Dunk dunk. Jag känner hur hjärnan rör sig. Räknar. Ett två tre. Någon måste se, höra. Jag lyfter luren och slår det där telefonnumret som sitter där inklistrat i minnet sen år tillbaka.
Dunk dunk. Jag skriker när jag hör rösten i andra änden, hjälp mig. Snälla Gud, hjälp mig. Ge mig en spruta, ge mig lite lugn och ro.
Jag sitter med mina byxor från MAVA, blir tillsagd att ringa till mobila teamet. När de kommer gråter jag, för allt gör så jävla ont och jag är så misslyckad. Jag har lyckats igen!
Jag har fått en psykos. Hallå, jag kanske skulle ha hållit mig till tabletterna, fyra leponex och fyra litium. nej. fan. Varför må bra? eller är de det som jag försöker räcka mig efter?
Dunk dunk. Ett två. Jag vet att jag blir sittande i väntrummet i flera timmar på pyskakuten. Känn på ordet, PSYKAKUTEN. Ingen pratar med mig. De sitter där inne på sin expedition
och pratar skit, säkert om mig. Tillslut kommer jag in till en AT-läkare som bara noterar att jag inte har tagit min medicin, att jag hör hemma på avdelning 67 och skall fixa en plats Han
ber mig gå ut och så konsultera han med bakjouren. Jag får komma in igen och han talar om att de inte har någon plats på avdelningen och att jag skall sova på avdelningen där alla skär
sig, tar överdoser, som har anorexia. Doktorn looooovar att jag skall få komma upp till 67an dagen efter och när jag blir hotad med LPT går jag med på det och följer med
en sjuksköterska upp och får ett alldeles eget rum.
Jag får ett par byxor och en t-shirt och säger att jag skall byta om. Jag får inte stänga dörren till toaletten, jag får inte stänga dörren till rummet. Jag svävar mellan dröm och vakenhet.
Allting spinner snabbare och snabbare. Jag vaknar tidigt. Tidigt komne också bakjuoren. Jag gråter. Jag snyftar, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte vara på sjukhus. Men stanna måste
jag säger han. Jag tror att Gud tänker straffa mig och min familj. Jag ber om att få ringa till mamma mitt i natten, men det får jag inte. Jag blundar och det blixtrar framför ögonen. Tillslut
faller jag i en tidlös dvala eller koma.
Jag ligger i sängen när en sjuksköterska knackar på dörren och säger att jag skall upp till min vanliga avdelning under dagen och ger mig morgonmedicinen som jag inte kan svälja.
Jag ber dem att ringa efter Peter så att han inte hinnergå hem. Jag hör hur någon öppnar dörren och sjunker ned på sängkanten och stryker mig över håret, jag slår upp ögonen och möter de där vänliga
och förstående ögonen. Han säger att jag skall ta mina saker och följa med. Alla är villrådiga, varför har hon blivit så dålig? Det finns ett enkelt svar och jag erkänner, för jag vet att det kommer fram förr eller senare.
Rösterna gråter, när jag gråter. Jag skrattar till och de skrattar också.
All personal blir glada av att se mig. Jag bara gråter så fort någon frågar hur jag mår. Jag känner ångesten, det dunkar och dunkar. Jag vandrar i korridoren, skriker till ibland
för att allt är så skrämmande. Plötsligt märker jag hur personalen går ut i korridoren och ställer sig och tittar på mig. Någon hämtar Peter, för plötsligt kommer han ut och ropar på
mig, jag hör knappt. Han lägger sina händer över mina axlar och tar mig in i medicinrummet och tar fram en tablett xanor 1mg och jag gråter ännu mer och säger att han skall
ge mig en spruta så jag slipper vara vaken, vaken i en hallucination. Han lovar mig att jag skall få det om det inte hjälper. Jag kan andas igen.
Folk går genom väggarna. De är skuggor som förföljer mig. Det är tårar. bara tårar hela tiden. Varför skall jag tvingas leva detta livet när det enda jag vill är att dö.
De säger att de inte kan hjälpa mig att dö, inte göra en lobotomi. Fixa min hjärna, snälla. Omkring mig är det kaos. Allt är så starkt, sen är det svagt och sen är det stökigt
i hjärnan. Rösterna hånar, skrattar och gråter. Jag tror att jag kan dränka mig i duschen, något som inte personalen vet. Så jag smiter in i duschen. Sätter mig ned och låter
vattnet skölja över mig. När jag har suttit där i en timme och jag fortfarande är kvar börjar jag tvivla på mig själv. Och personalen låser upp duschen och hjälper mig in på
rummet.
Dunk dunk. ett två tre.
Detta var ett år sedan, minnen som behövde ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar