pillerdimma

WOW. pillerdimma. hunger. snubbla på tangenterna och lämna ut sig själv. det är totalt kaos i huvudet, hibernalet hade lugnat om det hade funnits, men de fick för sig att det var en uråldrig medicin som man gav till dårar på mentalsjukhus där man var hela sitt liv. de lämnade mig med tomhet. någonting som inte kan svepas in och bli till bomull kring vassa ångestattacker.

istället dunkar jag huvudet i väggen. vrider mig i sängen länge innan jag somnar. för allting är instängt och det går inte längre. Vart fanns du när jag exploderade av ångest. När den åt upp mitt inre och lämnade mig kvar i spillror och ensamhet.

Mamma ger mig en kram, frågar hur det är och jag kan inte säga som det är. för det gör ont. jag ser i hennes ögon att hon så gärna vill att jag skall må bra. att jag skall vara frisk. en frisk dotter. det är då jag drar ner persinnerna och släcker lamporna, kryper ner under bolltäcket och viskar ut i natten, ber om försoning. med mig själv.

vem skall jag prata med? vem finns där nu? jag vet, det var mitt fel att sluta hos pyskologen, men vi kom ingenstans och det var säkert någon som behövde den timmen i veckan, mer än jag. men nu står jag här, ensam. och då menar jag inte er(läsare och goda vänner, familj och de som tror att de vet).... nej, jag menar en person som sakligt kan redogöra för var min ångest och mina röster kommer ifrån. varifrån min Ätstörning stjäl näring, bokstavligt och verkligen tar näringen, bensinen för kroppen.

ligger i sängen. har tagit kvällens medicin, leponex, lithium, efexor, xanordepot och zopiklon. inte konstigt att det blir pillerdimma här inte. jag borde vara van, men sitter jag uppe för länge med leponex i blodet blir jag sné. så.

2004

första permissionen 2003

god natt. stoppar tummen i munnen och somnar tvärt. kanske.