Undrar hur många tofflor jag har slitit ut när jag har gått längs korridorerna på avdelning 67? Undrar hur många skrik den där kudden i sängen har tagit emot och hur många gånger jag gråtit i någon vänlig skötare/skk famn. Jag har insett att avdelningen inte är mitt hem, inte ens mitt andra hem längre som det var ett tag. Jag är inlagd max TRE gånger de senaste tre åren!!! det är en framgång och jag är stolt över det!
Funderar mycket över hur ens sjukdom blir ens identitet? Hur man vågar släppa taget kring den kvävande handen kring halsen? Det är en fråga till er, kära läsare, besvara den frågan!!!
1 kommentar:
Det är bra att vara sin egen vän. Låta det ta tid och hitta någonting annat att kämpa för - någonting som faktiskt känns värt att lämna den sjuka "identiteten" för.
Att må bra och bli frisk är ju självklart bra mål men kan ibland kännas lite otydliga. Istället kan man kanske fråga sig själv vad det är man skulle vilja göra när man mår bättre och försöka tänka ut vilka små steg som tillslut hade kunnat leda dit.
På vägen är det också viktigt att inte se det som misslyckanden de gånger man inte orkar - det är ju faktiskt en stor seger varje dag man fortsätter att kämpa.
Skicka en kommentar