Minns inte....

Jag minns inte hur det var första tiden jag var inlagd, eller tiden innan jag blev inlagd. Jag vet att det var fullt av ångest, skräck. Röster och spyor och svält. Jag kom till avdelningen, avd 67 när den hade öppnat efter semestern...

Jag träffade Peter för första gången. Jag hade sällskap av min kompis Fia. Han sträckte fram handen, "Peter, sjuksköterska". Det förklarades att han skulle vara en av två KP.

Jag vet att jag tackade nej till middagen, det resulterade att Peter kom in på mitt rum(nummer 4) och frågade om jag hade ätstörningar, mumlade något till svar. Det var början av vårt största gräl under alla år sedan augusti 2003 fram tills nu.

Jag åt inte, jag drack inte, jag tog inga mediciner... Låg i sängen och här är allt suddigt. Jag vet att det var många läkare där, det var mycket prover för kroppen höll på att säga stopp. Näringsdrycker gavs, jag prövade att dricka en halv sen vägrade jag. Mjölken smakade socker. Maten var förgiftad. ALLT VAR BARA KAOS.

Jag vet inte vad som hände sedan..... det var mycket panik, ångest och tårar.

Fram tills idag har allt fortsatt.

Ni skall veta att jag inte har valt att leva i denna leponexdimman själv. Hjärnan känns inkapslad i bomull. Fan, det går inte att landa. Jag kan inte välja själv, jag får inte välja själv. Ge upp?

Senaste inläggningen var i februari.....