Varför, vad har jag gjort?
Om jag hade ett val, skulle jag ta det. Jag skulle greppa halmstråt som gavs mig. Jag skulle torka tårar, jag skulle torka blod. Jag skulle göra allt ogjort. Allt på riktigt igen och valt rätt väg. Jag skulle inte vara tvärt emot. jag skulle inte tro att jag inte klarar det, för jag gör det. Om jag bara hade haft någon där som hade sett mitt djupaste inre. För det har ingen gjort.
Tro inte att ni, mina vänner nu och även för många år sedan, tro inte att jag inte uppskattar/de er, för det gör jag. Jag kommer alltid ÄLSKA er, för er ovillkorliga kärlek och envisa stöd när jag bara ville ge upp....
Tack alla. Men när tar det slut?
2 kommentarer:
Vet du vad gumman? Jag tycker att det verkar som att du bearbetar alla år inom psykiatrin, allt bemötande - bra och mindre bra - alla minnen, tankar, möten, känslor som varit. Och det GÖR ont, det måste det göra.
Det är ju det som är det konstiga med "vården". Först är det smärtsamma saker som tar en dit, sen möter man på ännu mer att bearbeta INOM vården.
Det viktiga är bara att inte fastna i det för länge. Man MÅSTE få sörja det som varit, annars kommer man ju inte längre än till dåtiden...
Puss och kram min ängel
Jag säger som Zara, du måste ha tid att "gråta ut" allt som varit liksom, det är tid som gått förlorad, men ändå inte för du har också fått mer vetskap om dig själv och hur du är och fungerar som person.
Du kanske är på väg att äntligen frigöra dig för att skapa ditt liv så som du vill ha det, med plugg, jobb el. det just DU vill ha utan någon som säger till dig hur det ska vara. Hundarna är ju ett jättebra sätt att ta sig vidare. Jag blev ju "utdömd" av en viss Mr. R som du vet vem det är men jag motbevisade honom och alla andra som inte trodde på mig, och jag vet att du också kan det med. Du kan så mycket mera än du tror, det gäller bara att våga ta stegen och inte fastna i vare sig diagnoser el. det som varit.
Kramar Mia
Skicka en kommentar