Min ästörning och schizoaffektiva sjukdom uppdagades när jag var 19 år. Jag hade länge hållit mig för mig själv och undvikit saker som tjejmiddagar, gå till matsalen, iscensatte frukostar...
Jag har inte en enda kompis kvar från gymmnasiet, de tog avstånd och jag tror att det var för att de såg hur illa jag for och hur dåligt jag mådde.. De visste inte hur de skulle hantera det.
Lärare och sjuksköterskan fick i alla fall tillslut iväg mig till öppenpsyk i Åmål, där ville de skicka mig direkt till NÄL, men jag ville inte. Jag var inte sjuk, jag kände mig inte sjuk Det var min vardag..... Och hur skulle de kunna förstå mig, om jag inte själv gjorde det? Jag skämdes....
Än idag skäms jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar