sluta älta

Jag är trött på tårar. Jag är trött på att ha ont. I själen, bara mörkt och vetskapen om att jag inte kommer bli som jag var förut. Jag har missat hela min tonårstid, jag får inte igen den. Jag önskar att någon hade sett. Det är därför jag nu går ut med min berättelse. Utan för nätet, den trygga identitet som det har blivit att skriva och vara den jag är. Människor som bor här i Mellerud har hört rykten! De tror massor, men nu skall jag berätta och hoppas att mina mörka år blir till något bra och kanske kan rädda någon som håller på att falla, att rädda någon från att bli helt söndertrasad och ångestfylld.

Jag vet att någon skrattar när de läser dethär! För jag skriver väldigt öppet, men utåt sett, har jag fortfarande den där jävla masken! Det finns mycket jag inte har berättat, för någon! inte ens Peter eller mamma och pappa, eller dr Per. Det finns hemligheter som ingen har tagit del av. Hatar mig själv så för det, för det känns som om jag har satt ihop en person som inte är äkta. Vill ni veta? Vill ni försöka förstå och hjälpa? Eller är det något man bara säger för att det låter bra?

Vill slå huvudet i väggen, skrika. Peter frågade varför jag inte gjorde det? Varför rinner det bara tårar när jag är ensam? Varför fastnar skriken i kudden eller stannar innanför dörrarna i lägenheten. Kramar så hårt kring handleder och viskar, det blir bra, ångesten går över, paniken försvinner, just nu låter det i huvudet, men det går över. Det blir bra!!! Men då känns det som om jag ljuger för mig själv. Hur kan jag lura mig själv så???? Jag hade varit död i dag om det hade varit vad jag ville. Men jag valde att stanna här på jorden, men längtar upp/ner/nagijala.... till alla. Till farmor och farfar, till Guja och Toker. Till Helena..... ni var vackra på jorden, jag har sett hur ni har förvandlats, från att ha haft så mycker smärta och lida så fruktansvärt... nu har ni inte ont mer. det är vad som skänker kraft att tänka på att de har det bra nu.

Det är mörkt ute. Mörkt inne. Sluta älta!!!

ont.

aj. det gör ont inuti.

älsklingar

BLÄ. är usel i kroppen och psyket hänger inte med. Känns som om jag har stått på huvudet! Det är stökigt här. Har haft boendestöd och varit i skogen i flera timmar under fm-em. Monica och Morten har förgyllt min dag:)

Funderar på att ta panodil och snart gå med hundarna. Krypa i säng och imorgon skall Dexter vara hos veterinären vid elva. Fått igång Handin iaf. På fredag åker jag till göteborg, skall bli skönt att komma bort.

Nu skall jag kramas med de små lurviga yrvädren<3

vad skall jag säga till de som lyssnar på mig i mars?

Första advent!!! Älskar det, men vädret är uselt. Höll på att blåsa bort, att inte hundarna lyfte var ett under. Var är snön?!?!?!? Säger som Mia, "hörru Pohlman, var är snön?" Men det är väl för att han har gått i pension? Den där nya grabben på fyran, vet nog inte hur man kramar en snöboll;)

Jösses. tror att taket lyfter. Vi hade tänkt att gå ut i skogen sen, men det blir nog inget av det. Tror att vi får hålla oss på säker mark.

Sov länge. Jag är så trött. Konstig i skallen. Känns som om den var full av bomull. Det är trångt. Har det senaste fått kontakt med flera med samma diagnos. Känns så skönt att kunna säga saker som annars får folk att höja på ögonbrynen och hummma lite. Men dessa tjejer förstår mina texter, känner igen sig(tyvärr). ÄS-noveller och självskadebeteende-noveller är jag inte så förvånad drar till sig uppmärksamhet.

Blev både ledsen och arg förut, när jag läser om vänner som blir inlåsta med tjugo andra med samma problematik. Och tro mig, ÄS och självskadebeteende är smittsamt. På "min" avdelning är alla ofta väldigt sjuka, inbundna. Men deras röster triggar inte mig, och mina röster triggar inte dem. Vi pratar sällan/aldrig om röster. Klart att det bor ångest i väggarna även här och naturligtvis(!) går det sönder glas här. Men att sätta personer med andra destruktiva tjejer i samma ålder, så lovar jag, att det pratas om skärsår och antal överdoser. Är jag orättvis? Kanske....

Jag skall hålla en föreläsning i mars. Jag måste tänka ordentligt för att säga saker som triggar. Typ hur många kilon. Hur många skärsår, trycka på att den sanna smärtan, den förbannade smärtan, ändå hos alla, med den problematiken sitter djupt inuti.

Har ni något tips vad jag inte skall glömma att säga??????

lilla kråkan

Jag klarade inte begravningen! Jag FIXADE INTE att gå på en god väns begravning. Det känns som om världen har stämplat "MISSLYCKAD" i pannan. Jag grät hela natten mellan torsdag och fredag. Var halvt medvetslös när Boendestödet var här. Gick och la mig igen direkt, hade inga hundar hemma. RIngde mamma och sa, jag fixar det inte.
Pratade med Peter idag och han sa att det nog trots allt var ett moget beslut. Han sa att han gärna kommer på föreläsningen, det är ju först i mars så han hinner ju planera.

Det gör ont inuit. Känns så meningslöst att skriva detta. Patetiskt. Men så är det. Dexter mår inte 100 heller. Han skall sövas på tisdag och jag hoppas att han mår ok tills dess. Orolig för honom.

Den novellen jag skrev för ett par dagar sedan har verkligen känts som ett strippande av lager. Lager av hud och försvar. Men det är det närmaste en förklaring vad som pågår inuti. Jag tror inte att jag skulle kunna förklara på något annat sätt?! Jag känner hur medicinen försvinner ur kroppen. jag vill vara hemma. jag vill inte vara ensam. jag vill inte må såhär.

Det lyser adventsljusstakar i fönstren. Jag åker till Göteborg på fredag. Min fantastiska kusin kommer med sin familj. Och jag och Mimmi ska åka "fafa-bilarna"=) Det är lycka. Lilla kråkan.

jag vill veta.....

Jag kommer alltid att sakna dig
Jag kommer aldrig glömma dig

Jag ser ditt ansikte
jag hör din röst
jag känner dina fingrar,
snudda min kind

säga,
jag älskar dig, knas
hur kunde jag tro?
varför övergav du mig,
varför finns du inte kvar

kanske dyker du upp någon dag
ha världens bästa ursäkt
och säger det där som jag vill höra

att du har saknat mig
att du har tänkt på mig
som jag har tänkt på dig
som jag har saknat dig

utanför är det mörkt,
jag undrar om du har någonstans att bo?
om du har varma kläder så du inte fryser
att du har ett tak över huvudet

jag vill inte bli uppringd och att någon säger att du är död
men jag vill veta!

Soldaten och tjänaren

Inuti mitt bröst har de byggt ett slott utan fönster. Tjänaren sitter i källan och därinne hörs bara hans röst som en viskning. Det är tjänaren som säger de fina sakerna. Det är han som viskar som en liten mus när jag inte riktigt vet hur jag skall hantera verkligheten. Men han kommer alltid vara fast där nere i källaren eftersom slottet är igenmurat.

Soldaten bor längst upp i tornet. Inte heller där finns det några fönstret, men det är ett ständigt eko och det är soldaten som skriker och är arg. Det är den elaka rösten. Det är som om de hade byggt en pelare i min hjärna där deras viskningar, ord och skrik ekar ut i huvudet och jag håller om mig själv, så intensivt och skakar. Håll mig, vill jag skrika. Ta i mig, så jag känner mig verklig igen.

Soldaten och tjänaren dök upp i mig och bildade de två rösterna som var mest markerande. De bildade en cirkel. Ibland kommer det andra röster som jag inte känner igen. Ibland funderar jag om det är jag som har skapat dessa och att de därför bara är mina tankar. Men hör man manliga ”tankar” om man är kvinna?

En kväll när jag var ute och gick med hundarna i mörkret så trädde det fram en gestalt. Först trodde jag att det var en annan människa eller att det var en skugga av någonting. Men det var det inte. Han stod ungefär en meter bort och sa med skrovlig röst, att jag skulle röra vid honom. Jag ville vara rationell och tänka att han inte fanns, men han sa hela tiden som ett mantra att jag skulle röra vid honom. Min friska del, den riktiga Johanna, tänkte att man inte kan röra och eller känna något som inte finns. Men samtidigt var jag så övertygad, jag minns inte hur det slutade. Var det soldaten? Hade jag mött honom i hans mänskliga förklädnad?

Jag vet att soldaten och tjänaren kommer med mig när jag byter den miljö jag är i. En gång när jag var på sjukhuset, fanns de i min garderob. Där fanns det inte heller några fönster. Men det kändes ändå som om soldaten satt i sitt torn, mitt i huvudet på mig och skrek ut diverse saker.

Tjänaren är sammetslen. Jag vill ta i honom. Han viskar så fina saker. Det är han som ger mig kärleken, men även rädslan att verkligen våga älska någon. När man berättar som det är. När man säger att man är sjuk. Psykiskt sjuk. Att man är nästan som de där galningarna som fanns på Beckomberga under 1900-talet. Sådana som tillbringade hela sitt liv inlåsta. Det skrämmer folk, tror sjutton det, att de inte vågar.
Men tjänaren är snäll.

Ett ensamt liv. Men ändå så rikt. Jag är hungrig och rädd. För livet. Gång på gång. När skall det ta slut? Kommer jag bli frisk? Kommer jag leva mitt liv såhär? Vill jag leva då? De djupaste såren sitter inte utanpå, utan samlade tillsammans med alla fina minnen, jobbiga minnen, som jag vill komma ihåg, men ändå glömma. Dumma jävla pendeltåg som är så hårda, dumma jag, som mjuk trots soldaten och tjänaren, och FAN TA ER som frågar gång på gång hur jag mår, men inte vill höra svaret!

Begravning

Imorgon är det Helenas begravning. Skär i hjärtat och tårarna rinner redan. Hon hade skrivit ner precis som hon ville ha det och det känns som om det kommer bli vackert, men otroligt sorglig. Har beställt handbukett och var hos Elisabeth och Kjell och lämnade pengar, vi har satt in pengar på cancerfonden.

Jag har idéer om vad jag skall skriva om. "Den inmurade soldaten". Kan bli bra om jag bara sätter mig och gör DET!

Pysslat här hemma. Fick ett ryck igår och skurade badrummt. Lagade mat åt mamma och pappa idag, kantarell och västerbottenost-risotto. De var nöjda och jag är nöjd.

Det närmar sig jul. All mat!!!!!

början till slutet?

Jag har varit hos världens bästa doktor Per idag. Samtalet lämnade mig kvar ovissheten och domen. Jag vet inte hur det kommer att bli i framtiden, kanske är det bra. Annars hade jag nog inte orkat med all ovisshet och olika beslut som tas över mitt huvud. GUD, jag klarar inte att både Per och Peter försvinner.... Jag gör inte det, det är mitt skyddsnät, det som hjälper mig och drar upp mig över ytan. Jag kommer inte fixa detta helt själv och jag är inte själv. jag är inte själv...

Jag vet inte hur rätt det var att fatta beslutet om att sluta hos S och börja hos Birgitta egentligen... Hon har ingen som helst kontakt med psykiatrin och för ingen journal som Per eller Peter kan läsa. Var det rätt beslut? I journalen står det skrivit att jag har sagt upp min vård inom öppenpsyk. Jag vet inte ens om jag har kvar min leponex-sköterska eller lithium-sköterska. Vem tar ansvar för det?

Järndepåerna har börjat rasa igen. Vilket ingen kan finna någon egentligen orsak till. Jag beslöt mig att inte röra i medicinerna, jag är tillräckligt svårmotiverad som det är just nu. Att ändra och tro att det skall funka när jag sitter med de där jävla apodos-påsarna och lägger äckliga äckliga tabletter in i munnen och inse att de faktiskt hjälper mig?! Varför skall det vara såhär?

Vi pratade omkring boken, vi pratade om Morten(som jag fortfarande är såååå förälskad i). Vi pratade begravning.

Stannade på MAX innan vi åkte hem, Charlott körde mig ner till Trollhättan.

Är detta början på slutet?

Rädd och hungrig

Jag hade frivilligt åkt in till psykakuten den sena kvällen i slutet av september. Blev sittandes med en filt kring kroppen och skällve av ångest och tårar. Paniken var nära och i journalen står det, ”lätt till tårar”. Denna gången, dessa nästan fem veckor långa ”avbrott från verkligheten”, skulle jag tvingas inför val och känt mig både kränkt och rädd.
Jag kom till avdelningen sent på kvällen. Leddes in på ett enkelrum. Ett rum med fönstret inåt och det enda jag såg var en tegelvägg, en gul tegelvägg, som hade fönster mittemot mig. Jag kröp ner i sängen under en filt och somnade med tårarana rinnandes nedför kinderna och ångesten bankade innanför pannbenet. Sås småningom kom en sköterska in och knackade på dörren. Småpratade och gav mig en xanor som jag lydigt svalde. Tänkte att det kanske blir bättre, tänkte, imorgon blir allt bra.

Den äckliga känslan om att känna sig så skyldig till att jag var här, att jag var tvungen att må dåligt för att någon skulle må bra. Samtidigt som jag kände att jag tog upp en plats, när någon annabehövde den mer än jag. Jag har alltid blivit förlöjligad för detta, men skallen var full av förebråelser inför det jag ständigt ställdes inför. Alla beslut som skulle tas var ett helvete. Ständigt ambivalent.

Det var oroligt på avdelningen när jag åkte på perm över natten. En ny patient, som jag aldrig hade mött förut, var mycket stökig och det var skönt att komma iväg och ut från avdelningen lite. När jag senare kom tillbaka började helvetet.

När jag tänker tillbaka på denna perioden och på patenten, vill jag inte lägga någon skuld på henne, eftersom hon var så sjuk. Men jag berättar ändå vad som hände. Jag och ett par andra patienter satt och tittade på film. Patienten ifråga kom rakt fram till mig och med en distans på fem centimeter sa hon, ”Jag skall slå ut framtänderna på dig”. Jag blev jätterädd, vilket var precis den reaktionen hon ville ha. Hon visste att jag var rädd och hon utnyttjade det till max.

Hot och nyp och diverse ordkasteri. Jag låg i sängen och vågade inte gå ut. Jag fick maten serverad på rummet och någon personal gick med mig. Men efter ett tag tyckte de att det var löjligt av mig att vara så rädd, och släppte taget kring mig, min trygghet. Jag grät mycket.
Tre dagar innan jag skulle bli utskriven såg jag att hennes beteende ändrades. Hon pratade med mig, men jag vågade aldrig inleda någon konsversation med henne. Innan jag åkte hem fick jag en kram, men hon bar aldrig om ursäkt. Och hon minns, hon kom ihåg exakt vad som hade hänt.

Den tillfälliga personalen, som fanns på avdelningen när de permanenta vårdarna var på utbildningsdagar, fick en tillsägelse för att de aldrig hade tagit isär oss när hon stod över mig och skrek och slog mot mig. Inget mer. Jag förväntade mig aldrig något annat, men ville så gärna ha min upprättelse. Det var en fruktansvärd och oträck upplevelse. Man skall som patient känna sig trygg och om det finns femton personer som vårdas på en avdelning och en av dem är våldsam, är det min starka åsikt att det är DEN ENDA personen som skall få extra och kanske ständigt vak för att inte skada någon annan. Vilket inte skedde vid detta vårdtillfället.

grattis

Smärtan ger inte med sig. Knaprar panodil och ligger och sover mesta delen av tiden. Fej kom igårkväll, sent blev det och jag kan inte ens minnas att hon väckte mig, att pappa ringde. Sov till två. Herregud. Men jag behövde nog det. Orkar nog inte med att åka till klubben, det gör för ont, får ägna helgen åt hundträning, både lördag och söndag.

Nervös inför läkarbesöket på fredag. Vad jag skall säga, hur mycket jag skall säga.... Fattar inte varför jag är nervös alls, jag känner ju doktor P jätteväl och han känner mig.

Peter jobbar ikväll, skall ringa honom sen. Massa ångest, vill inte ta något. morgonen blir så jobbig.

Sitter hos mamma och pappa nu. Jag är så glad att jag har dem. Den sista tiden har det gjort sig påmint om att de inte kommer leva för alltid, vem skall finnas här då? Jag kan ju inte förvänta mig att Jonas tar emot mig varje dag. Jag MÅSTE träffa någon!

Fej hade förlovat sig oxå. Kul kul. GRATTIS!

fråga

Undrar hur många tofflor jag har slitit ut när jag har gått längs korridorerna på avdelning 67? Undrar hur många skrik den där kudden i sängen har tagit emot och hur många gånger jag gråtit i någon vänlig skötare/skk famn. Jag har insett att avdelningen inte är mitt hem, inte ens mitt andra hem längre som det var ett tag. Jag är inlagd max TRE gånger de senaste tre åren!!! det är en framgång och jag är stolt över det!

Funderar mycket över hur ens sjukdom blir ens identitet? Hur man vågar släppa taget kring den kvävande handen kring halsen? Det är en fråga till er, kära läsare, besvara den frågan!!!

trist

Ont i hela kroppen, ångest som krälar inuti. Jag har en tid av 20% som är bra på en dag, resterande 80% är ångest och panik som finns under huden. Sitter hos mamma och pappa, vill inte vara ensam, sover bort all vaken tid. Sover så mycket att jag blir tröttare och tröttare och sover även på nätterna.

Fej kommer idag. Skall bli mys.

På fredag är det läkartid i Trollhättan hos Dr Per. Skall säga att jag inte vill sänka dosen av clozapine mer nu, eftersom jag mår relativt bra på denna kombinationen. Hoppas att han köper detta, man vet ju aldrig. När jag träffade honom sist, slutade det med att jag satt och grät och skrek till honom, det slutade med att jag gick ut ur rondrummet med tårarna rinnande. Jag gick till mitt rum och skrek. Jag orkade inte kämpa mer just då. Anna satt med mig en stund, sen kom Peter och tröstade mig, gav mig xanor. Tårarna bara rann. Jag skriker när jag får sådan ångest. Jag vet inte om det hörs ut i korridoren och det gemensamma utrymmet. Tårarna trillade lätt just då.

Peter fyller 50 år den 7/12. Har fixat present som jag tror att han gillar. I år blir det mer än strumpor, haha.

Nu strejkar ryggen, skall ta lite panodil och dricka lite te. Måste ringa Fej och höra vad hon vill ha och äta. Detta var ett otroligt tråkigt inlägg, men det behövs ibland också.

ont

Ryggen gör satans ont. Bäddar ner mig med en värmekudde och lite tabletter i magen. Borde vara på klubben i morgon vid sju(senast) men känner att varken kroppen eller psyket räcker till. Börjar ladda för begravningen, kommer jag att fixa det?
Peter tyckte inte att jag skulle utsätta mig för det, men hon var ju min vän?

Har varit och tränat idag, kanske inte helt smart att sitta på en kall bänk när jag troligen har en urinvägsinfektion!? funderar på att ringa någon och be om råd, för mamma tror att det är träningsvärk! jag vet hur träningsvärk är och det är INTE träningsvärk. Skall i alla fall ringa Vårdcentralen på måndag morgon och be att de kollar upp det.

Vi har varit hos grannarna på middag, jag gick hem tidigare. De har en ny hund som Dexter och Oskar har fått leka med idag:) lyckliga hundar, och är de lyckliga, är jag lycklig.

god natt cypervärlden. ta hand om varann!

11-11-11

11-11-11

Vad innebär det?

hellre ont i ryggen än själen

Det är konstigt hur kroppen reagerar på psykiskt illamående, har tagit xanor som andra knaprar godis, gråtit världshav över saker jag inte kan förändra. Jag tänker på dig Helena. Sov gott.

Jag har ont i ryggen och huvudet, tagit panodil, men det har inte hjälpt mot ryggen ännu. funderar på att ta en dusch. Sitter hos mamma och pappa, vilket är skönt när man mår dåligt, både psykiskt och fysiskt skräp.

21e november har jag möte med Lars och Glenn. Är så nyfiken vart det tar vägen.

Det funkar hos Birgitta. I måndags pratade vi länge om hur det var när sjukdomen kom från första början. Hade man kunnat göra något då, som hade förändrat dessa sista åtta åren, som har bestått av sjukhusvistelser och massor av mediciner.

Tack Gode Gud för att jag har familjen, vännerna och hundarna. Jag hade inte gått upp ur sängen utan dem. Det är tungt, men jag håller käften. Det fysiska är lättare att förklara för folk som inte begriper.

Hoppas att vi snart kan anordna kvällen om psykisk ohälsa och få igång en debatt, åtminstone här i fyrbodal.

Nu lägger jag mig en stund igen. Det gör ont. i ryggen:) men hellre det än själen.

Mår bra

Just nu leker livet. jag tror att det har med att göra att jag har något att göra hela tiden. Jag tänker helt inte på att jag mår dåligt, stannar inte upp och känner efter om jag har ångest. Jag tar en promenad istället eller något annat....

Har varit på en jätteintressant föreläsning med Eva Bodfäldt. Handlade om on/off knappar på våra hundar. Det finns mer att läsa på min hundblogg eftersom ämnet hör mer hemma där,

Nu skall jag snart ut i skogen och traska. puss på er och var rädda om varann....