jag är ledsen,
men ändå kan jag inte sluta le
att le ger mig orken,
ger mig fasaden
att dölja
helvetet
jag vet inte om jag skall berätta det här
jag vet inte om jag skall prata mer alls
säg till mig att vara tyst,
om jag skrattar för högt
jag minns när jag var på avdelningen, en tjej jag hade träffat förr, som inte kunde sluta skratta. Det kändes så konstigt, för hon mådde dåligt. Men jag var ledsen, men ändå rann inte mina tårar, därför var det säkert bara en förnekade om hur verkligheten verkligen var. Det gör så ont och jag är säkert på att det gjorde det för henne med.
Personalen blev irriterade, sa till henne att gå till rummet och då skrattade hon ännu högre och välte omkull en stol.
och jag kände, snart får personalen nog....
Vi satt och pratade länge den kvällen. Hon berättade att rösterna hon hörde i huvudet skrattade och det var en kittlande känsla, så därför skrattade hon med. Hon hatade lika mycket som mig att personalen försökte trycka i oss massor av piller.
jag sitter och dunkar händerna mot huvudet.... tänker, bara i huvudet, bara i huvudet. kan det inte försvinna?
När skall det försvinna? när skall allt bli som vanligt igen? När???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar