Går det att leva med ångest?

Hur är det att leva med ångest? Går det att ha ett vanligt liv som alla andra? Finns det hopp?

Jag pratar med en 28årig kvinna, som beskriver ett problem som påverkar hennes dagliga liv i mycket stor utsträckning. Karolina berättar för mig hur det är att leva med en ständigt gnagande ångest.

Patienten berättar om en så normal grej som att äta med andra eller att gå till affären, hur det utlöser en fruktansvärd ångest. Hur lär man sig att leva med denna ångesten? Hur trotsar man sin största rädsla? Många gånger måste man helt enkelt bita ihop och göra det som är ångestladdat och vara rädd under den stunden, för även om det känns som om man inte skall klara det, att man ska svimma eller dö, gör man inte det och det tog lång tid innan man inser det. För det känns som om man inte kan andas, det känns som om man skall svimma.

Ångesten styr Karolinas liv, många gånger går hon inte ut alls, vissa dagar ligger hon i sängen hela dagen utan att orka gå upp. Isoleringen är under vissa tider något som hon kämpar mot. Hon säger själv att ångesten inte är lika kraftig nu som den var förr, vilket kan bero på KBT-terapi och behandling med olika läkemedel.

Ångesten är mycket kraftig och många gånger känns det som att man skall dö. Att leva förbi den känslan är ett måste för att kunna vara bland folk. Ibland är kroppen proppad av benso, men också många gånger den enda utvägen och enda sättet att ta sig igenom en dag. Vissa dagar handlar det om ta en timme i taget, en minut i taget.

Karolina har många gånger försökt söka till högskolan eller komvux , men när det väl är dags att gå iväg stoppar ångesten varje försök. Varje gång är ett misslyckande, prestationsförmågan får sig en törn varje gång och alla taggar sitter kvar tills man har lyckats ta ur dem och varje tagg motsvarar en liten del av det största, om att överleva ångesten.

Det är som att leva i en ständig krigszon med sig själv, i ständigt kaos. Man förlorar förmågan att tänka klart, att förlora sitt inre. Som om varje steg kan vara det sista, en landmina under fötterna. Spränga av en arm eller ett ben. Ångesten förstör en hel kropp och konsten att tänka. Att vara så trasig, att inte orka kämpa… Fast man så gärna vill.

Ångesten är som ett öppet sår som blöder. Man behöver sy igen gång efter gång, men det börjar alltid blöda igen. Man vill skrika, men rösten är hes. Även om inte tiden står still, händer det ingenting. Man känner ingen annat än ångest, ingen glädje, men varför går det inte? Och folk säger, hur kan du som är så intelligent må så dåligt?
Ta din medicin och gör något…. Varför lida mer än vad man behöver.
Det är inte så enkelt. Det är väldigt lätt att sluta med mediciner när man mår bättre. Det är svårt att förklara det för någon som inte förstår, men man lever för stunden och mår man bättre vissa perioder känns det helt enkelt onödigt.

Alla människor har upplevt ångest någon gång i sitt liv, tänk dig det x100, så kanske du kan förstår lite grann om hur man har det när man lever med daglig ångest.

Avslutningsvis säger Karolina att en dag skall hon ”välja” bort ångesten och omfamna livet. Bara motivationen och hjälpen finns där.