Igår förmiddag gick jag och la mig en stund för att vila. När jag vaknade efter drygt en timme, kunde jag nästan inte röra mig. Jag har sådan fruktansvärd hemsk smärta i ländryggen. Under natten kunde jag inte sova för jag hade så ont. Mamma gick upp och skulle gå på toaletten och då ropade jag på henne och bad om lite panodil. Jag hade legat i sängen och inte tagit mig upp själv för att hämta panodil. Ibland gör det så ont att jag bara skriker. Hoppas det går över snart! Det tråkiga är att jag inte kan gå på zumban imorgon om det inte sker ett mirkaulöst tillfrisknande. man kan ju hoppas iaf.
Det är bättre när jag rör mig, därför tog pappa och jag med hundarna och gick en lång sväng. Det går inte fort och jag mötte folket som kom från klubben. och min stora skräck är att folk skall tro att jag bara har lagt av att träna. Jag vill ha ork och lust igen att åka dit.
Nu sitter jag och tittar på "livet blir bättre", med Sanna Bråding. Hon har haft ätstörningar och jag ser mig själv att också
leva ett liv utan bulimin. Det är det som är poängen med att hålla föredraget den 20e mars, att tala om att unga människor är ensamma.
Jag
kände på tok för mycket. Det är inte normalt att gå upp fem på morgonen och iscensätta en frukost, åka till skolan utan att äta någon under hela dagen, plugga, rida två hästar och gå. Gå gå och gå. Man har inte ätstörningar när man äter en chokladkaka. Man har inte ätstörningar när man inte är ett skelett. Man är ingenting om man inte syns på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar