Vågade skulle jag sträcka mig efter era händer som ni räcker ut. Jag skulle hålla hårt, hårt om livet. Det är så skört. Som om himlen skulle ramla ner eller om marken skulle sluka mig. Men varje dag finns det där och stör och bråkar med huvudet. Plocka i sär, sätt ihop och laga det som är trasigt. För jag kan inte själv. Jag orkar inte.
Jag hatar att du är så långt borta. Jag hatar att det bara är du. Bara du som har lösningen. Och att jag är på botten av havet när du stoppade huvudet under vattenbrynet. Jag vände om, gick åt andra hållet. Men som jag skrev förut, jag har berättat min hemlighet, för er bloggläsare och för Peter. Men det är bara att skrapa på ytan. Det finns så mycket där under som är orört och som ingen har nyckeln till.
Jag sparar vissa hemligheter och sanningar tills det är dags.
Skickade iväg ett mail till Per. Får se om jag får något svar.... Solen skiner, men inuti gråter jag. Men ingen vet. Men du, tar du emot mig om jag faller i dina armar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar