Kenttext

Du kom till mig mitt i en dröm
och sa: rädda mig håll mig gömd
Jag väntar där en mardrömsnatt
Jag hör hur dom går, jag hör dörrar slå
Ett rep i min hand och regn i mitt hår

Det är dåd som det här
som förföljer mig var jag än går
och jag flyr i skydd av mitt privata moln
Jag ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Den är min, den är du

Kom med mig, inte ett ljud
Han sover lätt med tända ljus
Så klättra nu, här ta min hand
Och känn hur mitt blod viskar sanning om mig
En snabb kolsvart flod som rusar för dig

Det är dåd som det här
som förföljer oss var vi än går
och vi flyr i skydd av vårt privata moln
Vi ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Ett perfekt substitut


-Kent, Välgärningar och illdåd


Det är mörker inom mig, allting samlas inuti och skakar liv i mig på morgonen. Jag hatar att vakna, jag hatar att dagarna smyger i sig fram i slowmotion. Jag är tyst, men i huvudet skriker det. Behöver jag höja dosen på medicinen? 


Rösterna väser att jag inte är sjuk. Allting är som bakom en glasruta, jag når aldrig fram, jag försöker röra vid saker, vid människor, men det är bara jobbigt. Jag hade boendestöd förut och hon gav mig en kram, jag kände mig så konstig. Det gjorde ont i kroppen, liksom värk, men inte ändå. 


Jag ringde till avdelningen i förmiddags och pratade med F. Han jobbar  hela helgen och jag bara pratade och pratade jättefort. Manin. Depressionen är sovande och det är skönt, för den är så svår, mycket svårare än manin. Manin tar mig till höjder som jag aldrig förut har nått. Kanske är jag sjuk. Kanske inte, det beror på vem man lyssnar på.


Jag håller din hand. Jag låter dig inte gå. Jag vet att du är borta, men jag hör din röst, jag är så rädd att glömma din röst. Du var där för mig, alltid. Men nu är det tomt och i natt när jag inte kunde sova, skulle jag ha ringt dig och pratat. Men nu satt jag i sängen och grät. Grät för att jag är så långt bort och att jag inte vågar säga det jag vill egentligen, jag bygger en fasad och alla tror att jag mår bra, men inuti rasar allting. Jag gömmer rösterna för det låter så konstigt och låter sjukt och rösterna säger att jag inte är sjuk.


Krossa fönster och verkligheter. Samla ihop allting och låt det läka, men jag kan inte själv, jag vågar inte ta emot  hjälpen för det är så verkligt. Just nu saknar jag någon att sitta och fika med, just nu saknar jag den där vänskapen som gör mig verklig igen. 

Är det någon som ser? Är det någon som hör? Nej, för jag säger ingenting.