tänk

"tänk att få vakna
ur en dröm
och allt det gamla
är borta och glömt"

deppig

deppig. deppig. deppig.
trots att det blir varmare och ljusare,
grönare och lättare,
men ändå
deprimerad.....

oxå sova

"Du talar med fröken Paradoxal,
Förvänta dig inga vettiga svar"

tröttheten är där hela tiden. jag känner mig aldrig pigg när jag vaknar. jag blir "väckt runt halv åtta och så kommer boendestödet vid kvart över. hade jag inte haft hundarna hade jag aldrig livet gått upp så jävla omänsligt tidigt, jag vet, det är inte tidigt, men min hjärna behöver vila.

det regnar ute. jag ligger i sängen med datorn och lyssnar på radio, utanför smattrar regnet mot rutan. igår kväll ville min bekväma hund inte alls gå ut. fick i princp dra honom med på kvällsrundan. nu sover de gott här bredvid.

jag vill också sova.

banka huvudet i väggen, gång på gång

Döden är inte bättre. Kämpa och du kommer överleva. Det kanske inte är något att eftersträva, för att bara överleva i femtio år är inte att leva. De säger att jag är unik, men ändå inte. För det finns många många människor, killar och tjejer. Ja. Du vet, många mår dåligt i dagens samhälle. Det är tabu med psykisk ohälsa, men ändå viskas det om det i gränderna. Man lyssnar efter pulsen, hör du? Man lyssnar efter rösterna och tittar i hörnen. Hallucinationer.

Jag säger saker som jag inte ens tror på själv. Tvivlar på mina ord, på det jag säger. Stycken som sätts samman och bildar en text, men jag tvivlar alltid och vet att det enda jag gör, är att finna tröst i det skrivna ordet. Det jag har upplevt, det jag har sett, det jag har hört. Jag vet att jag inte är ensam, för avdelningen är överbelagd och vi sover tre på salen. Jag ligger på ”extra sängen”.

När en plats blir ledig flyttas jag till en permanent plats. Har jag tur får jag eget rum, men oftast ligger jag vaken om nätterna och hör min rumskompis snarka. Men det vaggar mig till sömn, jag somnar ändå. Sängarna är hårda. Täcket är tunt. Jag önskar att någon tog i mig, då skulle jag veta att jag är äkta och hel.

Jag är trasig och fruktansvärt falsk. Sätter mig i duschen, för att det är mer bekvämt än att stå. Jag har ingen kraft i benen längre. Kroppen ger upp långsamt. Långsamt håller jag på att förgöra mig, jag vet inte om det är vad jag vill eller om det är min sneda hjärna som håller på att ta över helt.

När jag lärde känna min hjärna var den redan sned. Kanske var det därför jag kom i kontakt med den. Jag tvivlade aldrig när den försökte inbilla mig saker. Soldaten och tjänaren fanns nära hela tiden. Jag kunde skilja på dem och visste att jag inte borde ha lyssnat på dem. Röster. Syner och sönderskurna ben och armar. Jag skämdes och ville inte att någon skulle se eller förstå. För vad skulle folk tycka om mig då?

Det känns som om allt bara har gått i repris sedan 2003. Det var då allting blev kaos, jag blev inlagd och drogades för att hålla det inre i schack. Jag hade aldrig tagit mediciner innan, inte en enda Alvedon. Nu skulle jag äta nästan 25 tabletter om dagen och allt jag kände var biverkningar. Med tiden skulle jag bli rätt van av stora mängder lugnande och antipsykotiskt. Jag gick i ständig dimma. Somnade stående och föll in i någon slags fosterställning och skrek. Tyst.

Varje gång jag kommer in på avdelningen. Avdelning 67, pyskosavdelningen, är det alltid någon där som jag har träffat förut, ofta är vi flera som har stått och trampat i kaffekön eller spelat chicago ihop. Ibland tar det ett tag innan man kan placera in en person vid ett namn. Många gånger har mitt inre varit grumligt och det gör att jag ibland bara känner igen ett ansikte utan namn.

Man går in genom en låst dörr, nycklarna rasslar när någon kommer in eller ut. Det är ingen som släpps ut utan noga koll… inte ens besökarna. Jag kan stå och titta ut genom den där dörren i flera timmar, utan att det händer någonting. Jag vet att den är låst, men jag måste ändå känna på handtaget. Kanske, denna gången kanske det går att öppna den. Men icke.

Varje gång väskan packas och man vinkar ”hejdå”, tänker man, hit vill jag aldrig mer. Men ändå finner jag mig själv sittandes här och hamrar händerna mot huvudet nästa gång. Jag lovar mig själv att jag aldrig skall sluta med mina mediciner, för se hur det gick. ”Vad var det jag sa”-frasen känns uttjatad. Finna sig själv igen, trasig och utan värdighet, men jag har klistrats och tejpats ihop, denna gången också.

för kärlek är fint........ om kärlek till någon annan

Kärlek är fint

Han ler mot mig, drar fingrarna genom det linblonda håret. I bakgrunden hörs teven brusa. Jag tror att det är försent för att det skall finnas något att titta på. Det var längesedan det var såhär vackert. Kärleken menar jag. Jag har aldrig känt såhär förut. Jag har varit kär, men inte såhär. Allting han gör är så fint och gör mig lugn. Hans varsamma händer på min kropp, stressar inte, utan låter det ta den tid som jag behöver. Han sover nu, hans stilsamma ansikte ser lent ut och jag vill ta på det.

Hans skratt bubblar i min mage. Gör mig lycklig. Lycklig över att jag har funnit någonting som gör att jag känner trygghet igen. Jag har aldrig aldrig känt såhär. Det pirrar i kroppen när vi ses, hans ord  betyder mycket och jag tar åt mig av allt, hans flörtande och mjuka röst vaggar mig långsamt.

Men så kommer den där dagen då det är över. Så plötsligt, för ett par dagar sedan låg i vi i varandras famn och solkatterna lekte i hans ansikte. Vi delade täcke och åt på samma pizza. Jag undrar vad jag har gjort för fel, men han säger att ”det är han”. De säger alltid så. Killar. Jag saknar närheten länge. Saknar att ha någon att dela allting med. Det är tomt. Länge.

Vi ses då och då, han kör förbi mig med bilen, tutar och vinkar glatt. Hur kan han vara så glad? Varför är han inte ledsen som jag? Mamma frågar vad jag tänker på när jag sitter och stirrar rakt framför mig och jag svarar att det är ”han”. Jag tror aldrig att jag har varit så kär. Nu vet jag att det gör ont. Jag vet att det är en långsam plågsam väg tillbaka när man blir ensam igen, jag vet att det inte ligger någon bredvid mig när jag vaknar på morgonen, någon som pussar mig god natt och någon som kramar om mig hårt hårt.

Man vänjer sig vid ensamheten, man vänjer sig vid att äta middag ensam, laga den själv och inte ha någon som skickar fina små sms. Det är det som betyder så oerhört mycket, det man tar förgivet. Nu finns han inte där längre… tomt helt enkelt.

Nu är den där mörka verkligheten tillbaka. Ensamheten. Vaknar upp på morgonen och vill bara ligga kvar i sängen, aldrig gå upp. Det finns ingen anledning helt enkelt. Kärleken var vacker, det var fint att ha någon som är där.

Trasigheten och hopplösheten när jag är den enda som finns kvar. Det var vackert. Verkligheten. Och även om jag tänker ibland att jag inte borde ha tillåtit mig att bli kär, vill jag inte lämna tillbaka någonting som vi hade ihop. Jag vill inte glömma, jag kommer tillbaka. För kärlek är fint.

hej

De säger att det är vackert innan man faller. När man landar är allting bara trasigt och folk försöker plocka ihop, pussla, limma och göra allt vackert, igen. Det är svårt när det inte är lätt. Jag önskar att jag kunde ta mig upp ur den djupa brunnen och låta solen komma in, men det gör så ont att jag inte kan tillåta mig att må bra, en enda jävla stund. För att jag vet, man faller alltid igen.

Det som gör mest ont är att jag kommer ihåg hur det var förr, när jag var ”frisk”, när ingen ångest fanns och hur oskyldig man var när man var åtta. Sjukdomen som grumlar allting och det är svart, överallt. Men jag tror ändå på att det kommer bli bättre, det måste det bli, annars kan jag inte leva. Jag kan inte leva detta livet. Just nu handlar det mest om överlevnad, inte att leva. Jag önskar att jag kunde vara positiv och glad, men nej. Det går inte.

Ibland smyger det sig in lite ljusa dagar och jag lär mig hur man tar tillvara på varje timme som är bra. Ibland måste jag ta mig igenom svarta dagar för att sedan kunna njuta av det som faktiskt är bra ibland.

Jag tror att folk tror att de har fångat upp mig och att allt är bra, att allt kommer bli bra. Då kommer den negativa läkaren, som jag tycker så mycket om, och säger; ”du kommer aldrig bli frisk. Du kommer vara sjukpensionär och kanske kanske blir du bättre, men aldrig frisk”. Jag tror att han har rätt, men jag vill så gärna bevisa motsatsen!

Hej.

Anna och jag på den "vita-kent-konserten" 2003

Det avskalade 2000-talet

Det avskalade 2000-talet/ verkligheten och inbillning

Det var nästan precis när nittonhundratalet blev till millenium natt, som mitt trasiga inre blev synligt för alla som fanns runt mig. Jag började förstöra mig själv tills det nästan var försent. Jag straffade mig för att jag fanns, för att jag levde. Det var tvåtusentalet som blev det trasiga och avskalade livet som sedan följde.

Egentligen fanns det där långt innan, nu ser jag tillbaka på femton år av skam och rädsla. Femton år av självhat och femton år av Ätstörningar som gav sig uttryck på olika sätt. Jag svalt, jag hetsåt, jag spydde, jag motionerade… Hur kan man förvägra sin kropp det som ger bränsle till kroppen och ger ork och lust att göra någonting. Hur kan man gå flera mil och aldrig tycka att man inte går tillräckligt fort. Fort, fortare, fortast.

Jag lärde mig hur man kunde äta och sedan ändå inte gå upp, men inte heller ned. Jag låg över toaletten och kräktes. Kräktes upp skam och skuld. Och mat. Framför allt mat. Det är en så märklig känsla när man har gjort sig själv ”ren”. Det är en känsla av duktighet och kontroll. De dagar som gick då jag inte åt någonting, var också det, en känsla av duktighet och kontroll. Men så kom bakslagen, när jag frossade och äcklade mig, åt och spydde. Åt ännu mer och spydde ännu mer. Tänkte, ”aldrig mer”.  Men självklart blev det en gång till. Aldrig mer aldrig. Känslan av att stiga upp på vågen på morgonen och se vad de röda ilskna siffrorna blinka, upp. Och då hatar man sig själv. Ner, två hekto, och hatar sig själv ännu mer, för att det inte var tillräckligt. Aldrig tillräckligt, hur mycket eller hur lite.

Det var i början av det där förstörande tvåtusentalet som rösterna kom.  Jag skrev om det, för orden har alltid funnits. Jag hittade en gammal novell om det, ”Soldaten och tjänaren”, som beskriver väldigt väl om hur det var och är. Hur utsatt man är och bristen på den där totala kontrollen som jag under så många år hade levt med. Min läkare ville att jag skulle börja med mediciner, men jag trodde att det var meningen att jag skulle vara såhär trasig och att det var jag som skulle må dåligt, för att andra skulle slippa. Vid ett tillfälle frågade min läkare om den tanken, men jag kunde inte förklara den. Jag kunde inte berätta hur det kändes. Hur det var meningen att jag skulle må så jävla dåligt för att någon annan skulle få må bra. Jag kände skuld för att jag var född i ”rätt” land, Sverige och inte i ett land som Etiopien.

Ett annat märkligt fenomen blev att, när jag hörde någonting, typ, något uttryck, tar jag det väldigt bokstavligt. Mamma och jag åkte med flygplan från Turkiet, där vi hade firat min trettioårsdag. En flygvärdinna gick omkring och sträckte sig fram över våra säten, och sa någonting i stil med, ”jag kastar ett koöga” och mamma rättade henne och sa att man säger ”getöga”. Jag såg framför mig hur flygvärdinnan hade spenar och kastade sina ögon under våra säten.

Jag satt hos min läkare vid ett tillfälle och berättade om olika upplevelser som kändes märkliga. Ofta upplever jag allting väldigt starkt. Ångesten är stark, ljuden, då främst rösterna och färgerna blir väldigt starka. Det kändes som om jag var på ett diskotek och alla färger och ljud var höga. Min läkare skrattade och sa att det lät som en LSD-tripp, vilket vi kunde utesluta eftersom jag aldrig har tagit någonting som inte har varit på recept.

När jag skar mig var det inte för att straffa någon. Jag och mamma hade ett föredrag om ”psykisk ohälsa”… Jag beskrev det då som ett sätt att döva ångest och inre smärta. Hur kan man ha så ont inombords så man medvetet gör sig själv illa, med tex, rakblad. Jag tog överdoser och använde maten som ett vapen i min eviga och oändliga kamp. Det känns oändligt och att det aldrig, aldrig blir någon vändning. Ändå, den 28/3-2005 skar jag mig sista gången. Jag är ett levande bevis på att man kan vända det destruktiva till något bättre, finna styrka och mod i det som har varit svart och mörkt. Jag kan säga att jag fortfarande känner sug, ser mina numer, vita ärr på armar och ben och känner hur skönt det skulle vara…. Men nej! Det är inte värt det.

Ätstörningarna är svårare. Det finns en dikt som går något i stil med, ”se du mig växa, se rundare ut, tro inte bara att min ångest är slut” och det är så himla talande. För kilon och rosenröda kinder gör inte att man mår bra inombords och att ångesten inte existerar längre, hur mycket man hatar sig för var tugga man tar, ju fullare magen blir. Paniken över en hetsätningsattack och åter igen, ”aldrig mer”. Gång på gång. Hela tiden. Det är svårt att förklara för den som aldrig har känts så. Tyvärr är det så krasst att man helt enkelt måste äta. Alla måste äta! Underviktig, normal eller överviktig, du måste ha i dig mat, det är kroppens bensin. Jag brukade hata den jämförelsen, att maten är kroppens bensin och att man kan jämföra kroppen med en bil. Det är det som gör Ätstörningen så svår och jävlig, en alkoholist kan sluta dricka, en rökare kan låta sluta röka, men en person med Ätstörningar kan inte sluta äta. Aldrig. För mat måste vi ha. Det är när man har försonats med den tanken som man kan gå vidare. Det är smittsamt med Ätstörningar och även självskadebeteende, en god vän till mig drog parallellen med självskadebeteende och Ätstörningar med vinterkräksjukan. Det sprider sig som en jävla löpeld! Det är lätt att personer utvecklar självskadebeteende på avdelningar, då det finns andra medpatienter med liknande problem. Tyvärr. Jag vet att när jag under en period i mitt sjuka liv, gick på dagverksamhet. Där var det kanske ett tiotal tjejer som gick med liknande problematik. På måndagmorgon när vi kom pratade vi om vad vi hade gjort under helgen. Vet ni vad vi pratade om? Det var inte vad vi hade gjort under festen på lördagkvällen, utan hur många tabletter, hur många ambulansfärder, hur många stygn osv osv. Det är sorgligt. Det är anmärkningsbart hur personalen lät oss hålla på! Många blev sjukare på ett ställe som skulle göra oss friskare.

Många gånger vågar inte jag sova. Även om jag har självmordstankar, är jag samtidigt livrädd för att det skall bli kolsvart och tyst. Jag känner dödsångest som gör att jag kan hålla mig vaken i två dygn. Samtidigt är jag så trött på livet och situationen att jag inte orkar mer, ändå kan jag inte lämna livet. En av mina bästa vänner som jag lärde känna på avdelningen, tog livet av sig. Hans kamp blev för mycket. Jag kan vara arg på honom för att han lämnade mig här själv. Hans mamma skrev ett mail till mig för ett tag sedan, där hon beskrev hans kärlek och hur han vakade över mig. Samtidigt kan jag känna hans fruktansvärda smärta och förstå hur han kunde välja att lämna jordelivet. Jag hoppas att det finns någonting efteråt, men är glad för att jag inte vet. För så länge jag inte vet, vågar jag inte heller avsluta det.

När jag fick min grundsjukdom diagnostiserad blev jag lugn. Lugn i mig själv och mer tillfreds med livet. Det fanns en orsak till att jag mådde så dåligt, jag hade ett namn att sätta på kaoset. Även om jag bestämt hävdar att man inte är sin sjukdom, utan att jag är Johanna som har schizoaffektivt syndrom. Jag kunde läsa mig till kunskap, för att jag tror att det är lättare att möta sin spegelbild och demoner om man vet att det inte är på riktigt, att hallucinationerna inte är verkliga. Det är väl det som är det svåraste. Det är också svårt att hålla motivationen uppe, jag mår bra för att jag äter medicin, så nu behöver jag den inte- inte- jag mår bra och behöver inte medicin. Det var en person som betydde mycket för mig under många år, som kallad detta fenomen för den ”schizofrena spiralen” och att det faktiskt tillhör sjukdomen att tänka så.

Min dåvarande och min nuvarande situation är inte unik. Tråkigt nog, stiger siffrorna hela tiden kring psykisk ohälsa. Jag satt och funderade över mina noveller som är skrivna under åren med just det, psykisk ohälsa och tänkte att jag måste göra någonting med det, hjälpa någon, tala för dem som inte kan tala för sig själva och berätta det som inte går att förklara. Det blev ett föredrag med namnet ”Hungrig och Rädd”, där jag och min mamma pratade i nästan en och en halv timme plus att mina utvalda noveller lästes. Det var mycket positiv respons! Jag gjorde något med mina mörka och jobbiga år, vände det till något bättre och upplyste människor, utsatta, personal och anhöriga om hur svårt det är och att det inte handlar om att rycka upp sig, skaffa sig ett jobb och gå vidare. Hade det var så enkelt skulle alla vara friska, för ingen vill väl vara sjuk? Jag tror att man någon gång i livet, kanske främst när man är i tonåren och massor av saker händer i kroppen, eller om man är gravid. Mycket hormoner i rubbning helt enkelt, medför att man får en sårbarhet. Alla har inte den sårbarheten. Men har man det och man får höra ”fel” saker vid fel tillfälle kan man utveckla olika saker. Jag menar inte att alla som tar ett glad rödvin på fredagarna eller att alla som bantar får Ätstörningar, då hade större delen av Sveriges befolkning haft Ätstörningar, man behöver ha en sårbarhet.

Alla behöver ha drömmar och mål. När man är sjuk vill eller kanske snarare vågar man inte ha drömmar och mål. Alla är olika och kanske ändå, unika. Vi behöver inte plockas in i fack i diagnos som egentligen kanske inte betyder någonting eftersom inte någon är likadana. Bara för att Ruth behöver strikta regler med tider och något att göra varje dag, behöver det kanske vara det rätta för Martin. Alla förtjänar respekt och att bemötas på ett mänskligt sätt, oavsett om du är frisk eller stark.

Jag fixar livet. Det gör du med! Jag vet att du tvivlar just nu. Men det är sant! Du kommer fixa dethär du med. Jag lever ett liv med mediciner och mysiga hundpromenader. Solen, musiken, vännerna och skrivandet. Jag fixar livet!

tantpoäng

mia är bara bäst"vi sätter oss ner i duschen, för att det är mer bekvämt än att stå"

nu samlar vi "tantpoäng"

har kommit hem från Turkiet, skall ladda in bilder som kommer så snart jag har fått lite ordning igen.... ha det så bra tills dess

fejkfödelsedag:)

idag är det min fejkfödelsedag! Dvs. jag åker till Turkiet på onsdag och blir borta över den 15/4 som är min födelsedag. Det kommer massor av folk, och min lillebror är hemma och det är jag så glad över. har egentligen inte tid att sitta här. återkommer.

rakhyvlar

skylten på avd 67, NÄL
borde man ens ha rakhyvlar?



var snäll

Varför blir jag aldrig hel?
varför är det hela tiden något som förstör och ställer till?
jag försöker tänka "bra"
men det spelar ingen roll, när det jag gör är fel

jag önskar att någon kunde se
jag önskar att någon kunde förstå
jag har förlorat den jag litade på
jag känner mig ensam och sargad
men när molnen spricker upp och solen visar sig,
kan jag le
kan jag njuta

äta en glass!
ta en normal portion
utan att känna PANIK!

ändå  när lamporna är släckta
kommer ångesten och paniken
det är då ingen ser, ingen som hör
för jag är ensam,
i min lägenhet

jag tror aldrig att man kan förstå,
om man inte har upplevt det själv
visst, människor har ångest, det har alla

365 dagar per år
7 dagar i veckan

det är inte normalt
jag är bara ett skal
ett forna det som var jag

jag minns fortfarande hur det var att vara liten
hur obekymrad man var
"allting ordnar sig"-liksom

 och

så säger mamma att jag är stark
pappa kramar mig och säger att jag är modig
tar sina händer i mina och säger,
"det kommer ordna sig"
det kan inte vara fler lögner än så

jag vet.
jag klagar och ältar, men när rösterna är där hela tiden och ångesten ständigt är närvarande, blir man bitter. Är det så konstigt? Jag har vuxit det senaste halvåret. Jag har haft ett föredrag för över 200 människor, jag har inte varit inlagd sen november......... jag lyckas med saker. Men trots det, är rädslan och paniken där och jag kan inte göra någonting.

Håll i mig
Hjälp mig att vara snäll mot mig själv

snälla, var snäll mot dig själv

Blåkulla

Påsken är här!

Påskharen, påskägg, fjädrar och kärringar på kvastar...... Det är konstigt hur man firar egentligen. När jag var liten och bodde i Göteborg gav man varann påskägg, i Mellerud får man påskbrev. Självklart skall det vara godis i allt.

Påsken, precis som julen innerbär MASSOR av mat och då man är ätstörd som jag och många andra är, är det en utmaning. Jag gillar mat, men samtidigt så himla rädd. det är svårt.

nope. nu drar jag till Blåkulla.... på kvasten och istället för katten, tar jag hunden. GLAD PÅSK!

jobbig natt

Inatt var en jobbig natt. Jag minns inte när det var så jävla tufft. Tog lite xanon och blev rätt avtrubbad och somnade. Dock var det lite jobbigt när BS kom och skulle väcka mig, kände mig som en levande död..... men ångesten försvann iaf!!!!

Påsk nu då. Skall vara hos mamma och pappa, Jonas(min lillebror) kommer hem och Carina(uppfödaren) kommer också. Klubben har "zigernarträff" på klubben hela helgen så jag skall åka dit och träna lite. På söndag kommer det lite folk, mina mostrar med familjer blandannat.... Katarina kommer nog också. Vi skall fira min födelsedag(fyller den 15/4, men då är mamma och jag i Turkiet)!

Nu ligger jag i sängen och skriver, skall klippa mig vid elva och skall packa lite inför helgen sen..... bara jag vaknar till lite.....

snart.....

snart påsk.......
snart Turkiet......

snart sommar???

ge mig frid

solen går upp och ner kommer regn,
varför kan jag inte känna något av det
tårar rinner, munnen ler
varför kan jag inte vara del, av er

tror att jag vill och kan försöka
viljan och kampen
men varje dag då jag vaknar
vill jag bara vända mig om och somna

tittar i spegeln  och hatar allt jag ser
tittar på kroppen som bara är fel
stirrar mig blind på vågen
och siffror som inte rör sig

jag hatar när när ni säger att jag är "normal"
det är berättar inte vem jag är
tyvärr måste jag säga att jag hatar mig själv
och att självbilden inte är det som ni ser

I spegeln sticker valkarna ut
och Ätstörnings-rösten skriker:
du är fet och oduglig
kom igen nu, var inte så lat
gå, så får du resultat!¨

(varför ligger jag i sänge i skrivande stund?...... jag borde vara ute och röra på mig)

Men om kvällen när jag är ensam
äts allting upp som jag inte åt på dagen+lite till
och jag skäms och jag gråter för att jag än en gång,
FÖRSTÖRT! allt.....

Bugar framför toaletten
tänker; aldrig mer
men imorgon händer samma sak
och jag hatar mig själv precis lika mycket som alltid
och är det värt det, att se vågen bara går upp?
är det värt att kanske kroppen ger upp en dag?

Skogen är snårig och  stigen slingrar sig fram
Jag har tappat vägstreck, jag har tappat tron
Snälla, gör mig verklig igen, gör mig hel och
ge mig frid