lördag 20 november 2010

ojoj

Orden om att aldrig kommer bli frisk. "Du kommer nog alltid vara såhär". Vad då såhär??? Vad menar han. "Du kommer nog alltid få äta mediciner för resten av ditt liv".
Du kommer alltid var såhär, det är nog bara att inse. Jag är 28år och min läkare vill pensionera mig. Jag är 28år. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han lägger handen
över mina iskalla händer och hjärtat dunkar. Dunk, dunk.

Bilturen hem från sjukhuset känns som en oändlighet. Mamma försöker småprata. Allt detta småprat. "Det var väl ett bra möte?" försöker hon, jag vet att han är sådär
brutalt ärlig när det gäller allting. Mamma säger att det kanske är bra ändå att få höra sanningen, även om den är som en smäll i huvudet. Som om jag fick en örfil.
Jag har nog vetat hela tiden, att jag kommer få vara såhär för alltid, men detta var bara sanningen och även om den gör jävigt ont, måste jag acceptera den. Annars
kan jag bara lägga mig ner och dö.

Mörkret sänker sig. någonstans inuti mig ser jag den där lilla flickan, jag tar hennes hand. Hon leder mig mot ljuset. Jag vill bara vända om och springa in i snåren
och aldrig mer se mig om. Flickan finns ändå kvar, det var hon som var den glada, sociala, spralliga. Det är jag som lever i det som ingen annan tycks fatta. Men hon
är ändå där någonstans. Kanske var det ändå hon som ställde till det?

Jag får åka till Kanarieöarna, för det ligger lodrätt, jag får åka ner till sydpolen, men inte till Thailand för det är vågrätt, det beror på tidsskillnaden, jag kan bli jättesjuk sa han.
Men Kanarieöarna ligger lodrätt. Jag ser fram emot det, värmen, bara mamma och jag, men samtidigt är jag så rädd att jag skall bli dålig och hamna på psyke
i Spanien. Huuuuu, vad är det jag utsätter mig för egentligen?

Det går att räkna mina mediciner på två händer nu, på tio fingrar. De säger att de har hittat rätt med behandlingen, KBT min psykologen och Leponex och Litium.
Ta min hand, visa mig rätt riktning, visa mig sanningen, att min värld är en hallucination och att rösterna inte finns. Att jag är så jävla ensam. Ser du mig?

Inga kommentarer: