onsdag 27 april 2011

allt möjligt

Det tar emot. Ahhh, jag vill inte till psykologen S och bara få höra att jag tar upp tid, att mina ÄS inte är något hon kan göra något åt! Är det inte hennes jobb att motivera? Är det inte hennes jobb att få mig att vilja släppa taget?
Nä, då vill hon att jag skall prata med någon "jag litar på". Och den hon föreslog var naturligtvis Peter.

Problemet med Peter är att jag inte sitter mitt emot honom och han ser om jag inte talar sanning. För jag har aldrig kunnat ljuga för honom, han har alltid tagit sig förbi den där höga tjocka muren och sett sanningen i mina ögon.

Jag är livrädd för att S skall säga att jag inte får fortsätta... vad gör jag då?

Mailade med Dr P igår..... Jag verkar ha löst tröttheten. Han sa att jag fick sänka leponexen mycket försiktigt. Som han sa, "det blir ju bara elände när vi försöker röra leponexen". och jag vet att han har rätt. Men det är jobbigt att ständigt ha ett tryck i hjärnan som gör mig så trött, så trött. Nu mår jag bättre.

Det antisociala hänger i. och naturligtvis reagerar både Peter och Dr. Per. För jag är inte sån. Iof. så var Josefin här igår och det var så mysigt. Det är så underbart att ha en sådan vänskap. Som jag hade med Johanna. Hon fyller 29år den femte augusti. Undrar så vart hon är? Lever hon? Tänker hon på mig lika mycket som jag tänker på henne?

1 kommentar:

Anonym sa...

Just det där med människor flyttar, börjar jobba, plugg osv. gör ju det svårt att hålla kontakten med dem. Jag märker att när man aktiverar sig i något så som du gör med hundarna, så kan man skapa vänskaper. Jag finns ju också kvar men det känns lite trist att du inte vågar dig hit, fast jag vet att det är tufft. Men kan du inte typ ta en enda kurs på högskolan el. ta någon rolig sommarkurs på en Folkhögskola så skapas nya bekantskaper.
Kram Mia