För mig började det inte när jag blev sjuk, det började när jag gång på gång insjuknade, alla skoven. Jag hade inte vett att bli rädd när jag låstes in på slutenspyskatriska avdelningen. Där fanns det sjuka människor, där fanns det människor som mig.... jag borde ha varit som tjugoåring, rädd och förtvivlad över att hamna på ett sådant ställe, men jag var så väck och sne i hjärnan att jag inte reagerade. Istället proppade de mig full av mediciner, för att jag skulle må bättre och vakna till igen och bli den där sociala och glada Johanna som jag en gång var.
Jag tror inte att någon minns mig från den tiden.
Helvetet började när jag låstes fast i mig själv och jag kom ingenstans. jag stod och trampade vatten hela tiden. Jag åt kanske trettio tabletter om dagen. Men det var inget jag reflekterade över, alla andra gjorde det med.
med åren har det följt många saker. Jag har en funnit en styrka i att jag har tagit mig igenom ett självskadebeteende och en bulimi som höll på att döda mig.
Ätstörningar kan döda, inte bara anorexin, min kropp gick på sparlåga.
Jag balanserade på en tunn lina, jag visste inte om jag skulle ge upp? jag visste inte när kampen skulle vara över....... idag vet jag fortfarande inte om kampen fortsätter imorgon. jag vågar inte leva riktigt.
nu har jag tagit ett avstamp i mitt sjuka jag, genom att ha ett föredrag tillsammans med min mamma om självskadebeteende och mina Ätsörningar, vägen tillbaka och kampen. Inut i är det kaos varje dag. det rusar igenom huvudet. det skriker ibland..... jag vet inte hur jag skall förklara, men alla färger blir så starka, ljuden blir jättehöga och allt är så intensivt. hjälp mig orka igenom detta. ge mig mod och ork. styrka och viljan. jag har inte den just nu.
jag säger inte att jag ger upp imorgon, men ibland känns döden och lugnet lockande.......
så att någon kunde se mig för den jag är.
rädslan för att bli sjuk, igen och igen. gång på gång. det är för mycket att leva med........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar