ge mig frid

solen går upp och ner kommer regn,
varför kan jag inte känna något av det
tårar rinner, munnen ler
varför kan jag inte vara del, av er

tror att jag vill och kan försöka
viljan och kampen
men varje dag då jag vaknar
vill jag bara vända mig om och somna

tittar i spegeln  och hatar allt jag ser
tittar på kroppen som bara är fel
stirrar mig blind på vågen
och siffror som inte rör sig

jag hatar när när ni säger att jag är "normal"
det är berättar inte vem jag är
tyvärr måste jag säga att jag hatar mig själv
och att självbilden inte är det som ni ser

I spegeln sticker valkarna ut
och Ätstörnings-rösten skriker:
du är fet och oduglig
kom igen nu, var inte så lat
gå, så får du resultat!¨

(varför ligger jag i sänge i skrivande stund?...... jag borde vara ute och röra på mig)

Men om kvällen när jag är ensam
äts allting upp som jag inte åt på dagen+lite till
och jag skäms och jag gråter för att jag än en gång,
FÖRSTÖRT! allt.....

Bugar framför toaletten
tänker; aldrig mer
men imorgon händer samma sak
och jag hatar mig själv precis lika mycket som alltid
och är det värt det, att se vågen bara går upp?
är det värt att kanske kroppen ger upp en dag?

Skogen är snårig och  stigen slingrar sig fram
Jag har tappat vägstreck, jag har tappat tron
Snälla, gör mig verklig igen, gör mig hel och
ge mig frid