Livet

"Jag är en ledsen människa
men jag är glad att jag lever."
Bodil Malmsten

Livet. Vad är det? Jag vet att allt blev annorlunda när jag var 19 år. På något konstigt vis hade jag levt med gnagande ångest sen jag var jag 12 år. Men vad var ångest?

Jag vet hur Joakim och Henrik tjatade på mig att jag skulle prata, skolsköterskan, jag tror att hon hette Lena. Jag har bara ett ansikte framför mig och jag hörde aldrig att hon pratade. Jag såg munnen röra sig, men jag hörde ingenting. Hur?

Hur jag kom till Öppenpsyk i Åmål den där dagen är ett stort ?, men jag vet att jag och Agneta satt i baksätet och att "Lena", what ever her name was? De ville köra mig till NÄL, de ville låsa in mig på en slutenvårdsavdelning för vuxna, jag var bara ett barn. Jag skulle visserligen fylla 19, men det var stort och så envist skrämmande.

Åren gick. Ultimatum hot och bedjande från min läkare Per. Men så log jag det där leendet som får hela världen att försvinna (citat Åsa) och han gav efter för det. Jag önskar att han hade gjort något tidigare, men det finns kanske en mening med det oxå.

Minns så väl dagen då Per ringde efter sin semester. Han ville att jag skulle åka ner till avdelning 67 med en gång. Hörselgångarna var sprängfulla av allt det sjuka. Jag åkte ner dagen efter.... Efter det har det blivit x antal sjukhusvistelser i olika långa perioder.

Avdelning 67 med Conny i spetsen, Dr Per och framförallt Peter har räddat mitt liv. Jag hade varit död idag om det inte vore för dom. Det låter patetiskt när jag läser det jag skriver, men så var det verkligen. Så många smörgåsar jag har knaprat på, hur många zeldoxkapslar det låg på bordet. Fyra blå kapslar som var så giftiga. Jag såg inte sjukdomen som ett hot, det som var ett hot var "dom", tills allt vände och jag såg att allt det som de hade tvingat mig till verkligen gjorde skillnad.

Det är först nu och kanske två år tillbaka som det har hänt någonting. Jag tog ett aktivt val att äta mina mediciner och inte sluta. Jag insåg hur det var att vara sjuk, att vara utan mediciner och allt som det innebar.

Den bortskurna huden är fortfarande bortskuren, vikten jag la på mig efter jag började med "räddningen", och den räddningen är Leponex. Jag är alltid trött och orkeslös. Men jag mår relativt bra. Det går upp och ner hela tiden. Men jag är inte rädd för att be om hjälp längre!

Jag har en psyklog, Stina. Jag har en läkare som jag har haft i tio år nu, Per. Jag har en KP på avdelningen som ALLTID stöttar och finns där, Peter. Jag har 67an. Jag har ett liv?

Tanken dock på att Per har sagt att prognosen är dålig för schizoaffektivt syndrom. Att jag kanske aldrig kan varken plugga eller jobba känns fördjävligt. Men jag kanske göra någonting av det? Jag kan hjälpa andra som har varit i min situation. Jag kan hjälpa människor att förstå att en person med pyskdiagnos inte är "galen".

Jag hoppas att ni orkade läsa allt detta. Det är kanske mycket självömkan. Men det är såhär livet ser ut!

Tack avd 67, Per och Peter för att ni har räddat mitt liv, gång efter gång. Tålmodigt och stått ut med mig. tack.