TJOCK!!!!

Jag skiter i vad ni säger, jag känner att jag är tjock!!!!!

Jag vill inte
jag vill inte

Rädda mig.

bilder från semestern i april 2011

Resa till Kanarieöarna, Madeira och Markocko. Mamma och jag april 2011

Det regnar, inuti & utanpå

Mitt liv är som en snöbollseffekt! Oavsett om ni bludar växer den sig större och större. En ravin där man fastnar i kindkotorna tillslut och bara för att jag blir allt magrare. De som pratar när andra sover, lämnar bara avtryck i cementen och snuddar vid stjärnorna.
Cigarettlukten har fastnat på fingrarna och håret är rufsigt och rött. Stryker sömnen ur ögonen och gäspar bort alla frågor om hur jag egentligen mår. För visst mår jag bra, i alla fall oki. Åtmistonde sådär. Men ändå rämnar allt. Isär.

Sitter i väntrummet och väntar på att få komma in till psykologen. Rummet är ljust, det sitter flera människor där och alla ser så normala ut. Varför är de där? Fingrar flätor i håret som börjar bli ganska långt nu och nyfärgat rött.

Borde kanske ringa mamma. Borde kanske låta bli. Jag har en bror som mer eller mindre aldrig hör av sig, även om det inte medvetet, utan har bara allmänt jättemycket att göra. Han är ingenjör och tjänar över fyrtiotusen i månaden.

Och så är det jag. Snart trettio och har sjukpening. Ringer mamma många gånger om dagen, tjatar. Ibland tror jag att hon tycker att det är skönt när jag läggs in på avdelningen på sjukhuset. Då slipper hon oroa sig för att hon skall hitta mig i en snara eller medvetslös av tabletter eller värsta senariot, kvävd i mina spyor. Hon slipper att ringa mig tio gånger varje morgon, då jag inte går att väcka. Alldeles för många lugnande och sömntabletter, men det är enda sättet att får lugn och slippa ligga vaken hela natten.

Det regnar, inuti och utanpå.

Tid- under bearbetning.

Det skulle rädda mig från tiden, sa att jag behövde vila från verkligheten. Men tiden stod stilla och verkligheten var ständigt närvarande ändå, där bakom väggarna. Världen stod stilla under många många år, fast ändå hände det så mycket. Jag försökte hänga med, men sanden i timglaset tog aldrig slut. Jag slits mellan minnen och tankekaruseller.

Varje morgon, varje kväll sa jag aktivt nej till döden. Döden kändes så lockande, men varje gång jag satt med tabletterna i handen och såg in i spegeln, så stack det till i hjärtat. Det var tomma ögon, men ändå tårar som rann ned längs kinderna. Var så ensam i spegelbilden, så suddig i kanten. Utan lögner. Utan förklaring. Bäst att spegla sig en gång till och tillbaka stirrar bara tomma ögon och likgiltig min.

Första matchningen på google, sökord, ”självmord” är två hundra punkter om hur och när man skall ta livet av sig. Alla steg noga inräknade. Det finns dessutom folk, tragiska människor som uppmuntrar och kallar de som klarar av att vara så fega, för helgon. Jag har läst alla tvåhundra sidorna och vet ni vad? Jag har aldrig känt mig så avskräckt och äcklad över någonting. Jag valde akivt nej till allt dethär, så därför har jag en skyldighet mot livet. Att vara rädd om det.

Någonstans därinne fanns det en liten flicka som bad om nåd, som bad om att få tränga igenom huden och lämna något slags avtryck. Bara så jag skulle komma ihåg, att någon gång, någonstans fanns det någon som kunde le och skratta. Den vuxna kroppen som hade blivit så sargad och missskött, det fanns ingen respekt. Jag var elak mot mig själv på alla sätt och vis, på alla plan. Nu är det försent att ändra någonting, jag är märkt för livet.
Gränslös, med intensiva impulser. En laddad stämning. Brutal verklighet. Hjälpande händer. Tveksamhet i ögonblicket. Idioti. Dårskap. Kramp i hjärtat. Ett krossat minne. Ett ömt kysst sinne.

Jag levde med en sköld av ångest och levde i ständig dimma och smärta. Det var svårt att hitta rätt väg när mörket bodde inom mig. Paniken att känna hur allt vänds upp och ned, och inte ha den minsta lilla chans att säga stopp!

Ett liv har många önskningar, sjukdomen har bara en. Jag tror att jag har gjort många fel, många dåliga beslut. Om någon hade fångat upp mig i tid, kanske hade jag inte suttit och dunkat huvudet i sänggavlen, bli drogad och tittat ut ur en glasbubbla av okrossbart glas. Sjukdomen livnär sig på svagheten jag bär med mig, osäkerheten och ambivalensen. Det gör den fortfarande. Och ångesten.

Jag gick ofta ut på balkongen för att andas riktig luft, men det finns alltid någon som satt där och rökte fast man inte fick. Ibland gick jag in och satte mig i rökrummet trots att jag inte rökte, varför vet jag inte. Rökrummet var en vidrig plats, men jag minns hur det var i början, september-oktober 2003, då var det vår samlingsplats där alla satt och prata och umgicks, skrattade. Det var ett sätt att överleva därinne tror jag. För alla skrik och gråt. Alla sjuka människor och jag hade något gemensamt med någon för första gången på många många år. Jag hade levt i total ensamhet, trots alla vänner och familj. Men de förstod ingenting! Människorna jag mötte på avdelningen behövde inte en noga förklaring om allt, de förstod hur det var.

Det är alltid någon som dör, någon som föds. Jag är inte rädd för döden, men varje kväll när jag skall sova, smiter ångesten ihop strupen. Allting är tyst och det enda jag hör är mina egna ansträngda andetag. Dödsångeten slår mig med kraft och jag tänder lampan. Jag gråter högt och skakar, är rädd för att allt skall bli mörkt och tyst. Jag hatar när det är tyst.
Att det är tyst är konstigt. Det känns inte som vanligt, för under många många år har det ständigt, hela tiden, kommer nog vara för alltid. Rösterna. Blommor som gråter, väggar som flagnar. Panik. Lättnad av att inte vara själv. Ta inte bort min verklighet! Snälla.

Såren på armarna och benen har blivit till vita ärr. De vittnar om en kamp som varade under många år. Pappa som gråtfärdig undrade varför? Och ville inte nöja sig med att "det kändes bättre", HUR kan det kännas bättre? Har du någonsin upplevt en smärta så stark och intensiv inuti och inte kan förklara den för den personen som sitter framför. Den personen som älskar dig ovillkorligt! Det känns bättre för stunden, men sen, när såren läker och lämnar avskyvärda minnen, är det inte lika bedövande längre.

Kilorna som ramlar av. När allt i kylskåpet bara är en liter lättmjölk och lite keso. När det går dagar utan att jag äter. Att det går ett dygn utan vatten. Kan du förstå hur befriande det känns att vara tom och viktlös? Hur förklarar man att det inte bara handlar om vikt och mat, utan av kontroll. När allt är så kaotiskt och främmande. När man ligger på sjukhuset gång efter gång och inte har någon som helst kontroll! Då tar man till det man kan kontrollera, nämligen maten. Maten i sig är inte ett problem, för mig är det en lösning på ett problem.

Smygäta, smyröka, smygmotionera, smygkräkas. När det enda som finns i kylskåpet är lättmjölk och keso. För när attakerna kommer finns det inget stopp. Ingen botten. Gräva i soporna för att hitta något som går att äta, för att sedan kräkas tills det bara är blod och galla. Att veta, att jag kan äta vad som helst, hur ofta och mycket, bara jag sticker fingrarna i halsen. Jag hatar mig själv, jag skäms. Veta innerst inne att, en dag, kanske jag dör över toalettstolen för att hjärtat inte orkar mer.

Mediciner som gör att man mår bra. Jag vill inte äta mediciner, har aldrig velat. Min doktor förklarade för mina föräldrar som handfallna stod och tittade på hur dåligt jag mådde, de kunde inte förstå hur jag hellre mådde så JÄVLA dåligt, istället för att ta medicinen som blev ordinerat. "Verkligheten som vi upplever är mer skrämmande än den kaotiska verkligheten som hon upplever inom sig". Den verkligheten som jag har nu är upplistad för var timme jag lever, efter tiderna som jag skall ta mediciner. Vilken medicin som hjälper mot vad vet jag inte, inte heller vilka biverkningar som är från vilken tablett. Vet bara innerst inne att de faktiskt fungerar. Förr hade jag en vana. Den vanan höll på att ta död på mig. Det var att sluta med medicinen när jag mådde bättre. För, varför skall jag äta medicin när jag mår bra? Det är hela tiden en kamp i mig, en kamp om att välja det rätta hela tiden. Medicin eller inte. Väga fördelar mot nackdelar. Det är vad som håller mig flytande.

Någon gång måste man fatta ett beslut. Att acceptera något man inte kan styra över och göra det bästa av situationen. Leva med det som har drabbat en. Le mot solen som har slocknat och be någon att tända den igen. Ta en dag i taget och varje dag som jag lever utan att jag mår dåligt är ett stort plus. Alla val jag har gjort under åren som gått, har skadat och skjutit ifrån sig... Mina vänner har avskräckts av att se mig ligga på botten och kräla utan att kunna ta sig upp. Vissa finns kvar, milen känns obetydliga när man är tillsammans och känns eviga när man skiljs åt.

Allting får en annorlunda betydelse. När man har rövats på livet, håller man hårt i lyckan. Man ser allt med andra ögon och uppskattar sådant som man en gång tog förgivet. Jag hatar inte livet längre, men jag är inte lycklig. Allting gör ont, men jag har lärt mig att leva med det. Tyvärr. För flera år sedan hade jag bestämt att jag inte skulle accpetera någoting sådanhär, men jag har svikit mig själv och lagt mig själv åt sidan. Ingen kommer någonsin att hitta mig här.
Men, viljan finns nog där ändå. Imorgon blir allt bra igen. Annars kan jag inte leva. Jag är så död just nu.

Jag vill ha högklackade skor och bruna ben. Jag vill se film och lukta vanilj. Jag vill städa till rock’n’roll. Jag vill aldrig mer vara rädd. Jag vill ha djupa ärr under huden så de inte syns. Jag vill vara vacker, kraftfull och energisk. Jag vill tycka om att vakna. Jag vill dricka te med mjölk på verandatrappen. Jag vill vara lycklig.

morten

Jag vill vila i din famn
Jag vill ligga nära nära
Jag vill bli kysst och kramad

Jag vill mysa
jag vill leka i ditt hår
& smeka din panna

Morten- ps.in love

Ett liv

Om jag hade haft ett bra liv, hade jag inte haft något att skriva om. Det är så enkelt, det låter hemskt, men mina minnen och upplevelser är vad som hamnar på pappret, på bloggen och i dagboken varje dag...

Åren av mörker och sorg blir en historia. Min historia. Det är något jag vill berätta om. Föra vidare, vill visa er hur det är. Av psykoserna och depressionerna skapas verser och strofer och blir sånger, mörka sånger. Det blir dikter, dikter om smärta och panik.

Jag skall skriva ner vad som har hänt. men inte just nu. jag är trött. jag är utpumpad. Ge mig lite tid. Det kommer.

dödsångest

Gud. Jag är helt slut. Fattar inte varför? Jag har inte tagit en enda xanor sen jag kom hem från Spanien i början av april. Inga sömntabletter. Det är ångest, hemsk ångest men jag står ut. Det är svårt att sova, men jag somnar tillslut. Det gäller att stå ut.

Igår låg jag med dödsångest när jag det var mörkt i sovrummet. Hörde fläcken surra och jag fick panik när jag tänkte att jag kanske dör och jag vet inte vad som händer...... blir det helt svart, kommer jag till farmor och farfar? Vad händer? Jag önskar att jag hade en tro att hänga mig fast i och jag tror, men är det tillräckligt?

Idag har jag träffat Katarina, trevligt. Det var längesedan. Imorgon drar vi till Tvååker med Dexter på utställning. Oskar stannar hemma hos pappa, det blir bara massa tid i bil och bur för hans del.

Dexter åker till Ann i juli och blir borta ett tag. Snacka att jag kommer sakna...

att springa fort och långt

Tappa taget om verkligheten. Gå in i dimman och tappa bort sig själv totalt. Paniken i mörkret och ångesten som snörper åt halsen och det ständigt pickande hjärtat, hårt hårt. Fågelkvittret har tystnat och naglande av ångest inuti.
Sprickor i fasaden. Skräckslagna ögon. Den eld som en gång fanns inom mig har slocknat. Ibland undrar man var modet tog vägen som fanns där innan. Det har varit en lång resa och det är långt kvar, men evigheten kommer inte att ta slut.

Att trasas sönder och återuppstå hel igen är en konst. Men att ge upp är enkelt. Jag kryper ihop i den hårda smala sängen. Kylan är utanpå och inuti. konstant. Men jag ger inte efter. För jag det, är det slut.

Jag vill inte att de skall vinna över mig. Men har jag låtit dem göra det? När jag sitter här, dunkar huvudet i väggen. Låter armarna vila i händerna och skaver hål. Skriker tills det inte finns ord kvar att skrika, viskar räddande ut i luften. Jag vill inte finnas, men säger det inte högt. För då är jag förlorad.

Låter tårar rinna bort med sminket. Hur den svarta maskaran göra spår i kinderna. Låter filten täcka ansiktet, för jag är ägd. Jag är ägd av landstinget. Jag har ingen rättighet att leva mitt eget liv, jag får inte leva mina drömmar eller mardrömmar. Låta ärren täcka och komma med eviga förklaringar för att dölja, men folk ser sanningar i ögonen.

Höstregnet stormar. Löven blir gula och faller till marken. Fingrarna är iskalla och fumlar fattigt omkring. Låter pennan söka meningar och sätta kommatecknet rätt. Jag skriver text efter text och river sönder sidor som bara är fulla med babbel.

och meningen är att springa fort och långt. Är det att vinna?

att äta

Jag förstår inte hur det började. Jag vill inte skylla på någon annan. Jag gjorde akitva val, jag valde att aktivit vara fruktansvärt elak mot mig själv och min kropp. Jag har haft förhållande, men inget så långt och intesivt som min ätstörning. Ätstörningen har hela min tonårstid varit det som är mest säkert. Låter konstigt att tänka och göra så, men det var det som var det enklaste.

Att sitta med en tallrik och med min familj och känna sig tvingad att äta "normalt" för att mamma och pappa inte skulle reagera. Jag minns den dagen då jag helt plötstligt hade dragit ned på frukost, hur jag hoppade över lunchen i skolan och var ute och gick istället, men en dag sa jag nej, jag tänker inte äta mer. Ni kan inte tvinga mig.

Jag blev snabbt hungrig. Om nätterna smög jag upp och rotade runt i kylskåpet och maten jag hade slängt i soporna blev snabbt det som fyllde magen. Jag kom på, att om man stoppade fingrarna i halsen kunde man äta vad som helst. Det gjorde ingenting om jag åt en chokladkaka som innehöll massor av kalorier, för jag fick lika lätt upp den igen.

Jag var på sjukhuset första gången i augusti-september 2003. Jag var pyskotisk och hörde röster och såg saker. Jag var tvungen, trots att jag inte ville, äta mediciner och mat. Jag minns hur arg(troligen frustrerad) min kontaktperson Peter var. Han sa att om jag inte åt fick jag inte stanna på sjukhuset och jag blev överförtjust! för det var ju det jag ville. Att de skulle lämna mig ifred så jag fick göra så mycket skada på mig som möjligt. Det hela slutade med att min läkare sa att jag skulle vara kvar och att de inte skulle lägga ner för mycket tid att prata om det. För om det inte syns eller pratas om, finns det inte. Eller hur?

Åren gick och flöt på. I hemlighet, alltid hemlighet åt jag eller inte. Jag gick upp och ned i vikt. Folk reagerade när jag blev för smal och det innebar att jag åt ett tag. I min tysta tomma lägenhet hade jag matorgier. Åt och spydde. spydde och åt. Svalt och hetsåt.

Det har aldrig funnits ett "lagom". Kommer aldrig bli. Jag önskar att någon ville hålla i mig. Säga att jag duger och att jag är bra. Att vikten inte spelar någon roll och förstår att även om jag äter "normalt", mår jag inte strålande...

kärlek till er kära bloggläsare.

vad säger man?

Leo , 7År:

-Johanna! vad har du gjort på armen?

-Jag har slagits med en tiger(Sofia Åkermans exempel och jag använder det!)

Leo är tyst en stund och säger sedan med en väl genomtänkt baktanke,

-Det finns inga lösa tigrar här! och inga strutsar heller!

Tillslut säger jag att jag har varit "sjuk!"

och Leo nickar och säger, "inte nu längre va?"

nej, inte nu längre....