Det avskalade 2000-talet

Det avskalade 2000-talet/ verkligheten och inbillning

Det var nästan precis när nittonhundratalet blev till millenium natt, som mitt trasiga inre blev synligt för alla som fanns runt mig. Jag började förstöra mig själv tills det nästan var försent. Jag straffade mig för att jag fanns, för att jag levde. Det var tvåtusentalet som blev det trasiga och avskalade livet som sedan följde.

Egentligen fanns det där långt innan, nu ser jag tillbaka på femton år av skam och rädsla. Femton år av självhat och femton år av Ätstörningar som gav sig uttryck på olika sätt. Jag svalt, jag hetsåt, jag spydde, jag motionerade… Hur kan man förvägra sin kropp det som ger bränsle till kroppen och ger ork och lust att göra någonting. Hur kan man gå flera mil och aldrig tycka att man inte går tillräckligt fort. Fort, fortare, fortast.

Jag lärde mig hur man kunde äta och sedan ändå inte gå upp, men inte heller ned. Jag låg över toaletten och kräktes. Kräktes upp skam och skuld. Och mat. Framför allt mat. Det är en så märklig känsla när man har gjort sig själv ”ren”. Det är en känsla av duktighet och kontroll. De dagar som gick då jag inte åt någonting, var också det, en känsla av duktighet och kontroll. Men så kom bakslagen, när jag frossade och äcklade mig, åt och spydde. Åt ännu mer och spydde ännu mer. Tänkte, ”aldrig mer”.  Men självklart blev det en gång till. Aldrig mer aldrig. Känslan av att stiga upp på vågen på morgonen och se vad de röda ilskna siffrorna blinka, upp. Och då hatar man sig själv. Ner, två hekto, och hatar sig själv ännu mer, för att det inte var tillräckligt. Aldrig tillräckligt, hur mycket eller hur lite.

Det var i början av det där förstörande tvåtusentalet som rösterna kom.  Jag skrev om det, för orden har alltid funnits. Jag hittade en gammal novell om det, ”Soldaten och tjänaren”, som beskriver väldigt väl om hur det var och är. Hur utsatt man är och bristen på den där totala kontrollen som jag under så många år hade levt med. Min läkare ville att jag skulle börja med mediciner, men jag trodde att det var meningen att jag skulle vara såhär trasig och att det var jag som skulle må dåligt, för att andra skulle slippa. Vid ett tillfälle frågade min läkare om den tanken, men jag kunde inte förklara den. Jag kunde inte berätta hur det kändes. Hur det var meningen att jag skulle må så jävla dåligt för att någon annan skulle få må bra. Jag kände skuld för att jag var född i ”rätt” land, Sverige och inte i ett land som Etiopien.

Ett annat märkligt fenomen blev att, när jag hörde någonting, typ, något uttryck, tar jag det väldigt bokstavligt. Mamma och jag åkte med flygplan från Turkiet, där vi hade firat min trettioårsdag. En flygvärdinna gick omkring och sträckte sig fram över våra säten, och sa någonting i stil med, ”jag kastar ett koöga” och mamma rättade henne och sa att man säger ”getöga”. Jag såg framför mig hur flygvärdinnan hade spenar och kastade sina ögon under våra säten.

Jag satt hos min läkare vid ett tillfälle och berättade om olika upplevelser som kändes märkliga. Ofta upplever jag allting väldigt starkt. Ångesten är stark, ljuden, då främst rösterna och färgerna blir väldigt starka. Det kändes som om jag var på ett diskotek och alla färger och ljud var höga. Min läkare skrattade och sa att det lät som en LSD-tripp, vilket vi kunde utesluta eftersom jag aldrig har tagit någonting som inte har varit på recept.

När jag skar mig var det inte för att straffa någon. Jag och mamma hade ett föredrag om ”psykisk ohälsa”… Jag beskrev det då som ett sätt att döva ångest och inre smärta. Hur kan man ha så ont inombords så man medvetet gör sig själv illa, med tex, rakblad. Jag tog överdoser och använde maten som ett vapen i min eviga och oändliga kamp. Det känns oändligt och att det aldrig, aldrig blir någon vändning. Ändå, den 28/3-2005 skar jag mig sista gången. Jag är ett levande bevis på att man kan vända det destruktiva till något bättre, finna styrka och mod i det som har varit svart och mörkt. Jag kan säga att jag fortfarande känner sug, ser mina numer, vita ärr på armar och ben och känner hur skönt det skulle vara…. Men nej! Det är inte värt det.

Ätstörningarna är svårare. Det finns en dikt som går något i stil med, ”se du mig växa, se rundare ut, tro inte bara att min ångest är slut” och det är så himla talande. För kilon och rosenröda kinder gör inte att man mår bra inombords och att ångesten inte existerar längre, hur mycket man hatar sig för var tugga man tar, ju fullare magen blir. Paniken över en hetsätningsattack och åter igen, ”aldrig mer”. Gång på gång. Hela tiden. Det är svårt att förklara för den som aldrig har känts så. Tyvärr är det så krasst att man helt enkelt måste äta. Alla måste äta! Underviktig, normal eller överviktig, du måste ha i dig mat, det är kroppens bensin. Jag brukade hata den jämförelsen, att maten är kroppens bensin och att man kan jämföra kroppen med en bil. Det är det som gör Ätstörningen så svår och jävlig, en alkoholist kan sluta dricka, en rökare kan låta sluta röka, men en person med Ätstörningar kan inte sluta äta. Aldrig. För mat måste vi ha. Det är när man har försonats med den tanken som man kan gå vidare. Det är smittsamt med Ätstörningar och även självskadebeteende, en god vän till mig drog parallellen med självskadebeteende och Ätstörningar med vinterkräksjukan. Det sprider sig som en jävla löpeld! Det är lätt att personer utvecklar självskadebeteende på avdelningar, då det finns andra medpatienter med liknande problem. Tyvärr. Jag vet att när jag under en period i mitt sjuka liv, gick på dagverksamhet. Där var det kanske ett tiotal tjejer som gick med liknande problematik. På måndagmorgon när vi kom pratade vi om vad vi hade gjort under helgen. Vet ni vad vi pratade om? Det var inte vad vi hade gjort under festen på lördagkvällen, utan hur många tabletter, hur många ambulansfärder, hur många stygn osv osv. Det är sorgligt. Det är anmärkningsbart hur personalen lät oss hålla på! Många blev sjukare på ett ställe som skulle göra oss friskare.

Många gånger vågar inte jag sova. Även om jag har självmordstankar, är jag samtidigt livrädd för att det skall bli kolsvart och tyst. Jag känner dödsångest som gör att jag kan hålla mig vaken i två dygn. Samtidigt är jag så trött på livet och situationen att jag inte orkar mer, ändå kan jag inte lämna livet. En av mina bästa vänner som jag lärde känna på avdelningen, tog livet av sig. Hans kamp blev för mycket. Jag kan vara arg på honom för att han lämnade mig här själv. Hans mamma skrev ett mail till mig för ett tag sedan, där hon beskrev hans kärlek och hur han vakade över mig. Samtidigt kan jag känna hans fruktansvärda smärta och förstå hur han kunde välja att lämna jordelivet. Jag hoppas att det finns någonting efteråt, men är glad för att jag inte vet. För så länge jag inte vet, vågar jag inte heller avsluta det.

När jag fick min grundsjukdom diagnostiserad blev jag lugn. Lugn i mig själv och mer tillfreds med livet. Det fanns en orsak till att jag mådde så dåligt, jag hade ett namn att sätta på kaoset. Även om jag bestämt hävdar att man inte är sin sjukdom, utan att jag är Johanna som har schizoaffektivt syndrom. Jag kunde läsa mig till kunskap, för att jag tror att det är lättare att möta sin spegelbild och demoner om man vet att det inte är på riktigt, att hallucinationerna inte är verkliga. Det är väl det som är det svåraste. Det är också svårt att hålla motivationen uppe, jag mår bra för att jag äter medicin, så nu behöver jag den inte- inte- jag mår bra och behöver inte medicin. Det var en person som betydde mycket för mig under många år, som kallad detta fenomen för den ”schizofrena spiralen” och att det faktiskt tillhör sjukdomen att tänka så.

Min dåvarande och min nuvarande situation är inte unik. Tråkigt nog, stiger siffrorna hela tiden kring psykisk ohälsa. Jag satt och funderade över mina noveller som är skrivna under åren med just det, psykisk ohälsa och tänkte att jag måste göra någonting med det, hjälpa någon, tala för dem som inte kan tala för sig själva och berätta det som inte går att förklara. Det blev ett föredrag med namnet ”Hungrig och Rädd”, där jag och min mamma pratade i nästan en och en halv timme plus att mina utvalda noveller lästes. Det var mycket positiv respons! Jag gjorde något med mina mörka och jobbiga år, vände det till något bättre och upplyste människor, utsatta, personal och anhöriga om hur svårt det är och att det inte handlar om att rycka upp sig, skaffa sig ett jobb och gå vidare. Hade det var så enkelt skulle alla vara friska, för ingen vill väl vara sjuk? Jag tror att man någon gång i livet, kanske främst när man är i tonåren och massor av saker händer i kroppen, eller om man är gravid. Mycket hormoner i rubbning helt enkelt, medför att man får en sårbarhet. Alla har inte den sårbarheten. Men har man det och man får höra ”fel” saker vid fel tillfälle kan man utveckla olika saker. Jag menar inte att alla som tar ett glad rödvin på fredagarna eller att alla som bantar får Ätstörningar, då hade större delen av Sveriges befolkning haft Ätstörningar, man behöver ha en sårbarhet.

Alla behöver ha drömmar och mål. När man är sjuk vill eller kanske snarare vågar man inte ha drömmar och mål. Alla är olika och kanske ändå, unika. Vi behöver inte plockas in i fack i diagnos som egentligen kanske inte betyder någonting eftersom inte någon är likadana. Bara för att Ruth behöver strikta regler med tider och något att göra varje dag, behöver det kanske vara det rätta för Martin. Alla förtjänar respekt och att bemötas på ett mänskligt sätt, oavsett om du är frisk eller stark.

Jag fixar livet. Det gör du med! Jag vet att du tvivlar just nu. Men det är sant! Du kommer fixa dethär du med. Jag lever ett liv med mediciner och mysiga hundpromenader. Solen, musiken, vännerna och skrivandet. Jag fixar livet!