"När jag såg dig, skrattade jag" För vem kan tro att jag är sjuk, när man bara tittar på mig.
Det gör ont att själen värker, är tre gradens brännskador i en själ som du inte ser,
som bara jag känner.
Jag försöker vara så öppen jag kan med min sjukdom. Men vem kommer någonsin
vilja ha mig i så fall? Trasig, söndermedicinerad. The botten is nådd liksom. Jag
vet inte om jag kommer våga skaffa barn, dels
Jag skulle aldrig klara en graviditet utan min leponex, det tar fyra dagar, FYRA
dagar innan jag blir jättedålig. Hur skall jag då klara 9 månader?
Om jag nu klarar mig utan medicinen, vilken mamma skulle jag bli.
Sönderskurna armar, inlagd på pysket hit och dit. Någon som de
behöver städa upp för, det skall inte vara så. Ett barn skall inte behöva
plocka skärvor av en trasig mor.
NEJ! fan, vad har framtiden för mig?
2 kommentarer:
Johanna!
Du har en framtid, du har ett liv, du är modig, du är stark, utåt lyser det om dig på dina foton, speciellt när du har djuren runt dig.
Du är stark som vågar gå ut och berätta för allmänheten i tidningar om din ångest.
Ge inte upp...
Kram
Gumman! Det finns en framtid för alla. Handikapp kan sitta på in- eller utsidan, synas eller inte. Jag vet att det gör ont, men det är upp till var och en att fylla sin egen framtid. Den blir kanske inte som man trott, men den BLIR, bara man ger den chansen. Man måste fylla sitt liv, sin framtid och sin nutid med sånt som får en att må bra, eller i alla fall må bättre när man är för trasig. Och det går!
Framtiden kanske inte blir som du hade tänkt dig, men det är dags att tänka om nu. Låt den komma, var inte rädd för den. Med eller utan handikapp och sår i själen kanden till och med bli bättre än du någonsin kunnat ana, bara på ett annat sätt.
Puss och kram på dig gumman
Skicka en kommentar