Vila i frid

Idag fick jag veta att en kompis till mig, Robert, dog den 17/2-12. Han var en fantastisk person, han mådde så dåligt, men han reste sig efter varje bakslag och var så jävla modig. Tydligen hade han åkt till sin mamma på Teneriffa och dött där. Hur vet jag inte. Pratade med avdelningen förut, men de kunde inte mer än bekräfta det som stod i tidningen. Det var inte längesedan vi pratade ju och nu. nu är han borta.

Jag och Robert har varit inlagda ihop många många gånger och har haft ständig kontakt via facebook och telefon. Jag hoppas så att han har fått friden som hans hjärta sökte så febrilt letade efter. Ja, det gör ont. Jätteont. Tårarna har runnit idag, läste även i tidningen att de gav dagens ros till 67an. och verkligen, det skall de ha. De har hjälpt oss som har varit där till 100% hela tiden. jag är så tacksam för att jag faktiskt är vid liv fortfarande, även om jag har "kickat undan stolen" många gånger och de har alltid gett mig livet och tron på en framtid tillbaka.

Så, Robert
8maj 1985-17/2 2012

Vila i frid och håll ett öga på mig är du gullig!

Hemsk smärta

Igår förmiddag gick jag och la mig en stund för att vila. När jag vaknade efter drygt en timme, kunde jag nästan inte röra mig. Jag har sådan fruktansvärd hemsk smärta i ländryggen. Under natten kunde jag inte sova för jag hade så ont. Mamma gick upp och skulle gå på toaletten och då ropade jag på henne och bad om lite panodil. Jag hade legat i sängen och inte tagit mig upp själv för att hämta panodil. Ibland gör det så ont att jag bara skriker. Hoppas det går över snart! Det tråkiga är att jag inte kan gå på zumban imorgon om det inte sker ett mirkaulöst tillfrisknande. man kan ju hoppas iaf.

Det är bättre när jag rör mig, därför tog pappa och jag med hundarna och gick en lång sväng. Det går inte fort och jag mötte folket som kom från klubben. och min stora skräck är att folk skall tro att jag bara har lagt av att träna. Jag vill ha ork och lust igen att åka dit.

Nu sitter jag och tittar på "livet blir bättre", med Sanna Bråding. Hon har haft ätstörningar och jag ser mig själv att också leva ett liv utan bulimin. Det är det som är poängen med att hålla föredraget den 20e mars, att tala om att unga människor är ensamma.

Jag kände på tok för mycket. Det är inte normalt att gå upp fem på morgonen och iscensätta en frukost, åka till skolan utan att äta någon under hela dagen, plugga, rida två hästar och gå. Gå gå och gå. Man har inte ätstörningar när man äter en chokladkaka. Man har inte ätstörningar när man inte är ett skelett. Man är ingenting om man inte syns på riktigt.

HALLÅ!!!!!

Hanna-panna-Johanna, sommaren 2007

”hallå! PERSONALEN!!!!” det var femtonde gången som han kom ut och skrek i korridoren, dessutom var klockan fem på morgonen. Jag smög upp i strumplästen och ut i korridoren. Jag han precis se hur de schasade in honom på rum nummer tre.
”Johanna. Gå och lägg dig igen, klockan är bara fem.”
”Kan jag få en xanor?” jag biter mig i läppen. En nick och jag följer efter sjuksköterskan, som är en man, och sväljer den syrenlila tabletten och kryper ned under filten igen. Kanske för att få sova någon timme till, men i det drömfattiga mellanlandet vilar ingen.

Jag känner duschens skållheta droppar rinna längs kroppen. Jag är trött, men kan inte sova. Min läkare tycker att det är konstigt, jag har 500mg av en antipsykotisk medicin som heter Leponex och det skall vara den starkaste av de starka.. I min värld kommer det ingen prins på en vit springare, min räddning skrivs ned på ett gult receptblock av en hårt arbetande läkare.

Klockan är bara halv åtta och jag har väntat på kaffet sedan fem. Nu står nästan alla och trampar framför kaffevagnen. Smörgåsarna med svettig ost går åt snabbt. Själv tuggar jag på ett päron. Tänker, skall spara mig till middagen. Snart därefter kommer den nyrapporterande sjuksköterskan med piller igen. Jag kan säkert fass bättre än henne och hon är flack i sina rörelser. Hon ställer muggen med mina piller bredvid ett glas med vatten. Jag stirrar ned i knäet.

”Nå Johanna. Ta nu dehär” 
”Varför?”
”Läkaren sa att du skulle ta de här tabletterna” Hon bryter på finska och jag hatar tanten. Hon är dryg och otrevlig. Jag orkar inte med någon diskussion nu utan smiter bara undan till filten innan det är dags för tio-fikat.

Det luktar nybakat när jag stiger upp nästa gång. Jag känner hur smakerna kittlar mig i magen. Vi sitter placerade utan några namnskyltar. Man väljer snabbt sina ”vänner”, om det nu finns några vänner och jag som har varit på avdelningen förr, känner med all sannolikhet minst fem stycken. Och här sitter vi nu igen! Trots att jag är trött och ledsen över att vara tillbaka hälsar jag med ett leende och får några tillbaka. Skötarna klappar mig uppmuntrande på axeln.

Hudlös. 
”du skall leva Johanna. Du skall inte vara död. Du skall andas och inte sitta med benen över ett broräcke. Du är en tjej med mycket vilja och någon som står med båda fötterna på jorden. Lev. LEV!”
”får man ta en till kaka?” frågar han plötsligt. Svaret blir ja.
”då tar jag den minsta och fulaste!” 
jag fnittrar förtjust. Han är väck i kolan. Inte som jag! Som står med båda fötterna på jorden. 

Men ändå skrek döden efter mig den där natten. Jag slickar mina sår. Jag sveps in av en svart mantel och vildvittrorna ger mig vingar att flyga med. Jag blir den minsta och den fulaste och håller andan innan jag tar steget ut i verkligheten. Igen.

Nu sveps jag in i pillerdimma och tillåter mig att vara liten. Jag gråter och slår. Jag vägrar och låter mig lirkas. I samma stund jag som jag tappade vingarna gjorde jag slut med döden och lät mig fångas.
500mg leponex.

Det starkaste av de starka. Något man tar till när inget annat fungerar. Leponex är aldrig ett förstahands preparat utan är följden av många innan dess prövande mediciner och man borde sova. Det säger i alla fall läkaren. Men jag bara vrider mig. Gör slut med döden och börjar le. Snurrar runt min egen axel i ett år eller så. Sedan faller jag ned på jorden igen.

Jag tar en sömnklunkklunk och vänder mig om i den hårda sängen och somnar om. Aldrig vill jag vakna igen! Men när dagen vaknar igen måste jag andas, stearinljuset som lyser för oss systrar och bröder kommer aldrig att sluta brinna och det ger mig ett svagt hopp av längtan efter ett liv här bortom.

Det är dags att smida vapen och rusta upp för nästa krig. 
Födas på nytt. Gräva en egen grav.
Formar rektangulära konstverk.
Ta ned stjärnor och hissa solen!

hahaha

Min fd. kurator jobbade som socialsek på 70-talet i vänersborg och där fick han en patient som var en riktig satmara och anmälde folk hit och dit. på första mötet hade tommy sagt:"Jag har förstått att du inte har så lätt att handskas med pengar!" kvinnan hade blivit tyst först och sen hade samtalet fortsatt.

dagen efter ringde hon, arg som ett bi. hon skulle minsann anmäla honom och hon ville att han skulle upprepa vad han sagt inför ett vittne hon hade i telefon, vilket han gjorde och efter det bad han att få prata med vittnet.
då svarar kärringen: "Det går inte, han är turk och förstår inte svenska!" helt allvarligt!!!

lite bilder och allmänt kaos

pappa, sommaren 2007

Lillbrosan, Jonas och vår älskade farfar

Jag somnade tidigt igår. Allt var så kaos att det var jobbigt att vara vaken. Hade velat sova tills jag vaknade idag, men jag skulle ta mig till klubben, vilket var en otrolig prestation i sig. Det är svårt att försöka koncentrera sig när det är kaos i hjärnan.

Allting känns mjukt och luddigt. Det är svårt att tänka klart...

min mor och jag, 2007 

min fantastiska moster, Eva, sommaren 2007

egentligen.....

min fina mamma, sommaren 2007

Imorgon drar jag och mamma med hundar och Paula till Strömstad på kurs, handlerkurs hela dagen..... Skall bli spännande, men jag vet ju hur trött jag blir när det är saker som jag verkligen måste anstränga mig för att klara av. Om jag lyckas känns det ju fantastiskt, men misslyckas jag tänker jag på det hur länge som helst.

Känner mig så falsk. Jag ler och har en fasad, men inuti är det bara kaos. Det är lättare att vara tyst. Det är svårt att lita på folk, till och med dem som jag älskar. Man vet inte hur länge de orkar, och därför vill jag inte säga för mycket. Jag vill inte bli ensam. Fuck, jag vill inte bli ensam. Egentligen vill jag ju inte vara såhär.

Igår kom Josefine hit och vi åt Thai och såg på film, Vingar av glas. Otroligt bra film. Hon sov över och jag sov  så djupt att jag inte vaknade av väckarklockan. Jag är så trött och ont i huvudet.

Dålig dag

I dag är en urusel dag..... Jag försöker vara osynlig och tyst som en mus. Men det stojar i huvudet och jag hör röster som säger att de är arga på mig, och jag undrar varför?

Det är svårt att sova, för jag tänker bara på en sak hela tiden. Om man är tvilling och en av dem är född 23:59 och den andra 00:01, har man varsin födelsedag då? är man tvillingar ändå? Det är sådant jag kan ligga och tänka på och istället för att ringa mamma och fråga ligger jag vaken hela nätterna och knäcker tankenötter..... fuck.

Jag hade BS i dag på morgonen, men jag vill bara sova. Jag är så trött och då säger de att jag ser pigg ut och då är det som om någon hade slagit mig hårt i huvudet. För de hör inte rösterna. Säger de. Jag vill berätta om rösterna, men de blir bara arga och säger att jag skall hålla käft, men jag pratar ändå. Alla är så glada för att jag har en väldigt bra period. men de ser inte inuti mig.

min pappa 

sommaren 2007

Smögen 2007

getingbo......

Hur lyckas vissa att ständigt ställa till det för sig? Hur kan de vara på "lämpligt" ställe var gång det händer något? Önskar att folk kunde älska sig själva mer, att inte vara så elaka mot sig och sin kropp. Jag vet hur det är, det är inte det som det handlar om. Jag har förstört mycket, men jag ser även det som är ljust, för vissa dagar är det bra dagar och då försöker jag njuta. Istället är det många som verkar vilja välja bort dessa dagar.
Det gjorde jag med. Men nu har jag lärt mig att även friska personer har bra och dåliga dagar. Det är inget fel i det.
Trampa inte i det där getingboet som jag vet att ni har inom er. Försök njuta och må bra.

Mor-min sommaren 2007

Min underbara pappa, sommaren 2007

Hur skall någon förstå?

fantastiska lille Dexter

Hur skall de kunna förstå att de inte kan stoppa in patienter i fack. Att alla är gjutna i samma form. Att alla uppfyller alla kriterier på en och samma sjukdom. Att alla är unika och att man får lov att vara lite komplicerad och komplex.

Ni har alltid sett en sjukdom istället för att se just mig. Ni har alltid behandlat mig med mediciner som man skall behandla någon med min sjukdom. Ni tar ifrån mig min identitet och låter mig sitta i timmar på psykakuten och känner mig stämplad. När jag har landstingskläder på mig och otvättat hår, att vara psykiskt instabil.  

Någon sa att datorprogrammen kraschade när ni skrev in mitt personnummer, ett personnummer som säger att jag är vuxen, men jag har aldrig känt mig mindre än just denna stund. Det är svårt att vara mig själv, när ni säger att jag är allt det där, det är skrämmande att passa in i något de kallar sjukdom. Bli klassad och infångad i ett skyddsnät, som de säger att jag skall vara glad för att jag har.

Det går inte ens att öppna fönstren eller bara öppna en dörr eller låsa om sig på toaletten. Att inte få ha något stickande eller vasst i fickorna. Att ha tidsfasta mattider och mediciner som kommer i påsar, där det står mitt namn och personnummer. Gula, vita, ovala och runda. Att gömma under tungan och bli påkommen. Det innebär att jag måste gapa varje gång jag stoppar något i munnen.

underbart

ser du hur underbart jag mår....?

det är så härligt med dig.......

sista sommaren med min lille prins
tjock, men lycklig!

Livet skall vara enkelt. Inte krångla till det så hela tiden. Tänka positivt och framåt. Livet är inte över för att jag har fått igenom min sjukpension. Livet kan fortfarande förändras, jag kan finna styrkan någonstans fortfarande och leta mig ut ur dimman. Hejja Mig!


Dock sliter det på psyket när man faktiskt bara är ärlig och hittar tillbaka, stigen är snårig och tät, men där framme ser jag ljus. 


 "Oavsett hur dåligt du mår Johanna, kan du alltid le lite. Det är så härligt med dig!"

 Det är lättare att skratta än att gråta, när man mår bra. När man mår dåligt, är det långt till skrattet, som alltid har varit mitt på något vis. Paniken, ångesten som stryper mig sakta sakta.


Såg igår ett program om Emma Igelström. Läste hennes bok för många år sedan, för den handlar om bulimi, har haft mailkontakt med henne. Hon är så stark. Hon är en person som jag ser upp till. Otroligt. 

Jag skall vara modig

Jag skall vara modig
Jag skall släppa taget,
jag skall släpa mig upp från botten

Jag har slagit i. Jag har gått på grund.
24 timmar, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året.
Det är sjukt. Alla har dåliga dagar, det betyder
inte nödvändigtvis att man är sjuk.
ALLA mår dåligt, njut av det som är fint och vackert,
bra dagar helt enkelt.

Fattar inte att jag skriver detta. För jag vet hur jobbigt
det är när man är djupt nere och människor försöker dra upp mig ovanför ytan.
Jag vill skrika, men lungorna är fulla av vatten. Jag drunknar i mina egna tårar.
Bara att vända, åt en annan riktning. Bryta ett beteende.

Enkelt? Nej. Jag vet.

Fantastiskt hur folk vet så mycket! Det är många som har noll koll på mitt liv. Faktiskt.
Jag hämtar mig denna gången med. Tack Gode Gud, för min Clozapine. Den bästa medicinen ever. men, vilka biverkningar.

Dregel,ser ut som en riktig kroniker, det rinner ur munnen. Har sk. Scorpedermplåser, som egentligen är plåster som man sätter bakom örat mot illamående. Men de gör att inte hela sängen är blöt när jag vaknar.
Viktuppgång(det värsta för min del). Jag gick upp femton kilo!!! 15 kilo. Det var inte direkt roligt, men nu mår jag så mycket bättre. Jag har försökt sluta, men shiiiiit, vad det slog tillbaka, rakt i ansiktet. Osynlig blåtira över ögat och nästan tre månader på avdelning 67. Nice. not.