HALLÅ!!!!!

Hanna-panna-Johanna, sommaren 2007

”hallå! PERSONALEN!!!!” det var femtonde gången som han kom ut och skrek i korridoren, dessutom var klockan fem på morgonen. Jag smög upp i strumplästen och ut i korridoren. Jag han precis se hur de schasade in honom på rum nummer tre.
”Johanna. Gå och lägg dig igen, klockan är bara fem.”
”Kan jag få en xanor?” jag biter mig i läppen. En nick och jag följer efter sjuksköterskan, som är en man, och sväljer den syrenlila tabletten och kryper ned under filten igen. Kanske för att få sova någon timme till, men i det drömfattiga mellanlandet vilar ingen.

Jag känner duschens skållheta droppar rinna längs kroppen. Jag är trött, men kan inte sova. Min läkare tycker att det är konstigt, jag har 500mg av en antipsykotisk medicin som heter Leponex och det skall vara den starkaste av de starka.. I min värld kommer det ingen prins på en vit springare, min räddning skrivs ned på ett gult receptblock av en hårt arbetande läkare.

Klockan är bara halv åtta och jag har väntat på kaffet sedan fem. Nu står nästan alla och trampar framför kaffevagnen. Smörgåsarna med svettig ost går åt snabbt. Själv tuggar jag på ett päron. Tänker, skall spara mig till middagen. Snart därefter kommer den nyrapporterande sjuksköterskan med piller igen. Jag kan säkert fass bättre än henne och hon är flack i sina rörelser. Hon ställer muggen med mina piller bredvid ett glas med vatten. Jag stirrar ned i knäet.

”Nå Johanna. Ta nu dehär” 
”Varför?”
”Läkaren sa att du skulle ta de här tabletterna” Hon bryter på finska och jag hatar tanten. Hon är dryg och otrevlig. Jag orkar inte med någon diskussion nu utan smiter bara undan till filten innan det är dags för tio-fikat.

Det luktar nybakat när jag stiger upp nästa gång. Jag känner hur smakerna kittlar mig i magen. Vi sitter placerade utan några namnskyltar. Man väljer snabbt sina ”vänner”, om det nu finns några vänner och jag som har varit på avdelningen förr, känner med all sannolikhet minst fem stycken. Och här sitter vi nu igen! Trots att jag är trött och ledsen över att vara tillbaka hälsar jag med ett leende och får några tillbaka. Skötarna klappar mig uppmuntrande på axeln.

Hudlös. 
”du skall leva Johanna. Du skall inte vara död. Du skall andas och inte sitta med benen över ett broräcke. Du är en tjej med mycket vilja och någon som står med båda fötterna på jorden. Lev. LEV!”
”får man ta en till kaka?” frågar han plötsligt. Svaret blir ja.
”då tar jag den minsta och fulaste!” 
jag fnittrar förtjust. Han är väck i kolan. Inte som jag! Som står med båda fötterna på jorden. 

Men ändå skrek döden efter mig den där natten. Jag slickar mina sår. Jag sveps in av en svart mantel och vildvittrorna ger mig vingar att flyga med. Jag blir den minsta och den fulaste och håller andan innan jag tar steget ut i verkligheten. Igen.

Nu sveps jag in i pillerdimma och tillåter mig att vara liten. Jag gråter och slår. Jag vägrar och låter mig lirkas. I samma stund jag som jag tappade vingarna gjorde jag slut med döden och lät mig fångas.
500mg leponex.

Det starkaste av de starka. Något man tar till när inget annat fungerar. Leponex är aldrig ett förstahands preparat utan är följden av många innan dess prövande mediciner och man borde sova. Det säger i alla fall läkaren. Men jag bara vrider mig. Gör slut med döden och börjar le. Snurrar runt min egen axel i ett år eller så. Sedan faller jag ned på jorden igen.

Jag tar en sömnklunkklunk och vänder mig om i den hårda sängen och somnar om. Aldrig vill jag vakna igen! Men när dagen vaknar igen måste jag andas, stearinljuset som lyser för oss systrar och bröder kommer aldrig att sluta brinna och det ger mig ett svagt hopp av längtan efter ett liv här bortom.

Det är dags att smida vapen och rusta upp för nästa krig. 
Födas på nytt. Gräva en egen grav.
Formar rektangulära konstverk.
Ta ned stjärnor och hissa solen!