månen

ständigt rädd för mörkret.

jag klistrade upp plaststjärnor i taket. sådana som skulle lysa när man släckte lampan. Skapade stjärnbilder, karlavagnen låg framför mina fötter, mångubben log.

puuuuuh

ångesten ligger som ett täcke över kroppen. det river och klöser inuti. fan. alla säger att det blir bättre, att allt går. men hur länge skall man stå ut egentligen? för jag fattar inte, jag vill inte. Jag gjorde som Peter sa till mig igår, maila Per. för Per skulle vara bakjour inatt och jag skrev ett långt mail. skrev att jag vet att han inte bryr sig i stort sätt, men att Peter tyckte att någon mer borde veta. om jag faller. faller jag?

sitter ute i solen. det blåser. vill lägga mig under täcket, somna och sova tills imorgon. men jag kan inte, får inte.... då får jag åka hem. jag är hos mamma och pappa nu. det är valborg. Dexter är i Gävle på utställning. det är tomt. Oskar har legat hos mig i flera timmar.

var hos pyskologen i onsdags. vi pratade lite om ÄS. men kom snart över till ångest och det är vad vi skall jobba med. jag skall skriva ner när jag får ångest, var/vad/varför. svårt. för jag vet inte. min ångest bara kommer. försökte förklara det, att det har varit så sen jag var tolv. men hon säger att det inte kan vara så. det finns alltid anledning säger hon. alltid en anledning och jag känner inte en enda anledning.

säger igen, att ta en xanor är som att klappa ångesten på huvudet och säga, "nu tar vi det lugnt ett tag", för att sedan bli som vanligt igen. puuuuuh.

"citat"

"Han säger att jag skall hoppa ner i vattnet, det stora vattnet"
"Han vill inte att jag skall leva, att jag borde dö"

Jag vandrar i ett mörker och är inte tillåten att vara, ingen vill ha mig. jag vill älska, jag vill bli älskad. Inte sådär som mamma och pappa älskar mig, att någon ser mitt vackra inre och inte det krackelerade yttre. Det skakar och klöser när alla börjar prata. Det är svårt att urskilja vad som är vad. Jag vill bara hoppa ner, ner i det djupa......

xanor

Att ta xanor är som att klappa ångesten på huvudet.
Säga "nu lugnar vi oss en stund"
och det lugnar sej ett tag. Men sen är det som vanligt igen.

allt möjligt

Det tar emot. Ahhh, jag vill inte till psykologen S och bara få höra att jag tar upp tid, att mina ÄS inte är något hon kan göra något åt! Är det inte hennes jobb att motivera? Är det inte hennes jobb att få mig att vilja släppa taget?
Nä, då vill hon att jag skall prata med någon "jag litar på". Och den hon föreslog var naturligtvis Peter.

Problemet med Peter är att jag inte sitter mitt emot honom och han ser om jag inte talar sanning. För jag har aldrig kunnat ljuga för honom, han har alltid tagit sig förbi den där höga tjocka muren och sett sanningen i mina ögon.

Jag är livrädd för att S skall säga att jag inte får fortsätta... vad gör jag då?

Mailade med Dr P igår..... Jag verkar ha löst tröttheten. Han sa att jag fick sänka leponexen mycket försiktigt. Som han sa, "det blir ju bara elände när vi försöker röra leponexen". och jag vet att han har rätt. Men det är jobbigt att ständigt ha ett tryck i hjärnan som gör mig så trött, så trött. Nu mår jag bättre.

Det antisociala hänger i. och naturligtvis reagerar både Peter och Dr. Per. För jag är inte sån. Iof. så var Josefin här igår och det var så mysigt. Det är så underbart att ha en sådan vänskap. Som jag hade med Johanna. Hon fyller 29år den femte augusti. Undrar så vart hon är? Lever hon? Tänker hon på mig lika mycket som jag tänker på henne?

osagt

det mesta förblir osagt.

Hjärtat blöder.
Hjärnan är mos.
Min psykolog skulle behöva rota i min hjärna
och läkaren lika så.

kanske blir du den enda jag kan berätta för,
men isf får det vara så.

Vet inte vart orden kommer ifrån, dessa två dagar har jag skrivit mer än jag gjort på säkert ett eller två års tid. Jag har alltid skyllt på skrykelmedicinen, att den har tagit mina ord. Men tydligen finns de där ändå. Vilket jag är otroligt tacksam för. För det enda som verkligen hjälper, t om. mer än vad Peters ord gör, är att skriva. SKRIVA och åter skriva.

Att proppen har låstnat är jag otroligt tacksam för och jag hoppas det håller i sig.

skrivsugen

Vågade skulle jag sträcka mig efter era händer som ni räcker ut. Jag skulle hålla hårt, hårt om livet. Det är så skört. Som om himlen skulle ramla ner eller om marken skulle sluka mig. Men varje dag finns det där och stör och bråkar med huvudet. Plocka i sär, sätt ihop och laga det som är trasigt. För jag kan inte själv. Jag orkar inte.

Jag hatar att du är så långt borta. Jag hatar att det bara är du. Bara du som har lösningen. Och att jag är på botten av havet när du stoppade huvudet under vattenbrynet. Jag vände om, gick åt andra hållet. Men som jag skrev förut, jag har berättat min hemlighet, för er bloggläsare och för Peter. Men det är bara att skrapa på ytan. Det finns så mycket där under som är orört och som ingen har nyckeln till.
Jag sparar vissa hemligheter och sanningar tills det är dags.

Skickade iväg ett mail till Per. Får se om jag får något svar.... Solen skiner, men inuti gråter jag. Men ingen vet. Men du, tar du emot mig om jag faller i dina armar?

Trigg, läs inte om du är ÄS-känslig

Jag är äckligast. Inatt åt jag ur soppåsen... Letade efter chocklad som jag hade slängt tidigare på dagen. Jag är tillbaka i samma jävla soppa som jag var för flera år sedan. Hur kunde jag låta det gå såhär?

Berättade för Peter idag. Jag skämdes så förbannat mycket, men kände att jag behövde prata med någon. Han sa att jag måste bryta NU! och prata med pyskologen S. Men jag förklarade för honom att det inte går eftersom pyskologen S inte tycker att det är någon idé att vi pratar om det eftersom jag inte vill eller kämpar.-

-Men vad vet hon om det? Hon sa att jag skulle prata med någon jag litade på, för det måste finnas någon.... och det är ju Peter. Han skulle prata med Per och se vad som händer. Jag sa oxå att det inte är någon större idé att göra det, när Per egentligen inte vill röra i gammal skit och han har aldrig velat gräva i det diket överhuvut taget. Pyskologen S säger att jag tar upp hennes tid genom att sitta och ljuga där och inte velat göra någon förändring what so ever. Men hon får ju betalt? Eller är inte jag värd den hjälpen?

Det har alltid varit ett laddat ämne med ÄS. Ingen har velat ta i det. Det är för jobbigt, de som får svar får brutala svar och de vill inte skita ned händerna... Peter har alltid sagt, "hon äter när hon blir hungrig" och tro mig, JAG ÄTER!!!! jag är en gris. Jag äter ur soporna!

Just nu är vädret härligt, jag sitter ute och skriver dethär. Carina har varit här idag och trimmat på Dexter och han blev så fin. Nu dags att uppdatera hundbloggen.

http://levameddvargar.blogspot.com
är den adressen!

Tårar

Det då fan. Varför kan det inte hålla i sig? Varför skiner solen utanför, när det inre bara gråter? Varför blommar vitsippor i backen neråt bäcken och mina tårar gör salta vägar längs kinderna? Varför kan jag inte få må bra?

Varför, vad har jag gjort?

Om jag hade ett val, skulle jag ta det. Jag skulle greppa halmstråt som gavs mig. Jag skulle torka tårar, jag skulle torka blod. Jag skulle göra allt ogjort. Allt på riktigt igen och valt rätt väg. Jag skulle inte vara tvärt emot. jag skulle inte tro att jag inte klarar det, för jag gör det. Om jag bara hade haft någon där som hade sett mitt djupaste inre. För det har ingen gjort.

Tro inte att ni, mina vänner nu och även för många år sedan, tro inte att jag inte uppskattar/de er, för det gör jag. Jag kommer alltid ÄLSKA er, för er ovillkorliga kärlek och envisa stöd när jag bara ville ge upp....

Tack alla. Men när tar det slut?

Livet

"Jag är en ledsen människa
men jag är glad att jag lever."
Bodil Malmsten

Livet. Vad är det? Jag vet att allt blev annorlunda när jag var 19 år. På något konstigt vis hade jag levt med gnagande ångest sen jag var jag 12 år. Men vad var ångest?

Jag vet hur Joakim och Henrik tjatade på mig att jag skulle prata, skolsköterskan, jag tror att hon hette Lena. Jag har bara ett ansikte framför mig och jag hörde aldrig att hon pratade. Jag såg munnen röra sig, men jag hörde ingenting. Hur?

Hur jag kom till Öppenpsyk i Åmål den där dagen är ett stort ?, men jag vet att jag och Agneta satt i baksätet och att "Lena", what ever her name was? De ville köra mig till NÄL, de ville låsa in mig på en slutenvårdsavdelning för vuxna, jag var bara ett barn. Jag skulle visserligen fylla 19, men det var stort och så envist skrämmande.

Åren gick. Ultimatum hot och bedjande från min läkare Per. Men så log jag det där leendet som får hela världen att försvinna (citat Åsa) och han gav efter för det. Jag önskar att han hade gjort något tidigare, men det finns kanske en mening med det oxå.

Minns så väl dagen då Per ringde efter sin semester. Han ville att jag skulle åka ner till avdelning 67 med en gång. Hörselgångarna var sprängfulla av allt det sjuka. Jag åkte ner dagen efter.... Efter det har det blivit x antal sjukhusvistelser i olika långa perioder.

Avdelning 67 med Conny i spetsen, Dr Per och framförallt Peter har räddat mitt liv. Jag hade varit död idag om det inte vore för dom. Det låter patetiskt när jag läser det jag skriver, men så var det verkligen. Så många smörgåsar jag har knaprat på, hur många zeldoxkapslar det låg på bordet. Fyra blå kapslar som var så giftiga. Jag såg inte sjukdomen som ett hot, det som var ett hot var "dom", tills allt vände och jag såg att allt det som de hade tvingat mig till verkligen gjorde skillnad.

Det är först nu och kanske två år tillbaka som det har hänt någonting. Jag tog ett aktivt val att äta mina mediciner och inte sluta. Jag insåg hur det var att vara sjuk, att vara utan mediciner och allt som det innebar.

Den bortskurna huden är fortfarande bortskuren, vikten jag la på mig efter jag började med "räddningen", och den räddningen är Leponex. Jag är alltid trött och orkeslös. Men jag mår relativt bra. Det går upp och ner hela tiden. Men jag är inte rädd för att be om hjälp längre!

Jag har en psyklog, Stina. Jag har en läkare som jag har haft i tio år nu, Per. Jag har en KP på avdelningen som ALLTID stöttar och finns där, Peter. Jag har 67an. Jag har ett liv?

Tanken dock på att Per har sagt att prognosen är dålig för schizoaffektivt syndrom. Att jag kanske aldrig kan varken plugga eller jobba känns fördjävligt. Men jag kanske göra någonting av det? Jag kan hjälpa andra som har varit i min situation. Jag kan hjälpa människor att förstå att en person med pyskdiagnos inte är "galen".

Jag hoppas att ni orkade läsa allt detta. Det är kanske mycket självömkan. Men det är såhär livet ser ut!

Tack avd 67, Per och Peter för att ni har räddat mitt liv, gång efter gång. Tålmodigt och stått ut med mig. tack.

Minns inte....

Jag minns inte hur det var första tiden jag var inlagd, eller tiden innan jag blev inlagd. Jag vet att det var fullt av ångest, skräck. Röster och spyor och svält. Jag kom till avdelningen, avd 67 när den hade öppnat efter semestern...

Jag träffade Peter för första gången. Jag hade sällskap av min kompis Fia. Han sträckte fram handen, "Peter, sjuksköterska". Det förklarades att han skulle vara en av två KP.

Jag vet att jag tackade nej till middagen, det resulterade att Peter kom in på mitt rum(nummer 4) och frågade om jag hade ätstörningar, mumlade något till svar. Det var början av vårt största gräl under alla år sedan augusti 2003 fram tills nu.

Jag åt inte, jag drack inte, jag tog inga mediciner... Låg i sängen och här är allt suddigt. Jag vet att det var många läkare där, det var mycket prover för kroppen höll på att säga stopp. Näringsdrycker gavs, jag prövade att dricka en halv sen vägrade jag. Mjölken smakade socker. Maten var förgiftad. ALLT VAR BARA KAOS.

Jag vet inte vad som hände sedan..... det var mycket panik, ångest och tårar.

Fram tills idag har allt fortsatt.

Ni skall veta att jag inte har valt att leva i denna leponexdimman själv. Hjärnan känns inkapslad i bomull. Fan, det går inte att landa. Jag kan inte välja själv, jag får inte välja själv. Ge upp?

Senaste inläggningen var i februari.....

Mardröm

"Inifrån dödens rike, förvridna varelser
Som kastar besvärjelser, sprider förbannelser
Kan du se hur dom rör sig med mörkret som skydd
Gör vad som helst för att du aldrig ska känna dig trygg
Sätter händerna för ögonen, som ett barn och blundar
Bakifrån hörs skallen från helvetets hundar
Det värsta är att du hör dom komma, men aldrig ser vart
Se alla andra blev varnade, men du vart kvar

Det är som att falla, men aldrig någonsin ta mark
Intala dig själv: Jag klarar det här, jag är stark!
Tills du känner den kalla handen sträcka sig efter din själ
och du vet instinktivt att den inte vill väl
Och din naturliga reaktion är självklart att springa
Men du har ingenstans att fly och skulle aldrig hinna
Du tänker borde kanske ge upp, kanske min tur att brinna
Men du har allt att förlora och inget att vinna

Se det är en mardröm, för
Dom stör din sömn
Förvränger minnen
Som du förträngt eller glömt
Din ända räddning är att vakna upp och be
Eller förbli i helvetet för all evighet

Se de är precis som om du lever ur ett avsnitt ur Omen
I dina öron ekar ondskans fioler
Hela kroppen är förlamad, paralyserad av dramat
Om det inte vore allt som man hörde skulle man tro ditt hjärta stannat
Du vet att dom ser dig, men ingen aning om hur
Se allt du har på känn är att någon stans ligger dom på lur

För satan har sina portar på vid gavel
I luften ligger det en tät vidrig dimma av svavel
Du kan känna hur ondskans vindar bär dig
Dina skrik på hjälp kvävs i den tunga atmosfären
Du kommer till insikten att det hela är sjukt
Och dina sinnen inte kan va vid sitt fulla bruk
Så du reser dig från sängen
I tro att du är vaken
Men när du vänder dig upptäcker du att kroppen saknas
Ser dig själv ligga kvar, skrika och gråta i sömnen"

Panik det är försent att ta sig ut ur drömmen

Se det är en mardröm, för
Dom stör din sömn
Förvränger minnen
Som du förträngt eller glömt
Din ända räddning är att vakna upp och be
Eller förbli i helvetet för all evighet

jag och zara

bästaste Zara<3

hundblogg

www.levameddvargar.blogspot.com en blogg om mina hundar och livet kring det.. Denna bloggen kommer fungera som en ventil, och inte alltid rolig läsning. hoppas ni följer med på båda bloggarna=) puss