att bli sjuk.... igen och igen

För mig började det inte när jag blev sjuk, det började när jag gång på gång insjuknade, alla skoven. Jag hade inte vett att bli rädd när jag låstes in på slutenspyskatriska avdelningen. Där fanns det sjuka människor, där fanns det människor som mig.... jag borde ha varit som tjugoåring, rädd och förtvivlad över att hamna på ett sådant ställe, men jag var så väck och sne i hjärnan att jag inte reagerade. Istället proppade de mig full av mediciner, för att jag skulle må bättre och vakna till igen och bli den där sociala och glada Johanna som jag en gång var.
Jag tror inte att någon minns mig från den tiden.

Helvetet började när jag låstes fast i mig själv och jag kom ingenstans. jag stod och trampade vatten hela tiden. Jag åt kanske trettio tabletter om dagen. Men det var inget jag reflekterade över, alla andra gjorde det med.
med åren har det följt många saker. Jag har en funnit en styrka i att jag har tagit mig igenom ett självskadebeteende och en bulimi som höll på att döda mig.
Ätstörningar kan döda, inte bara anorexin, min kropp gick på sparlåga.

Jag balanserade på en tunn lina, jag visste inte om jag skulle ge upp? jag visste inte när kampen skulle vara över....... idag vet jag fortfarande inte om kampen fortsätter imorgon. jag vågar inte leva riktigt.

nu har jag tagit ett avstamp i mitt sjuka jag, genom att ha ett föredrag tillsammans med min mamma om självskadebeteende och mina Ätsörningar, vägen tillbaka och kampen. Inut i är det kaos varje dag. det rusar igenom huvudet. det skriker ibland..... jag vet inte hur jag skall förklara, men alla färger blir så starka, ljuden blir jättehöga och allt är så intensivt. hjälp mig orka igenom detta. ge mig mod och ork. styrka och viljan. jag har inte den just nu.
jag säger inte att jag ger upp imorgon, men ibland känns döden och lugnet lockande.......

så att någon kunde se mig för den jag är. 

rädslan för att bli sjuk, igen och igen. gång på gång. det är för mycket att leva med........

duger

här ligger jag och duger. faktiskt. fattar inte varför inte jag har fattat det förrän nu?!

mensvärk

...mani var ordet den senaste veckan...

fruktansvärt jobbigt, det tar sådan energi hela tiden. panik och rädsla att bli sjuk och ensam. sist jag var hos moster kände jag känslan hela tiden, "nu kommer det... nu försvinner min värld bort, nu tappar jag kontrollen".....

nu är det kallt. överallt. till och med i Turkiet.........

Perfekt??????

att vara den perfekta, i en perfekt värld. i en perfekt kropp. i en perfekt familj. utåt. inuti var det och är kaos. om nätterna grät jag. på dagarna log jag. jag stirrade mig blind i spegeln, krossade så många drömmar. slog handen genom badrumsskåpet. än en gång, mobila till akutpsyk. för att plockas ihop. igen. än en gång.
när skall folk tröttna?

det är när folk tröttnar, man sluter sig. det är när vännerna och familjen sluter sig som en mussla. det är när man står kvar ensam, trots alla kramar som bevisar motsatsen. när man är trasig och ingen längre ser, för att de blundar. för att varje sår, inuti och utanpå gör så jävla ont i deras själ och de lagar med allt de har, men jag biter upp alla sår igen. inuti och utanpå.

det är destruktivt att andas och vakna. inuti och utanpå, i tanke och handling. ingen vill se längre, min sneda hjärna går inte att rädda. jag glömmer och gömmer nu. orkar inte med mig själv.

tårar som rinner. ork som sinar. brunnar som inte har något vatten och solen som inte har någon värme. iskallt och uttorkat. perfekt i en perfekt värld och klyscha. perfekt i alla sömmar och alla svar. försökte rätta till meningen som jag svarar med, försöker göra den perfekt. men det går inte. jag kan aldrig bli perfekt! det finns ingenting som är perfekt. FATTA det johanna. jag vill bara att du fattar eller åtminstone försöker.

att frukta att någon skall inse hur jävla fel allting är. att någon skall förstå hur det verkligen står till. och vill någon veta? bara perfekt.

blöda sönder. laga sig själv, för att mamma och pappa inte skall se, hur trasig jag egentligen är. ljuga för dem jag älskar, min bästa vän, världens finaste och snällaste mamma.

...det var såhär det var... varenda dag. varenda natt och alla speglar var så missvisande, men det var det jag inte såg. jag försökte uppnå det där perfekta, men ju närmare perfekt jag kom, ju längre ifrån var jag. jag fick Bulimi, några år senare Schizoaffektivt syndrom. 

jag vill bara leva.

nu försöker jag leva. jag tar ingenting förgivet, jag är rädd om de vänner jag har och den helt magiska familjen och släkt jag har. mina fina hundar, skrivandet, musiken... jag försöker inte längre eftersträva perfektion, för det existerar inte. perfekt är ett perfekt ord att beskriva hur fel det är.

ehm

...mani.....

trötthet

Jag är trött JÄMT. fattar inte vad det är..... är det HB-värdet eller järnet igen? Borde ju vara piggare och gladare nu när det är vår och ljust ute!? Eller är det, det som det handlar om. att jag känner allt som jag borde orka och ha vilja till? Jag blir sådan ibland?

Var på klubben idag och tränade uppletande med gänget. Oskar fick jobba idag och jag tror att poletten har trillat ner, för han gick ut och hämtade det han skulle! Duktig hund. skogen en sväng också och nu förberede jag mig för att äta och en Zumban.

Ätstörda svar och xanorsanning

Att ta xanor är som att klappa ångesten på huvudet. Säga "nu lugnar vi oss en stund" och det lugnar sej ett tag. Men sen är det som vanligt igen.

"Nu sätts fula bilder på ciggpaketen, varför inte ha kort på överviktiga på chipspåsarna, slaktade djur på köttvarorna, torterade djur på kosmetiska produkter, bilolyckor på spritflaskorna, hemlösa på elräkningarna och korrupta politiker på skattebeskedet?"

 Ätstörda svar
"Svaret på frågan- En ätstörd flicka tolkar svaret så här
 Det är bra- Jag har blivit tjock
 Det är bättre- Jag har blivit tjockare
 Det är oförändrat- Jag är tjock Det är sämre- Jag är tjock
 Det görs framsteg- Jag blir tjockare
 Det händer absolut ingenting- Jag blir tjockare"

kärlek är vackert

Lämna mig
Lämna mig ifred
Låt mig förstöra mig själv ifred

Jag vill inte dö
Jag vill inte vara ensam
Jag vill bli respekterad
& älskad

Kärlek är vackert
& jag saknar det

....men jag är så jävla ensam............

Föredrag den 20/3-2012 "Rädd och hungrig"

TACK till alla som gjorde denna kvällen möjlig. Ett föredrag kring psykisk ohälsa. Jag berättade om min resa de senaste femton åren med schizoaffektivt syndrom, Ätstörningar och Självskadebeteende. Runt 150 stycken som kom och det är vi väldigt glada över....

Detta är info-bladet för vår kväll kring psykisk ohälsa.

Lasse hälsade välkommen och drog historien om hur detta projektet kom upp egentligen.

Min kurator Birgitta stod för lite fakta.

 

Kicki läste mina texter otroligt bra!

 Fortsatte föredraget och det blev ganska allvarligt.

Mamma var tryggheten hela tiden.

såhär satt vi.... mamma och jag.

Glenn hjälpte till med frågorna som publiken ställde.....

 Gruppbild. Alla som gjorde kvällen möjlig. TACK!

Mamma och jag:)

Nallen fick jag av Kicki och blommor av alla möjliga människor som kom.... Allting slutade med att folk stod upp och applåderade och det tog lång tid för publiken att gå för alla ville prata och var nyfikna.

Nu närmar föredraget med stormfart. Imorgon klockan 19:00 i Kulturbruket i Mellerud.

Jag pratade med min läkare vid ett tillfälle där jag beskrev hur det känns när verkligheten försvinner och allting blir kaos. Hur alla ljud blir jättestarka, att ljus och färger skriker! Då såg han på mig och log, "du har nog en LSD-tripp" haha. Om det nu vore så att jag hade tagit LSD. Då säger han att jag nog snarare är schizofren än schizoaffektiv....... spelar ingen större roll egentligen, hatar att stoppas in i fack och att alla patienter skall behandlas lika. Alla människor är unika och olika!

Var hos Birgitta idag. Jag var så trött, höll på att somna. Jag undrar varför jag är så trött hela tiden. Mamma säger att jag alltid blir trött på våren. Jag har ångest som inte går att hantera utan xanor nu. Bara att ta djupa andetag och ta minut för minut.

Hatar vad bulimin har gjort mot mig, eller vad jag har gjort emot kroppen. Den är förstörd. Kanske dags att lära sig att leva livet, lära sig att det enda som gäller är mat och mediciner. Annars kan jag inte leva. Dock är det just dessa två saker som är det värsta av allt. Mat och mediciner.

sommaren 2007

Överleva=Leva???

Har tänkt mycket idag, är överleva detsamma som att leva? Nä, jag tror inte det. Jag kämpar varje dag för att "överleva". Att äta, ta mina mediciner även om det känns FÖRJÄVLIGT!  Jag hatar det...men jag måste göra det för att just överleva. Att kunna leva skulle vara att njuta av dagen, att kunna känna att skrattet betyder  något annat än en fasad. Jag vill kunna plugga, jag vill kunna jobba, jag vill vara självständig, men det går inte när det händer saker som igår......

många år sedan på DSV i Vänersborg

nyår dock vet jag inte vilket år???

Jag och Vincent

jag och Fej, en av mina absolut bästa vänner. många år sedan, 2002 tor jag att det är taget.

jag tror inte att jag mådde så bra, det där skrattet som inte betyder något. 

Igår då.

Jag och pappa var hos moster och morbror för att morbror fyller år idag. Helt plötsligt känner jag hur det susar i huvudet, rösterna kommer smygande. Jag förstår inte orden som kommer ur munnen. Det är bara en massa sörja som kommer fram. Det är därför jag inte vågar åka någonstans. Jag vet ALDRIG när de här attackerna kommer...... Jag är så rädd. Som tur kunde vi bryta allting genom att stoppa sig full med xanor, men rädslan finns alltid där. Satt ute i kylan en stund så hjärnan kvicknade till litegrann.

Laddar för fullt för tisdagen, det är inte långt kvar........ Jag funderar på vad jag skall säga till chefen på BoendeStödet, för det fungerar inte. Fungerar inte alls. Jag är hellre utan än att ha dessa värdelösa och okunniga personalen. Jag blir förbannad när de ändrar tider och bara tar förgivet att jag bara sitter hemma och väntar på dem hela dagarna. Jag försöker leva, faktiskt. Jag åker till klubben, jag går med J på morgonen och då kan de inte komma kvart över åtta och helt plötsligt säga att de skall stanna kvar på morgonen!!!! ARG!

föredrag

Föredraget närmar sig med stormsteg. Himmel. Vi har planerat så länge och det har känts så långt borta, men nu är det inte ens en vecka kvar! Pappa kommer fota under kvällen. Tyvärr har jag nog ingen som filmar. men det får gå ändå.

Pappa har fotat! <3

Föredrag alltså, den 20/3-2012 klockan 19:00

trött

Tröttheten letar sig in i märg och ben. Tror att jag snart somnar sittande(vilket jag ALDRIG gör!). Är hos mamma och pappa nu. Imorgon åker vi till Trollhättan. Känns konstigt att vara i Trollhättan utan att vara inlagd, men så jävla skönt.

Det är tomt, jag känner mig så ensam just nu. Det har varit upp och ner i en vecka snart. ena stunden bubblar skrattet fram och andra stunden är jag deppig och ångestfylld. Jag försöker hantera det utan xanor, men ibland går det inte.

Jag har varit i tidningen och fått positiv respons. Över 120 anmälningar!!!!

istället

jag försökte snygga till svaren,
men istället blev det såhär

Tove Jansson

"Sen tog Onkelskruttet på sig nattrocken och damaskerna, han lyfte upp sin lilla korg, han öppnade sin dörr och stängde igen om hundra gamla år och i kraft av sin lust och sitt nya namn gick han rakt mot norr och ingen i viken visste att han gick. Röda och gula löv flög kring hans huvud och borta bland kullarna kom ett nytt stort höstregn för att tvätta bort det sista av allt som han inte ville minnas."

[Tove Jansson]

MellerudsNyheter

Idag har jag haft besök av Susanne, som är reporter på Mellerudsnyheter och hon gjorde en intervju som skall ut i tidningen. Handlar om vad som kommer tas upp på föredraget den 20/3. Hoppas det blir bra. Känns pinsamt att vara med på foton, men å andra sidan skall jag ju stå inför över hundra personer på kulturbruket!

"du är modig"- det hör jag från alla som jag berättar för eller de som har fått inbjudan från Glenn..... helt sjukt att över hundra människor vill lyssna på vad jag har att säga!