Döden är inte bättre. Kämpa och du kommer överleva. Det kanske
inte är något att eftersträva, för att bara överleva i femtio år är inte att
leva. De säger att jag är unik, men ändå inte. För det finns många många
människor, killar och tjejer. Ja. Du vet, många mår dåligt i dagens samhälle.
Det är tabu med psykisk ohälsa, men ändå viskas det om det i gränderna. Man
lyssnar efter pulsen, hör du? Man lyssnar efter rösterna och tittar i hörnen.
Hallucinationer.
Jag säger saker som jag inte ens tror på själv. Tvivlar på mina ord, på det jag säger. Stycken som sätts samman och bildar en text, men jag tvivlar alltid och vet att det enda jag gör, är att finna tröst i det skrivna ordet. Det jag har upplevt, det jag har sett, det jag har hört. Jag vet att jag inte är ensam, för avdelningen är överbelagd och vi sover tre på salen. Jag ligger på ”extra sängen”.
När en plats blir ledig flyttas jag till en permanent plats. Har jag tur får jag eget rum, men oftast ligger jag vaken om nätterna och hör min rumskompis snarka. Men det vaggar mig till sömn, jag somnar ändå. Sängarna är hårda. Täcket är tunt. Jag önskar att någon tog i mig, då skulle jag veta att jag är äkta och hel.
Jag är trasig och fruktansvärt falsk. Sätter mig i duschen, för att det är mer bekvämt än att stå. Jag har ingen kraft i benen längre. Kroppen ger upp långsamt. Långsamt håller jag på att förgöra mig, jag vet inte om det är vad jag vill eller om det är min sneda hjärna som håller på att ta över helt.
När jag lärde känna min hjärna var den redan sned. Kanske var det därför jag kom i kontakt med den. Jag tvivlade aldrig när den försökte inbilla mig saker. Soldaten och tjänaren fanns nära hela tiden. Jag kunde skilja på dem och visste att jag inte borde ha lyssnat på dem. Röster. Syner och sönderskurna ben och armar. Jag skämdes och ville inte att någon skulle se eller förstå. För vad skulle folk tycka om mig då?
Det känns som om allt bara har gått i repris sedan 2003. Det var då allting blev kaos, jag blev inlagd och drogades för att hålla det inre i schack. Jag hade aldrig tagit mediciner innan, inte en enda Alvedon. Nu skulle jag äta nästan 25 tabletter om dagen och allt jag kände var biverkningar. Med tiden skulle jag bli rätt van av stora mängder lugnande och antipsykotiskt. Jag gick i ständig dimma. Somnade stående och föll in i någon slags fosterställning och skrek. Tyst.
Varje gång jag kommer in på avdelningen. Avdelning 67, pyskosavdelningen, är det alltid någon där som jag har träffat förut, ofta är vi flera som har stått och trampat i kaffekön eller spelat chicago ihop. Ibland tar det ett tag innan man kan placera in en person vid ett namn. Många gånger har mitt inre varit grumligt och det gör att jag ibland bara känner igen ett ansikte utan namn.
Man går in genom en låst dörr, nycklarna rasslar när någon kommer in eller ut. Det är ingen som släpps ut utan noga koll… inte ens besökarna. Jag kan stå och titta ut genom den där dörren i flera timmar, utan att det händer någonting. Jag vet att den är låst, men jag måste ändå känna på handtaget. Kanske, denna gången kanske det går att öppna den. Men icke.
Varje gång väskan packas och man vinkar ”hejdå”, tänker man, hit vill jag aldrig mer. Men ändå finner jag mig själv sittandes här och hamrar händerna mot huvudet nästa gång. Jag lovar mig själv att jag aldrig skall sluta med mina mediciner, för se hur det gick. ”Vad var det jag sa”-frasen känns uttjatad. Finna sig själv igen, trasig och utan värdighet, men jag har klistrats och tejpats ihop, denna gången också.
Jag säger saker som jag inte ens tror på själv. Tvivlar på mina ord, på det jag säger. Stycken som sätts samman och bildar en text, men jag tvivlar alltid och vet att det enda jag gör, är att finna tröst i det skrivna ordet. Det jag har upplevt, det jag har sett, det jag har hört. Jag vet att jag inte är ensam, för avdelningen är överbelagd och vi sover tre på salen. Jag ligger på ”extra sängen”.
När en plats blir ledig flyttas jag till en permanent plats. Har jag tur får jag eget rum, men oftast ligger jag vaken om nätterna och hör min rumskompis snarka. Men det vaggar mig till sömn, jag somnar ändå. Sängarna är hårda. Täcket är tunt. Jag önskar att någon tog i mig, då skulle jag veta att jag är äkta och hel.
Jag är trasig och fruktansvärt falsk. Sätter mig i duschen, för att det är mer bekvämt än att stå. Jag har ingen kraft i benen längre. Kroppen ger upp långsamt. Långsamt håller jag på att förgöra mig, jag vet inte om det är vad jag vill eller om det är min sneda hjärna som håller på att ta över helt.
När jag lärde känna min hjärna var den redan sned. Kanske var det därför jag kom i kontakt med den. Jag tvivlade aldrig när den försökte inbilla mig saker. Soldaten och tjänaren fanns nära hela tiden. Jag kunde skilja på dem och visste att jag inte borde ha lyssnat på dem. Röster. Syner och sönderskurna ben och armar. Jag skämdes och ville inte att någon skulle se eller förstå. För vad skulle folk tycka om mig då?
Det känns som om allt bara har gått i repris sedan 2003. Det var då allting blev kaos, jag blev inlagd och drogades för att hålla det inre i schack. Jag hade aldrig tagit mediciner innan, inte en enda Alvedon. Nu skulle jag äta nästan 25 tabletter om dagen och allt jag kände var biverkningar. Med tiden skulle jag bli rätt van av stora mängder lugnande och antipsykotiskt. Jag gick i ständig dimma. Somnade stående och föll in i någon slags fosterställning och skrek. Tyst.
Varje gång jag kommer in på avdelningen. Avdelning 67, pyskosavdelningen, är det alltid någon där som jag har träffat förut, ofta är vi flera som har stått och trampat i kaffekön eller spelat chicago ihop. Ibland tar det ett tag innan man kan placera in en person vid ett namn. Många gånger har mitt inre varit grumligt och det gör att jag ibland bara känner igen ett ansikte utan namn.
Man går in genom en låst dörr, nycklarna rasslar när någon kommer in eller ut. Det är ingen som släpps ut utan noga koll… inte ens besökarna. Jag kan stå och titta ut genom den där dörren i flera timmar, utan att det händer någonting. Jag vet att den är låst, men jag måste ändå känna på handtaget. Kanske, denna gången kanske det går att öppna den. Men icke.
Varje gång väskan packas och man vinkar ”hejdå”, tänker man, hit vill jag aldrig mer. Men ändå finner jag mig själv sittandes här och hamrar händerna mot huvudet nästa gång. Jag lovar mig själv att jag aldrig skall sluta med mina mediciner, för se hur det gick. ”Vad var det jag sa”-frasen känns uttjatad. Finna sig själv igen, trasig och utan värdighet, men jag har klistrats och tejpats ihop, denna gången också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar