hej

De säger att det är vackert innan man faller. När man landar är allting bara trasigt och folk försöker plocka ihop, pussla, limma och göra allt vackert, igen. Det är svårt när det inte är lätt. Jag önskar att jag kunde ta mig upp ur den djupa brunnen och låta solen komma in, men det gör så ont att jag inte kan tillåta mig att må bra, en enda jävla stund. För att jag vet, man faller alltid igen.

Det som gör mest ont är att jag kommer ihåg hur det var förr, när jag var ”frisk”, när ingen ångest fanns och hur oskyldig man var när man var åtta. Sjukdomen som grumlar allting och det är svart, överallt. Men jag tror ändå på att det kommer bli bättre, det måste det bli, annars kan jag inte leva. Jag kan inte leva detta livet. Just nu handlar det mest om överlevnad, inte att leva. Jag önskar att jag kunde vara positiv och glad, men nej. Det går inte.

Ibland smyger det sig in lite ljusa dagar och jag lär mig hur man tar tillvara på varje timme som är bra. Ibland måste jag ta mig igenom svarta dagar för att sedan kunna njuta av det som faktiskt är bra ibland.

Jag tror att folk tror att de har fångat upp mig och att allt är bra, att allt kommer bli bra. Då kommer den negativa läkaren, som jag tycker så mycket om, och säger; ”du kommer aldrig bli frisk. Du kommer vara sjukpensionär och kanske kanske blir du bättre, men aldrig frisk”. Jag tror att han har rätt, men jag vill så gärna bevisa motsatsen!

Hej.

Anna och jag på den "vita-kent-konserten" 2003