puuuuuh

ångesten ligger som ett täcke över kroppen. det river och klöser inuti. fan. alla säger att det blir bättre, att allt går. men hur länge skall man stå ut egentligen? för jag fattar inte, jag vill inte. Jag gjorde som Peter sa till mig igår, maila Per. för Per skulle vara bakjour inatt och jag skrev ett långt mail. skrev att jag vet att han inte bryr sig i stort sätt, men att Peter tyckte att någon mer borde veta. om jag faller. faller jag?

sitter ute i solen. det blåser. vill lägga mig under täcket, somna och sova tills imorgon. men jag kan inte, får inte.... då får jag åka hem. jag är hos mamma och pappa nu. det är valborg. Dexter är i Gävle på utställning. det är tomt. Oskar har legat hos mig i flera timmar.

var hos pyskologen i onsdags. vi pratade lite om ÄS. men kom snart över till ångest och det är vad vi skall jobba med. jag skall skriva ner när jag får ångest, var/vad/varför. svårt. för jag vet inte. min ångest bara kommer. försökte förklara det, att det har varit så sen jag var tolv. men hon säger att det inte kan vara så. det finns alltid anledning säger hon. alltid en anledning och jag känner inte en enda anledning.

säger igen, att ta en xanor är som att klappa ångesten på huvudet och säga, "nu tar vi det lugnt ett tag", för att sedan bli som vanligt igen. puuuuuh.