlåt.
Mina första skor hänger över mina föräldrars säng. Jag tänker, att det kanske är så de
vill ha mig eller komma ihåg som. Liten, som kryper upp i famnen och säger, "jag älskar dig".
Jag tror att mamma och pappa bara vill ha tillbaka sin dotter, hon som var glad, social och lycklig.
Men har jag någonsin varit det? Så länge jag kan minnas har jag haft ångest. Varför såg ni inte???
Kanske hade det sett annorlunda ut idag.
Det är ett ångestkaos som man inte kan förklara, men när jag sitter på sängen på avdelningen,
då vet jag i alla fall att den ryms på en yta av 6 kvadratmeter. Jag undrar vilken värld jag tillhör,
för det skriker, skrattas och gråts. Utifrån. Inifrån. På samma gång.
Helt plötsligt känns allt så självklart.
De trötta, vilar. Jag önskar att jag kunde finna tröst, finna mig i denna stunden.
Om inte ångesten, rösterna & aptitlösheten.
Då hade jag levt. Jag hade kunnat ge livet en chans. Jag hade kunnat leva,
förverkliga mina drömmar.
Mina drömmar.
Varför skall mediciner vara svaret, jag känner mig så jävla maktlös, i andras händer.
Jag hoppas på en kall vinter, så jag kan värma mig själv, inte de iskalla fingrarna och fötter.
När tabletterna är slut och sista ruset går ur. När jag är jag, min egen kudde att slå ur all
frustration på. Vad eller vem är du då?
Vad eller vem är du då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar