Kärlek är fint
Han ler mot mig, drar fingrarna genom det linblonda håret. I
bakgrunden hörs teven brusa. Jag tror att det är försent för att det skall
finnas något att titta på. Det var längesedan det var såhär vackert. Kärleken
menar jag. Jag har aldrig känt såhär förut. Jag har varit kär, men inte såhär.
Allting han gör är så fint och gör mig lugn. Hans varsamma händer på min kropp,
stressar inte, utan låter det ta den tid som jag behöver. Han sover nu, hans
stilsamma ansikte ser lent ut och jag vill ta på det.
Hans skratt bubblar i min mage. Gör mig lycklig. Lycklig över
att jag har funnit någonting som gör att jag känner trygghet igen. Jag har
aldrig aldrig känt såhär. Det pirrar i kroppen när vi ses, hans ord betyder mycket och jag tar åt mig av allt, hans
flörtande och mjuka röst vaggar mig långsamt.
Men så kommer den där dagen då det är över. Så plötsligt,
för ett par dagar sedan låg i vi i varandras famn och solkatterna lekte i hans
ansikte. Vi delade täcke och åt på samma pizza. Jag undrar vad jag har gjort för
fel, men han säger att ”det är han”. De säger alltid så. Killar. Jag saknar
närheten länge. Saknar att ha någon att dela allting med. Det är tomt. Länge.
Vi ses då och då, han kör förbi mig med bilen, tutar och
vinkar glatt. Hur kan han vara så glad? Varför är han inte ledsen som jag? Mamma
frågar vad jag tänker på när jag sitter och stirrar rakt framför mig och jag
svarar att det är ”han”. Jag tror aldrig att jag har varit så kär. Nu vet jag
att det gör ont. Jag vet att det är en långsam plågsam väg tillbaka när man
blir ensam igen, jag vet att det inte ligger någon bredvid mig när jag vaknar
på morgonen, någon som pussar mig god natt och någon som kramar om mig hårt
hårt.
Man vänjer sig vid ensamheten, man vänjer sig vid att äta
middag ensam, laga den själv och inte ha någon som skickar fina små sms. Det är
det som betyder så oerhört mycket, det man tar förgivet. Nu finns han inte där
längre… tomt helt enkelt.
Nu är den där mörka verkligheten tillbaka. Ensamheten.
Vaknar upp på morgonen och vill bara ligga kvar i sängen, aldrig gå upp. Det
finns ingen anledning helt enkelt. Kärleken var vacker, det var fint att ha
någon som är där.
Trasigheten och hopplösheten när jag är den enda som finns
kvar. Det var vackert. Verkligheten. Och även om jag tänker ibland att jag inte
borde ha tillåtit mig att bli kär, vill jag inte lämna tillbaka någonting som
vi hade ihop. Jag vill inte glömma, jag kommer tillbaka. För kärlek är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar